Kan man bli frälst efter döden?

Kan man bli frälst efter döden? Absolut inte! svarar många med eftertryck. Men aposteln Paulus verkade ha en annan åsikt. I 1 Kor 5:1-5 skrev han om en man som levde i allvarlig sexuell synd, så allvarlig att den inte ens förekom bland hedningarna. Denne levde ihop med sin fars hustru. Paulus var tydlig med att han måste uteslutas ur församlingen.

Jag som är frånvarande till kroppen men närvarande i anden har för min del redan, som vore jag närvarande, i vår Herre Jesu Kristi namn fällt domen över den som handlat så. Det skedde, sedan ni och min ande med vår Herre Jesu makt förts samman, för att överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag. 

               1 Kor 5:3-5

Syftet var att mannen skulle få se frukten av sitt leverne. Det var således av omsorg om mannen som Paulus lät fienden ha hand om honom ett tag. Det djupaste syftet med uteslutningen var att hans ande skulle bli frälst på Herrens dag, alltså på domens dag. Den dagen ligger långt in i framtiden. ”Dagen” är den dag då vi ska göra räkenskap för våra liv och antingen få lön eller får se vårt arbete brännas upp av elden som prövar livsverket, 1 Kor 3:15. Paulus sade att mannen skulle bli frälst då, alltså långt efter det han dött. Nu verkar det som att mannen senare vände om, men när Paulus skrev 1 Kor 5:1-5 räknade han inte med att så skulle ske, utan satte sitt hopp till att mannen skulle bli frälst efter sin död på Herrens dag. Alltså menade Paulus att man kan bli frälst efter sin död.

Det syndatillstånd som denna man levde i var värre än det tillstånd den icke pånyttfödde befinner sig i. Han hade fått del av evangeliet och sedan tagit lätt på Herrens ord. Hur mycket mer ska då inte en person som aldrig fått chansen att ta emot frälsningens gåva kunna bli frälst på Herrens dag?

Dop för de döda

I 1 Kor 15:29 skriver Paulus:

Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull? 

Vi vet inte vad detta var för sedvänja, men om handlingen var meningslös hade ju Paulus kunnat påtala hur dåraktigt det var att döpa sig för dem som redan har dött. Men han verkade inte se denna sedvänja som något han behövde gå till rätta med. I andra frågor kunde ju Paulus ta till allvarliga förmaningar när något gick överstyr. Därför bör man kunna dra slutsatsen att församlingen hade bibringats uppfattningen att de döda kunde nås av frälsningen. Det är väl troligt då att aposteln själv hade förkunnat detta på något sätt, även om det inte torde ha skett genom att han förespråkade dop för de döda.

Evangeliet predikas för de döda

Aposteln Petrus tog upp ämnet två gånger i sitt första brev.

1 Petr 3:18b-20: 

Han [Jesus] blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap [κηρύσσω kerysso] för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten.

Vilket viktigt budskap hade Jesus att förmedla till dessa fängslade andar? Enligt somliga skulle man kunna tro att han bara ville visa skadeglädje, typ ”Hallå där! Nu vill jag berätta att jag har övervunnit döden och dödsriket! Den tråkiga nyheten är att ni tyvärr inte omfattas av denna seger. Ni får förbli i ert fängelse i evighet!”

Ordet som är översatt med ”utropa” är grekiskans κηρύσσω, kerysso som betyder att i egenskap av att vara auktoritet offentligt proklamera något. Ordet används 61 gånger och då nästan alltid om att predika Guds ord, till exempel i Mark 13:10 där Jesus säger att evangeliet måste predikas för alla folk. Ordet används alltid om Jesus predikan och även apostlarnas.

I 1 Petr 4:6 blir det ännu tydligare:

Ty avsikten med att evangeliet predikades [εὐαγγελίζω evangelizo]också för dem som nu är döda, var att de visserligen skulle dömas kroppsligen [eller till köttet] som människor döms, men leva andligen, liksom Gud lever.

Här används ordet εὐαγγελίζω, evangelizo – det ord som alltid handlar om att förkunna evangeliet.

Ordet förekommer hela 90 gånger i NT och handlar alltid om de goda nyheterna[1] . Inget uppslagsverk anger någon annan betydelse. Så här ser vi svart på vitt att Jesus gick ner i dödsriket och predikade samma glada budskap för de döda som för de levande!

Detta betydde inte att de undkom domen. De skulle visser­ligen dömas (krino) till köttet, det vill säga deras köttsliga natur måste avlägsnas, men leva andligen, liksom Gud lever. De ska leva som Gud efter domens verkan. Det är det glada budskapet!

För Gud lever alla!

Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla." (Luk 20:38)

Var står det att Gud inte kan handla med oss efter att vi – om än tillfälligt – saknar fysisk kropp? Varför tror så många att djävulen kan handla med döda människor medan Gud står maktlös?

Varför ska Gud på uppståndelsens dag ge alla människor – inte bara de redan frälsta – en uppståndelsekropp om det inte finns någon fortsättning för dem?

Läs mer i vår bok "Tidens fullbordan"!

