En uppväxt som sökare
Jag föddes den 10 okt 1952 i Åkers Styckebruk utanför Strängnäs, men har sedan 6 års ålder bott i Skåne. Redan som helt ung längtade jag efter att förstå livets mening och undrade om Gud fanns – och i så fall var jag skulle kunna hitta honom. Mina föräldrar talade aldrig om Gud, men min mormor var djupt troende. Som barn minns jag väl hur hon varje morgon och kväll böjde knä vid fotändan av sin säng och bad i cirka en halvtimme. Då fick jag inte störa mormor, men dörren stod ibland lite på glänt, så jag kikade in och tjuvlyssnade ett par gånger.
Under tonåren var jag en sökare, och som ett led i sökandet efter livets mening började jag på egen hand praktisera yoga. Av någon anledning inledde jag dock alltid mina övningar med att be till Gud, den Gud min mormor trodde på. Specialarbetet som man gjorde i årskurs 3 på gymnasiet handlade också om yoga.
Var, om inte på universitetet, borde man kunna få svar på frågorna om Gud och om hur man får kontakt med honom? Teologi betyder ju läran om Gud, så det måste vara rätta vägen, tänkte jag. Att frikyrkor existerade och att man där kände Gud lite bättre, hade jag ingen aning om.
Studierna på Teologicum i Lund ledde inte till det jag hoppats på – snarare tvärtom. Min barnatro smulades sönder, och jag lärde mig att ifrågasätta allt i bibeln. Under och tecken som bibeln berättar om hade aldrig skett, alltsammans var myter, sade man. Jungfrufödelsen var en bluff. ”Men vem hade då skapat allt?” undrade jag, när jag på kvällen såg upp mot himlen. Samtidigt som mitt huvud fylldes av otro, blev mitt hjärtas rop allt desperatare. Gud, vars existens tidigare varit självklar, var inte längre självklar. Grundvalarna i mitt liv rycktes bort. Jag kom på mig själv med att inse att livet inte var värt att leva om inte Gud fanns. Det blev en fråga om liv och död. Jag måste få veta om Gud fanns. Och om han verkligen fanns, då skulle jag aldrig mer tvivla på att han var Skaparen, att han hade makt att göra allt det som bibeln talar om och mer därtill. Men om Gud inte fanns, då ville jag bara dö. Då var ju allting meningslöst och förgängligt.
Så länge jag kan minnas har jag lidit av alltings förgänglighet, och ofta funderat över döden. Nu hotades jag att svepas in en mörk depression. Under månader ropade mitt hjärta: ”Gud, om du finns, så svara mig! Visa mig om det finns något som består och har evighetsvärde i denna förgängliga värld! Om du finns vill jag lära känna dig – det får kosta vad det kosta vill.”
Jag började be böner jag hittade i psalmboken, men förstod dem inte. Jag började gå i högmässor om söndagarna, men prästerna pratade aldrig om det mitt hjärta hungrade efter, utan presenterade människotankar och ett socialt evangelium.
Men en dag fick jag en ny väninna. ”M” kom ända från Norrland, och försökte fly sin bakgrund genom att komma till Lund. Hon var uppvuxen inom Pingströrelsen och hade en oerhört lagisk syn på det mesta. Hon var inte själv född på nytt, men sedan barnsben hade hon suttit på möte i pingstförsamlingen i sin hemort. Tack vare det hade hon en hel del svar på mina frågor. Jag ville möta Gud, och för henne var svaret mycket enkelt: Gå till pingstkyrkan och bli frälst! I religionspsykologin hade jag fått lära mig att det tog minst 3 år att få en s k ”mystisk medvetenhetsupplevelse”, och bara efter att intensivt ha sökt den. För mig, som då var 18 år, var tre år en mycket lång tid. M:s förslag innebar en mycket frestande ”genväg”. I Lunds pingstkyrka passade en äldstebroder på att be om våra namn och adresser, och vi fick lova att komma hem till honom en vecka senare på bibelstudium.