Fler inlägg inom samma ämnesområde:

Talar bibeln om eviga straff?
Skillnaden mellan domen vid Jesu återkomst och den yttersta domen
Apokatastasis - en central biblisk lära om alltings återupprättelse

(c) Madeleine Wallgren

---

[1] Jag har läst en del bibelkommentarer som gör stor affär av att det är ordet kerysso och inte evangelizo som används i Petrusbreven, men uppenbarligen har dessa bara läst kapitel 3 och missat kap 4:6!

Utdrag ur ”Församlingens enhet i profetiskt ljus” av Peter Wallgren

Utdrag ur boken ”Församlingens enhet i profetiskt ljus” av Peter Wallgren. Artikeln får ej kopieras utan skriftligt tillstånd.

För att kunna hitta våra platser i Guds tempelbygge måste vi vara fria från konkurrerande lojaliteter. Det är Guds tempelbygge vi ska delta i, inte människors.

Människor har ett starkt behov av tillhörighet. Detta behov är oss givet i skapelsen för att vi ska kunna hålla oss till Herren och ha gemenskap med honom. Han ska vara vår första prioritet. När vi har rätt prioritet kan vi dessutom ha gemenskap med varandra i Kristus. Men det är väldigt frestande att vända på denna ordning så att grupptillhörigheten blir det primära. När detta sker, ofta omärkligt, har vi övergett vår första kärlek. Det är inget ovanligt att kristna ledare spelar på människors behov av tillhörighet. Man vill stärka gruppkänslan, eftersom det tenderar att ge tillväxt och sammanhållning. Detta är i direkt motsats till vad Jesus lärde om hur vi ska vinna människor.

Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge.Luk 14:26

Vad Jesus ville säga med detta var att vi måste välja vilken enhet vi önskar. Om vi önskar bygga familjelojaliteter framför Andens enhet, kan vi inte vara Jesu lärjungar. Om vi önskar bygga vidare på oss själva kan vi inte heller vara hans lärjungar. Såväl familjeband som självbe­varel­sedrift måste dö för att vi ska kunna vinna det liv som ges av Anden. Naturligtvis gäller detta i lika hög grad försam­lingslojaliteter, eller bättre uttryckt; föreningslojaliteter, för vi ska se att Guds församling inte är summan av alla föreningar som kallar sig församlingar.

"Tidens fullbordan" är här!

Ny bok - Tidens fullbordan

Efter flera års djupgående forskning i grundtexterna har vår bok "Tidens fullbordan" nu blivit färdig och tryckt i fint format. (Inbunden med hårda pärmar och på miljömärkt papper.)

Fram till slutet av 300-talet e Kr ser vi att majoriteten av kyrkofäderna inte trodde på ett evigt helvete. Men när de latinska fäderna som saknade kunskap i grundtexten tolkade Bibeln, förändrades förkunnelsen.Det ledde till att läran om eviga helvetesstraff fick fotfäste på 400-talet.

I boken nagelfar vi vinklade över­sätt­ningar som grundas på teologers felaktiga gudsbild. Genom att noggrant granska grundtexterna får vi en ny och annorlunda uppfattning om evigheten.

Detta är tveklöst den hittills mest omfattande studien i ämnet på svenska - en hoppets och glädjens bok som öppnar nya perspektiv på bibelläsning, mission och evange­lisation.

Vill du veta om Gud kommer att lyckas med sin plan att själv bli allt i alla, 1 Kor 15:28?
Vi går igenom vad Bibeln säger om livet efter döden, betraktar olika NDU-berättelser och ser hur de samstämmer med (eller ibland strider mot) Bibelns lära om himmel, dödsrike, helvete och sjö av eld.

Vi studerar Bibelns profe­tiska förebilder som pus­sel­bitar i tidsåldrarnas syf­ten och mål och ser att allt ska sluta i en fantastisk final.

Stanley Sjöberg har skrivit följande omdöme:

”Jag är imponerad av er djupa förankring i noga studier i Bibeln som helhet, med beundransvärd förmåga att tränga in i grundtextens innebörd och komplettera med citat från kända och okända teologer genom historien.
Det ger förtroende och styrka i beskrivningen om försoningens räckvidd och djup utifrån löftet om en total upprättelse till frälsning för alla människor och hela skapelsen som då inte slutar i kaos, utan blir efter alla kriser den fullkomliga verklighet Gud syftade till från början.”

 Bente Jarl:

"Vilket djupgående arbete ni har gjort! Vilket engagemang! Vilken klarsyn! Verkligt imponerande! Min första tanke när jag lästa boken var: Varför har inte fler upptäckt samma saker?
Den största orsaken tror jag är att traditionens rötter är så rotfasta att det skall mycket till att ändra människors vanetänk. Det som verkar vara nytt kan inte vara sant, och inom kristna kretsar fruktar man för allt som man associerar till villoläror. Mitt motto, mitt livs röda tråd och vägledning har alltid varit att ha kärlek till sanningen. Så för alla som har samma önskan och vågar följa den helige Andes ledning borde denna bok vara en trovärdig kompass.
Jag började läsa både med nyfikenhet och med entusiasm och tyckte att den var lättläst med tanke på de svåra ämnen som avhandlas. Det blev en hel del aha och så-är-det-upplevelser!
För att vara en bok innehållande ”ej-mjölkmat,” är den som helhet mycket lättläst, inspirerande, uppmuntrande och framför allt klargörande där man haft sina frågor. Många krokiga saker blir räta!"