Bibelstudierna i denne underbare broders hem blev till en oerhörd hjälp för mig. Aldrig hade jag sett sådan kärlek mellan man och hustru som jag såg här. Aldrig hade jag själv mött sådan kärlek som de utstrålade mot mig. Ändå var jag mycket besvärlig. Jag opponerade mig mot nästan allt de sa och läste från bibeln. Jag var ju teolog och redovisade mina senaste inhämtade kunskaper, som ”bevisade” att Jesus minsann inte uppstått osv. Men samtidigt som min mun sa emot allt vad de undervisade, ropade mitt hjärta: Mer! Mer!
Äldstebrodern lånade mig travar med böcker, som jag slukade. Nu visste jag att jag mer än något annat ville bli frälst. Men hur skulle det gå till? Några böcker beskrev hur man gick till väga steg för steg. Man skulle bekänna sina synder, bjuda in Jesus i sitt hjärta, ta emot honom och slutligen tacka för att nu var allt gjort. Jag gjorde allt till punkt och pricka – men inget hände! Jag började från början igen – men fortfarande hände inget!
Nu började jag besöka frikyrkorna i Lund och hemma i Helsingborg. Överallt sökte jag efter mirakelkuren som kunde ge mig det jag så hett åstundade. I Pingstkyrkan i Helsingborg hölls varje söndagskväll väckelsemöte. Predikan avslutades alltid med en stark uppmaning att ta emot Jesus och bli frälst. Men aldrig talades det om hur man gjorde!
Jag intervjuade ungdomar jag träffade i frikyrkorna och frågade hur de burit sig åt. Nästan alla berättade om någon känslomättad upplevelse de haft och om hur förändrade de blivit efter det. Jag bad Gud om och om igen att få uppleva frälsningen, men inget hände.
Dagligen studerade jag bibeln. Och så fort jag i mina teologiska studier såg en hänvisning till ett bibelställe, slog jag upp det. Dessutom läste jag ofta några kapitel när jag ändå höll på. (Detta fortsatte jag med under hela min studietid och fick därför en mycket god bibelkunskap.) Bibelställen om att alla inte var utvalda fastnade i mitt minne. Ett par veckor grubblade jag över Romarbrevet 9:15-18 och började tro att jag tillhörde den skara som var förutbestämd att gå evigt förlorad. Gud verkade ju frälsa alla andra, men inte mig. Hade jag då syndat så mycket att jag var bortom förlåtelse?
Sommaren 1972 kom Jesusfolket från USA till Helsingborg, min hemstad. Plötsligt fylldes alla kyrkor där de var annonserade med ungdomar. Gustav Aldofskyrkan-kyrkan (Svenska Kyrkan) var sprängfylld med ungdomar som räckte upp handen när inbjudan till frälsning gavs. Hundratals banade sig fram för att ta emot denne underbare Jesus. Jag, som alltid varit plågsamt blyg, vågade inte gå fram. Det var svårt nog för mig att räcka upp handen. Om det efterlängtade undret ”hände” med dem som gick fram vet jag inte, för jag gick besviken hem och kände mig ratad och förkastad av Gud.
Följande kväll, då gudstjänsten ägde rum i Missionskyrkan, hade jag större ”tur”. När jag var på väg ut efter gudstjänsten tog en ung tjej tag i mig och frågade om jag ville bli frälst.
– Oh, ja, svarade jag. Det finns inget på jorden jag hellre vill.
– Följ då med mig in i ett rum här borta, blev svaret.
Flickan och jag böjde knä och hon bad en stund för mig.
– Hur känns det? Har du blivit frälst nu? Undrade hon.
– Nej, svarade jag. Det verkar inte fungera för mig. Jag har bett om det så många gånger, men kanske jag tillhör den skara som är förutbestämd att gå förlorad?
– Du, vänta här ett ögonblick, så ska jag hämta hjälp, sa hon.
Snart var hon tillbaka med en storvuxen man som bad för mig med tordönsröst. Han verkade säker på sin sak och bad med väldig auktoritet. Nu ska väl undret ske, tänkte jag.
Efter en lång bön gjorde han en paus och frågade:
– Hur känns det nu då?
– Det känns ingenting, svarade jag, men sanningen var att jag kände mig fruktansvärt förtappad och förkastad. Jag tog fram bibeln och visade honom flera bibelställen om förutbestämmelse och frågade om han kunde förklara varför just jag inte kunde bli frälst. Han letade upp något bibelställe, men vid det här laget var jag hemmastadd i Ordet och kontrade med andra, svåra ställen. Han redde inte ut det hela, utan gick vidare för att be för andra mindre komplicerade personer.
Runt om i rummet såg jag jättelyckliga ungdomar som strålade av Jesu kärlek. De hade tydligen alla fått uppleva det jag så länge bett om. Med gråten i halsen gick jag sakta hem också denna kväll. Nu var jag helt säker på att Gud förkastat mig och att det bästa nog vore att få dö. Utan Gud hade mitt liv inget som helst värde - det framstod tydligare än någonsin förr.
Nästa dag drog jag mig dock till minnes att flickan som först bett för mig berättat att jag var välkommen till hennes församling, Ramlösakyrkan Elim. Den låg i andra ändan av sta’n, men jag beslutade mig för att ge Gud en chans till.
Äntligen fann jag Honom!
Efter gudstjänsten fick jag en ny väninna. Som vanligt frågade jag ut henne om hennes frälsningsupplevelse. Även hon berättade något som hänt i känslolivet, och jag suckade tungt. Jag delgav henne mitt problem, och hon öppnade bibeln och läste innantill Rom 10:9, 10. När hon läste föll fjäll från mina ögon! Jag hade studerat hela Romarbrevet ingående de sista månaderna, men ändå inte sett. Nu förstod jag! Det handlade inte alls om att känna något! Det handlade inte alls om att genom gärningar och böner få Gud att göra något. Han hade redan gjort det genom sin Son på korset. Och jag behövde inte få en känsloupplevelse för att ta emot det hela. Det var bara att tacka och ta emot i tro! Jag var ju frälst redan, det var bara det att jag inte visste det. Jag hade inte kunnat tro det, eftersom alla vittnade om upplevelser som jag aldrig fick. Men Skriften talade helt enkelt om en valmöjlighet, och mitt val var ju solklart sedan länge.
Aldrig någonsin hade jag varit så lycklig som när jag vände hem denna natt. Äntligen visste jag att jag var Guds barn. Han hade inte förkastat mig, utan det var mina känslor som lurat mig. För all framtid skulle jag lägga på minnet att Guds ord är en högre auktoritet än känslorna, att Guds löften håller att stå på oavsett vad människor och omständigheter säger. Ordet blev min skatt i livet.
När jag läste att Jesus sagt: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå”, Mark 13:31, blev jag salig. Äntligen hade jag funnit något som inte var förgängligt och inte skulle förgås. Äntligen ägde jag något som aldrig kunde tas ifrån mig. Sedan dess har Ordet varit min högsta glädje. Varje ledig minut memorerade jag bibelverser som jag hade i fickan. Jag förstod att Ordet gav lösningar på alla problem en människa möter här i livet. Ordet är det dyrbaraste vi kan ge varandra – och jag förstod hur lätt det är att vilseleda andra och sig själv när vi blandar upp Guds rena ord med människotankar.
Den hösten blev jag döpt till Kristus och gick med i Ramlösakyrkan Elim i Helsingborg, som då tillhörde Fribaptistsamfundet. Varje vecka besökte jag tillsammans med vänner också Elim, pingstkyrkan i Malmö. De första åren som nykristen var jag nästan varje kväll på bön eller bibelstudium i någon pingstkyrka eller i någon av de små utposterna runtom Lund.