Pastor Berndt Isaksson:

Tack för boken “Tidens fullbordan”. Den är gedigen och väl förankrad i Guds ord. Den går på djupet samtidigt som den är lättillgänglig. Jag uppskattar att ni inte förnekar att det finns en smärtsam renade dom att möta för dem som inte här i tiden tagit emot frälsningen genom tron på Jesus, men att Jesu försoningsverk räckes som en frälsande möjlighet även efter kroppens död. Er bok “Tidens fullbordan” ger rättvisa åt storheten i Jesu försoningsverk och vikten av att här i tiden ändå ta emot frälsningserbjudandet i tron på Jesus Kristus. Boken visar på det orimliga i att alla som inte här i jordelivet kommit till en personlig tro på Jesus Kristus skulle dömas till en evig pina. Den helvetesläran förminskar storheten i Jesu frälsningsverk på Golgata./ Berndt Isaksson, Equmeniapastor

Pastor Lars Jalmestig:

Vill verkligen tacka er Peter och Madeleine för allt det arbete ni lagt ner med att skriva denna boken!
Boken Tidernas fullbordan är den bästa bok jag läst på många, många år!
Har varit troende nu i ca 40 år och trots att jag har predikat och undervisat mycket, så har jag alltid haft många frågor i mitt inre som jag har undrat över.
Och här i Tiderna fullbordan är det så många pusselbitar som har lagts på plats. Ja! det är den mest spännande och intressantaste boken jag läst på de senast 20-30 åren!Skulle verkligen vilja säga och rekommendera: Tidernas fullbordan är en måste-bok för varje kristet hem!  /Lars Jalmestig 

 Sedan boken kom ut har flera redan hört av sig med positiva kommentarer. Igår talade jag med en 90+syster som berättade att boken var den bästa hon läst på mycket länge. "Man blir löst från trycket som plågat mig så länge angående vad som händer med de som inte tagit emot Jesus under sitt jordeliv. Boken ger ett fantastiskt grepp på en aktuell fråga."
Du kan läsa mer och beställa boken här:https://vingarden.org/produkt/tidens-fullbordan/

Vingården
www.vingarden.org
post@vingarden.org

En nödlögn kan kosta livet – för dina vänner

(c) Madeleine Wallgren

Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare.
                 Kol 3:9, 10

Kan man tänka sig att Gud ljuger? Nej, naturligtvis inte. Och vi är kallade att bli hans avbilder, står det här. Men en liten nödlögn kan väl inte vara så farlig? Ibland behövs det ju för att rädda sig själv ur en besvärlig situation.

Låt oss tänka ärligt nu: Om man verkligen gett ditt liv till Herren så är man också hans slav och tjänare. Vem har ansvaret för en slav? Hans herre. När man ljuger sig ut ur en situation vittnar det om att man inte förtröstar på att Gud har allt i sin hand! Man tror inte han är mäktig att rädda ur faran, så man känner sig tvungen att lita mer på sig själv än på honom. Man menar egentligen att man är skickligare på att lösa problemet man står i än Gud själv.

Davids nödlögn med katastrofala följder

Låt oss se vad som hände när den blivande kung David gick i denna fälla. Hans nödlögn medförde att alla invånarna i en hel by dödades, inklusive alla prästerna med ett undantag.

David flydde för sitt liv sedan han fått klart för sig att kung Saul ville döda honom. Så kom han till prästen Ahimelek i Nob, som undrade varför han kom ensam. Utan tvekan (som det verkar) svarade David:

"Kungen har gett mig ett uppdrag, och han sade till mig: Ingen får veta något om det ärende som jag sänder dig i och som jag har gett dig befallning om. Mina män har jag visat till det och det stället.
                 1 Sam 21:2

Här radade han upp flera lögner! Att han kom på kung Sauls uppdrag var den första. Att ingen fick känna till ärendet var nästa. Och den tredje lögnen var att han visat sina män till ett annat ställe – han hade ju ingen med sig. Han hade flytt ensam. Ahimelek anade ingenting. Han gav honom av skådebröden att äta och dessutom Goliats svärd som Ahimelek förvarade bakom efoden. Men – det fanns en som tjuvlyssnade, nämligen edomiten Doeg som var Sauls främste tjänare, 1 Sam 21:7. Han var inte sen att berätta vad han hört för Saul, som genast kallade till sig Ahimelek och hela hans hus, det vill säga hela prästerskapet i Nob.

Saul sade: "Hör nu på mig, du Ahitubs son." Han svarade: "Här är jag, min herre."
Saul sade till honom: "Varför har ni sammansvurit er mot mig, du och Isais son? Varför har du gett honom bröd och ett svärd och frågat Gud för honom, för att han skulle sätta sig upp mot mig och ligga i bakhåll för mig, så som nu sker?"
                 1 Sam 22:12, 13

Reaktionen var typisk för Saul som i detta läge var förkastad av Herren och även kände sig förkastad av människorna han hade omkring sig. Han var snabb att tolka allt som personliga attacker mot honom. Trots att Ahimelek bedyrade sin oskuld och borde blivit trodd, valde Saul att straffa inte bara Ahimelek, utan också hela hans familj och till råga på allt alla ortens invånare!

Ahimelek svarade kungen: "Vem bland alla dina tjänare är så betrodd som David, han som är konungens svärson och har tillträde till din inre krets och är högt ärad i ditt hus? Var då detta första gången som jag frågade Gud för honom? Nej, verkligen inte! Därför må konungen inte lägga skuld på mig, sin tjänare, eller på någon i min fars hus, för din tjänare visste alls ingenting om allt detta." Men kungen sade: "Du måste dö, Ahimelek, du och hela din fars hus."
                 1 Sam 22:15, 16

Saul befallde sina drabanter att döda alla prästerna, men de ville inte. De förstod säkert att prästerna var oskyldiga, och att röra vid Herrens eget prästerskap ville de inte ha på sitt samvete. Men edomiten Doeg hade ingen respekt för prästerna som representerade Israels Gud, så när uppdraget gick över till honom tvekade han inte. Han stötte ner och dödade åttiofem män som bar linne-efod.

Edomiten Doeg gick då fram och stötte ner prästerna och dödade den dagen åttiofem män som bar linne-efod. Invånarna i Nob, både män och kvinnor, barn och spädbarn, blev slagna av Saul med svärd. Nötboskap, åsnor och får blev också slagna med svärd. Endast en son till Ahimelek, Ahitubs son, kom undan. Han hette Ebjatar och han flydde bort till David.
                 1 Sam 22:28b-20

Men en enda av Ahimeleks söner lyckades fly, nämligen Ebjatar. Han flydde bort till David och berättade vad som hade hänt.

Man kan bara föreställa sig vilken förkrosselse som drabbade David när han hörde vad hans lögn åstadkommit. Han var inte sen att erkänna att han ensam var skuld till katastrofen: ” Det är jag som är orsaken till att hela din fars hus har utplånats.”

David hade blivit smord av Samuel till kung, och jag tror att Gud förväntade sig att han skulle lita på att hans framtid låg i Herrens händer och att inget ont skulle drabba honom. Men David var en människa som du och jag, och vi vet ju hur svårt det är att alltid tro på Guds ord och löften. Lite senare i Davids liv ser vi att hans förtröstan på att Herren skulle beskydda honom hade vuxit till sig. Han dödade inte Saul när han fick tillfälle, utan litade på att Gud skulle fullbordat sina löften i sin tid.

Abrahams kompromiss med sanningen

Till och med den man vi kallar för trons fader, nämligen Abraham, visade sin bristande tillit till Gud genom att ljuga – två gånger till och med. Hungersnöden i landet gjorde att Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, 1 Mos 12:10. Sara var tydligen en mycket vacker kvinna, trots sin höga ålder, för Abraham fruktade för att någon man skulle norpa henne, vilket han trodde skulle innebära döden för egen del. Ett något långsökt resonemang kan jag tycka, men det kanske var en reell risk på den tiden. För att lösa ”problemet” presenterade han henne som sin syster. Det var förstås inte en fullständig lögn, för hon var faktiskt hans halvsyster, men eftersom de var gifta var det ändå en lögn.

När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: "Hör på, jag vet att du är en vacker kvinna. När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så kommer de att döda mig, men låta dig leva. Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig."
                 1 Mos 12:11-13

Abram fick rätt i att Egyptens furstar blev förtjusta i Sara, så förtjusta att hon fördes in i faraos palats. Abram fick stora rikedomar för henne, men Herren var inte lika förtjust. Han lät ”farao och hans hus drabbas av stora plågor för Abrams hustru Sarajs skull”, 1 Mos 12:17. Uppenbarligen avslöjade Sara orsaken till olyckorna, för Abram fick sig en rejäl avhyvling när sanningen kom i dagen.

Då kallade farao till sig Abram och sade: "Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru? Varför sade du: 'Hon är min syster', så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru, tag henne och ge dig av!" Och farao gav sina män order att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.
                 1 Mos 12:18-20

Märkligt nog tog Abram inte lärdom av det som hänt, utan föll i samma fälla en gång till. Frestelser vi inte övervinner kommer alltid tillbaka, ofta i lite annorlunda tappning, när vi befinner oss i Guds skola. Nu fick Abram sitt nya namn Abraham, och Saraj namnet Sara, men trots alla tilltal och löften från Gud övervann han inte sin rädsla för att Saras skönhet skulle kosta honom livet.

När de var i Gerar sa han än en gång att Sara var hans syster, vilket ledde till att kungen där, Abimelek, hämtade henne till sig. Denna gång ingrep Gud omedelbart genom att i en dröm tala om för Abimelek att Sara redan var gift och att Abimelek därför måste dö. Självklart blev kungen mycket upprörd och rädd. Inte hade han räknat med att han måste dö för att han tagit till sig en vacker kvinna... Ja, inte bara han själv, utan alla i hans hus också.

Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: "Du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit till dig, ty hon är en annan mans hustru." Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: "Herre, vill du döda också rättfärdiga människor? Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Med uppriktigt hjärta och rena händer har jag gjort detta." Då sade Gud till honom i drömmen: "Ja, jag vet att du har gjort detta med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, ty han är en profet. Han skall be för dig så att du får leva. Men om du inte ger henne tillbaka, skall du veta att du själv och alla som tillhör dig måste döden dö."

Än en gång fick Abraham en rejäl bassning:

"Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit denna stora synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen bör göra."

Och Abimelek frågade Abraham: "Vad tänkte du på, när du gjorde detta?"

Ja, man kan verkligen undra vad Abraham tänkte på. Hans försvar förefaller rätt lamt:

Abraham svarade: "Jag tänkte att på den här platsen fruktar man nog inte Gud. De kommer att döda mig för min hustrus skull. Hon är också verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru. Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt dit vi kommer säger att jag är din bror."
                 1 Mos 20:10-13

Gud hade aldrig sagt till Abraham att ljuga för att rädda sitt liv. Gud hade ju lovat honom avkomlingar talrika som himlens stjärnor och havets sand. Hur kunde han då tro att Gud skulle låta honom dö innan han ens fött en endaste son?

Vår fruktan driver oss att fatta ogenomtänkta och irrationella beslut. Sann förtröstan litar på att Herren bevarar våra liv och att han låter oss vandra i förutberedda gärningar.

Sann tillbedjan

Skillnaden mellan lovsång och tillbedjan

Lovsång innebär att vi prisar Gud för vad han gjort och gör, hans underbara och mäktiga gärningar, Ps 107:31, 150:2. Vi tackar honom för att han är god och för att hans nåd varar i evighet, Ps 107:1. Vi lovar honom för allt han är för oss: vår styrka, vår sköld, vårt skydd, vår försörjare, vår läkare och vårt segerbaner.

Tillbedjan innebär att vi i beundran faller ner för personen bakom de mäktiga gärningarna. Vi vör­dar och fruktar Honom för att han är den han är. Under tillbedjan är det knappast läge för att dansa, skutta och hoppa, utan i förundran står vi stilla inför den Helige. För att uttrycka vår vördnad och beundran kan vi böja knä, eller lägga oss raklånga inför hans ansikte.

På bibelns tid var det sed att bokstavligen falla ner på sitt ansikte inför en person av hög rang.

När Herren besökte Abraham vid 99 års ålder och talade till honom, ”föll Abram ner på sitt ansikte”, 1 Mos 17:3. Hans höga ålder var ingen ursäkt för att inte visa vördnad och respekt för den Högste.

Lot föll ner på sitt ansikte, när han mötte de två änglarna som besökte hans hem­stad (1 Mos 19:1), Josefs bröder föll på sina ansikten, när de träffade Josef för första gången på många år utan att känna igen honom, 1 Mos 42:6.

När Mose möttes av uppror hos det folk han skulle föra in i löfteslandet, reagerade han på anklagelserna och hoten om stening med att falla ner på sitt ansikte! (4 Mos 14:5) I ödmjukhet överlämnade han sig på nytt åt Guds goda vilja och kastade sig i hans famn, istället för att försöka att i egen kraft krångla sig ut ur sin penibla benägenhet. (Jämför 4 Mos 14:22, 45, 4 Mos 20:6)

När Josua mötte en man med draget svärd frågade Josua:

”Tillhör du oss eller våra fiender?”
Han svarade: ”Nej, jag är befälhavare över Herrens här och har nu kommit hit.” Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sade…
                                       Jos 5:13b, 14

Om du tittar i en konkordans, kommer du att se att nästan varje gudsman (och även andra) föll ner på sitt ansikte när de närmade sig Gud. Kanske vår nutida respektlöshet gör att Gud så sällan uppenbarar sig så som han gjorde på Bibelns tid?

Tystnaden

Ibland leder den helige Ande församlingen in i en mättad tystnad. Var då bara stilla och besinna att Herren är Gud. Låt honom utföra det han vill. Ge honom tid att nå in i människors innersta. Nutidens människor blir lätt stressade när ”ingenting verkar hända” och försöker ta sig ur tystnaden. Ofta bryts den starka smörjelsen och Gudsnärvaron av att någon i ovishet börjar be ut sina böneämnen. Detta är definitivt fel plats och tid för begärböner!

Våra öron och sinnen är så matade med ljud från morgon till kväll, att vi har svårt att hantera tystnaden. Vi känner oss ofta pressade att vara aktiva (för då känner vi oss nyttiga) och se till att något nytt ständigt händer, så att ingen ska tycka att vi är tråkiga (vi är rädda för att bli förkastade om vi inte är tillräckligt attraktiva). Att bara stå stilla och till synes göra absolut ingenting – medan den dyrbara tiden bara tickar på – är en prövning för somliga. Vi har svårt att stilla våra själar, men det är nödvändigt att lära sig om vi vill umgås med den helige Ande.

Kung David, som skrivit nedanstående psalm, hade lärt sig hemligheten:

Herre, mitt hjärta är inte högmodigt, mina ögon är inte stolta.
Jag umgås inte med stora ting, med sådant som är mig för svårt.
Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig.
                                                  Ps 131:1, 2

När Anden leder dig in i tystnaden, så passa på att bara njuta av hans närvaro. Försök inte prestera någonting, utan bara ta emot och sup in hans härlighet. Ta emot hans omfamning, öppna ditt innersta rum för honom. Bjud in honom som en brud bjuder in sin brudgum på bröllopsnatten.

Kärlekssången

Vi är Kristi brud och Jesus är vår brudgum.

…Såsom en brudgum fröjdar sig över sin brud, så skall din Gud fröjda sig över dig.
                                      Jes 62:5 1917

Under bön sa Herrens Ande till mig: ”Tala om för mitt folk att jag älskar dem med evig kärlek, och att jag längtar efter att få höra mitt folk uttala sin kärlek till mig.”

Precis som en brudgum vill höra att hans brud gift sig med honom på grund av kärlek, och inte för pengar eller social ställning, vill Herren höra vår kärlekssång.

Gud drog ut Israel i öknen, där det inte fanns så mycket som kunde distrahera hans folk och stjäla deras tid. Varför? Därför att han längtade efter att få bevisa sin kärlek till sitt folk, och han hoppades på att kärleken skulle bli besvarad.

Så säger Herren: ”Jag minns din ungdoms hängivenhet, hur du älskade mig under din brudtid och följde mig i öknen, i landet där man inte sår.
                                                  Jer 2:2

I öknen hade Israel tid att avskilja sig för tillbedjan och lovsång. Hon gav Herren sin fulla uppmärksamhet – åtminstone under en kort period. Men så snart Gud gett Israel sina gåvor, blev hon otrogen. I Hosea bok avslöjar Gud sin längtan efter sitt folk, och hur sårad han blir av vår otrohet. Hur ska han åter vinna sin trolovades kärlek?

Därför skall jag locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala till hennes hjärta.
Jag skall trolova dig med mig för evig tid, ja, jag skall trolova dig med mig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och barmhärtighet.
 Jag skall trolova dig med mig i trohet, och du skall så känna Herren.
                                  Hos 2:14, 19, 20

Vår älskade kallar oss till intim gemenskap med sig! Läs Höga Visan och låt ditt hjärta röras av kärlek till brudgummen. För att möta honom måste vi säga nej till annat som vill stjäla vår tid och uppmärksamhet. Omgivningen kommer kanske att döma oss och säga att vi är improduktiva och slösar med tiden, men vår brudgum är värd det bästa av vår tid. När andra förebrådde Maria för att hon smorde Jesu fötter med dyrbar äkta nardusolja, i stället för att sälja den och ge pengarna till de fattiga (Joh 12:3ff) höll inte Jesus med. Han uppskattade sättet hon visade sin kärlek på och förebrådde henne inte. Pengar och produktivitet är inte det som värderas högst i Guds rike. Ge honom ditt hjärta, och visa det genom att ge honom av din tid.

En man var i bön och tillbedjan inför Herrens ansikte, då han plötsligt kände att han blev våt på ryggen. Det föreföll vara någon bakom honom som grät och lät tårarna falla ner över hans rygg. Han visste att han var ensam i rummet, så han undrade för sig själv vad detta skulle betyda. Då hörde han Jesu milda röst säga: ”Mitt barn, jag rörs till tårar över den kärlek du visar mig genom din lovsång och tillbedjan. Oh, hur jag längtar efter att allt mitt folk skulle ta sig tid att bara vara med mig och söka mitt ansikte – inte för att begära och få en massa saker, utan bara för att vara i min närvaro.”

http://www.vingarden.org/catalog/product_info.php?products_id=673

Utdrag ur boken "Höj Jubel!" av Madeleine Wallgren

(c) Madeleine Wallgren & Vingården www.vingarden.org 

Att önska förbön i tid och otid

”Be för mig!”

Hur ofta får vi inte uppmaningen av vänner och andra ”Be för mig!”

På Facebook svämmar det över av människors behov för förbön.

Det är naturligtvis inte fel att be om förbön, men jag kan ändå inte låta bli att undra om bakgrunden. Det verkar som om många tappat sin egen relation till Herren och mer förtröstar på andras förmodade goda relation till honom.

Livets prövningar möter oss alla. Frågan är vilken attityd vi intar gentemot dem. Hur lätt är det inte att tänka att andra mår så bra och jag är orättvist drabbad av allt elände.

Det första en del gör när de får problem är att basunera ut det på sociala medier – den nya tidens hit och miss metod för att lösa problem. ”Någon som vill be för mig finns säkert därute, och så ska allt ordna sig”.

Men vad tänker vår Far om detta? Han vill ju vara nummer ett i vårt liv. ”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”, sa Jesus. (Matt 6:33)

”Jo, men jag har bett”, kanske du invänder, ”men jag fick inget svar, så därför behöver jag andras hjälp.”

Men Jesus sa också att den som söker finner. Det är ett löfte! Kanske du inte sökt tillräckligt ivrigt och tillräckligt länge? Kanske har du inte vågat lyssna på vad som hindrat ditt bönesvar? Gud är inte en automat där man stoppar in sin begäran och får ut bönesvaret. Gud önskar en kontinuerlig relation med oss.

Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Joh 15:7

Jesus lovade att vi kan be om vad vill, och vi ska få det. Fantastiskt! Underbart! Men vänta nu! Det föregicks av ett par villkor – om ni förblir i mig och mina ord förblir i er… då ska det ske. Det uteblivna bönesvaret kan alltså bero på att jag missat dessa viktiga förbehåll. Har jag förblivit i vinträdet? I Jesus Kristus? Har jag stadigt förblivit i hans ord? 

När jag är kvar i Kristus utgår alla mina tankar från ett medvetande om att jag är förenad med honom. Hans ord leder mitt hjärta varje stund. De är inte endast intellektuell kunskap utan ett spontant liv inom mig. Jag är förenad med Ordet. Den helige Ande överbevisar mig om eventuella synder och så vänder jag om från dem, men inte bara detta; jag blir ett förkroppsligande av Ordet så att det kan bära frukt i mitt liv. Ordet blir inblandat i allt; det blir min hälsa, det blir min vägledning, det blir min njutning, det uppehåller mig med inre styrka. Om Guds ord säger något så vet jag att det är så. Även om jag inte ser detta med mina fysiska ögon, så ser mitt hjärtas ögon vad jag äger i Guds ord – i Kristus som är Ordet som blev kött.

Alltför ofta vill vi att prövningarna i livet ska försvinna så snabbt som möjligt så att vi kan fortsätta på vår egen inslagna väg, men Jesaja konstaterar med sorg att

Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg,
                 Jes 53:6

Men hindren i vår väg kan faktiskt vara Guds sätt att få oss att stanna upp och ändra inriktning. Stilla ner din själ och lyssna på vad den Helige Ande vill förmedla till dig! Be med psalmisten och låt Herren leda dig på hans väg, Det är vägen som är fylld av välsignelser.

Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar.

Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.
                 Ps 139:23, 24

 Så är jag då inne i löfteslandet där Gud har lovat att det inte ska fattas mig något:

HERREN är min herde, mig skall intet fattas. Ps 23:1

Och jag får genom hjärtats tro för min inre syn se att

idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen. (vers 6)

En sådan livsglädje kan bara uppnås genom hjärtats förening med Herren. Den utesluter på intet sätt svåra prövningar. Vår tro kommer att prövas. Men när vi har nått en position där vi kan se på omständigheter såsom Gud ser dem, är vi i regeringsposition över omständigheterna. Nu är det helt i sin ordning att få förbön. Som lemmar i samma Kristi kropp kan vi bistå varandra för att lättare nå fram till den andliga världens reserver och hämta ut vad som blivit oss givet i Kristus.

© Madeleine Wallgren www.vingarden.org

Läs mer om livets prövningar som vill föra dig till en intimare gemenskap med Herren i min bok 

"Prövningar- om ökentider, Guds fostran och lidanden för Kristi skull"

eller lyssna till serien "Prövningars syfte" (finns som mp3 eller CD)

Irriterad?

Varför blir vi ibland irriterade, eller åtminstone frestas till det? Är inte orsaken månne att vi inte lever i Guds vila och inte ser på vår tillvaro som han ser den? Vi kan bli irriterade när saker och ting inte lyckas för oss, det vill säga att det tar längre tid att utföra något än vi tänkt oss. Vi blir irriterade på andra som klantar till det, vilket innebär att mer arbete och ytterligare tid krävs för att nå målet. Irritation kommer när vi inte överlåtit vår tid i Herrens händer och lärt oss att vila i tiden. Irritation drabbar förmodligen oss i högre grad än såda­na folkslag som tar dagen som den kommer och låter allt ta sin tid. Den som inte räknar en dags värde i prestationsvaluta, blir inte lika lätt irriterad när nå­got går snett.

Vi är så prestationsinriktade. Så produktionsmedvetna. Vi har svårt att ha fördrag med våra egna och andras svagheter, eftersom dessa leder till ett nedsatt produktionsresultat. Men Gud vill föra oss in i ett liv där vi inte lever för att producera maximalt. Gud vill inte att vi ska ha vår tillfredsställelse i resultatet av våra ansträngningar och prestationer. Han vill att vi ska ha vår tillfredsställelse i honom. Det får vi när vi lär oss att göra ”allt av hjärtat, såsom tjänade vi Herren och inte människor”, Kol 3:23. Då börjar vi vila i själva arbetsuppgiften, istället för att hela tiden ha blicken på den färdiga produkten. Glädjen i vardagslivet består i att glädja sig under varje arbetsmoment, känna tillfredsställelse och förnöjsamhet genom att vila i varje minuts uppgift. Varje stund är viktig och betydelsefull.

HERRE, du skall ge oss frid, ty allt vad vi har uträttat, har du utfört åt oss.

                 Jes 26:12

Ett segerrikt och framgångsrikt liv handlar inte främst om att visa upp stora resultat. Ett segerrikt liv är att prioritera sitt förhållande till Herren i varje situation. Ett segerrikt liv är att betjäna sin omgivning med allt man gör och är. Den som blir irriterad, upplyfter och uppmuntrar inte dem som finns omkring honom. Han trycker ner dem. Irritation försenar för det mesta vårt arbete, och medför att vi gör ännu fler fel. Men om vi lyckas vara effektiva och utför en topprestation en dag, men inte är till välsignelse för andra, så är den dagen inte en segerrik dag. Resultatet kan se bra ut, men vad är det värt i Guds ögon, om det sker på bekostnad av vår relation till Gud och människor?

Vägen ut ur irritation är att vid korset lägga ner alla krav på sig själv, alla krav på att lyckas, alla krav på att prestera. Lägg dig ner vid korset och vila, tills vilan hos Gud genom­dränkt ditt sinne. Under det att du är bevarad i vilan kan du börja arbeta, men hela tiden under vaksamhet, så att du inte faller in i ditt gamla mönster. Då får du åter lägga ner allt vid korset och fästa blicken på Jesus, och påminna dig om var de verkliga värdena finns.

Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig.               Ps 131:2

(c) Madeleine Wallgren

Utdrag ur boken ”Seger i varje frestelse” av Madeleine Wallgren

Den fruktbärande grenens hårda öde

Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingårdsmannen. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt.
       Joh 15:1, 2

Faderns syfte med våra liv är att vi ska bära frukt. Därför arbetar hans hand med oss på det där sättet vi inte riktigt gillar.

Vad är det för frukt han söker?

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot.
De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.
                 Gal 5:22-24

Annonsera en predikan som ska handla om Andens frukt, och du kommer inte att få se någon vidare stor uppslutning. Annonsera att under och tecken kommer att ske, och skarorna trängs vid din talarstol. Människors intressen och Guds intressen går ibland vitt isär. Men du och jag vill följa korsets väg, eller hur? Den som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär, vers 24.

Syftet

För att få fram den åtråvärda frukten i vinrankan, går vingårdsmannen hårt fram. Han skär bort de torra och livlösa grenarna och slänger dem i elden. Det kan vi väl acceptera. Men efter det går han lös på de fruktbärande grenarna! Vi ropar: ”Stopp! Stopp! Vad gör du? Ser du inte skillnad på de döda grenarna och de som dignar av frukt? Ska de alla gå samma öde till mötes?”

”Varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt.” (vers 2) Rensningen innebär att grenen knipsas av ganska nära stammen. Den fruktbärande grenen genomgår samma process som den döda grenen. En död gren känner inte att vingårdsmannen klipper i den. Men en frisk och levande gren känner smärtan.

Varför gör vingårdsmannen på det här sättet?

Kanske grenen har vuxit för långt från stammen, Kristus. Stammen måste vara intim med oss. Om nu grenen, trots att den bar frukt i år, tillåts vara kvar till nästa år, kommer den inte att bära särskilt mycket frukt. Om man inte alls beskär en vinstock brer grenverket ut sig på hundratals kvadratmeter med ringa fruktsättning och av dålig kvalité. Växten är mer intresserad av att bli stor och livskraftig än av att bära frukt.

Här kanske svaret finns på dina frågor. Du har vandrat med Herren och burit en del frukt. Ändå drabbas du av prövning och lidande. Plötsligt är det som om någon skär i de mest fruktbärande områdena i ditt liv. Du står helt frågande. ”Varför tas de områden ifrån mig där jag upplevt mest av Guds välbehag, mest framgång och mest resultat? Nu har jag ju ingenting kvar.”

Vi tar så lätt äran för det Gud verkat fram i våra liv. I början är vi ödmjuka och inser vårt beroende av honom. Vi vet att vi inget kan utan hans smörjelse och verkan i våra liv. Men efter en tid blir vi hemtama med gåvorna han har gett och frestas, kanske nästan omärkligt, att flytta över vår identitet och vårt värde som människor på gåvorna. Det är inte Gud som får äran längre för vad vi utför, utan vi håvar in för egen räkning. Vårt självförtroende stärks och vi blir något.

Samtidigt kanske vi börjar märka en viss irritation när saker inte går som vi tänkt oss. Vi känner inte riktigt igen Andens frukt i våra reaktioner. Snarare är det köttet som visar sig lite då och då. Och köttet verkar ihärdigt.

Hur många har inte hamnat här? Ja hela församlingar kan ibland präglas av köttets anda. Man kanske inte tycker att man är något, men är ändå inte villig att dö från det lilla man är.

Bevis på Guds nåd

Det är ett bevis på Guds nåd att han skär ner fruktbärande grenar. Jag tvingas nu inse att frukten inte var något jag ägde. Frukten var inte ens under min kontroll. Jag blir helt beroende av Herrens nåd. Det är i honom jag växer, rör mig och är till. När jag själv och när min församling av hjärtat vågar tacka honom för den rensning Herren utför kan han åter ta gestalt i oss till ett nytt liv. Låt oss inte förneka Herrens tuktan, utan öppet se den som en fantastisk möjlighet! Låt oss våga tala om den med varandra, så att vi blir uppmuntrade att klart se och förstå vad som pågår! Guds metod att helga oss är ofta att först få upp till ytan sådant som legat dolt i våra hjärtan och därmed tillintetgöra vår stolthet, för att sedan utgjuta sin Ande över oss så att han får göra hela förnyelseverket och själv får äran för det.

(c) Madeleine Wallgren

Utdrag från boken "Prövningar- om ökentider, Guds fostran och lidanden för Kristi skull"

Befinner du dig i en andlig och själslig öken som aldrig verkar ta slut?

Ökentider - vad är meningen?

Befinner du dig i en andlig och själslig öken som aldrig verkar ta slut? Verkar den ena prövningen efter den andra stå på kö vid din dörr? Du kan inte skönja löfteslandet i någon riktning och undrar hur hamnade jag här? Har Gud glömt bort mig? Är det djävulen som håller mig fången i denna torra och hopplösa omgivning – eller är det Gud? Eller finns orsaken helt och hållet hos mig själv?

En större del av budskapet i min bok om prövningars syfte kom till under en period när många som ringde för att få råd och själavård berättade att de var så förvirrade över alla prövningar som drabbade dem. Fastän de bekänt sådan synd de var medvetna om och tyckte sig tjäna Herren, förstod de inte vad Gud menade med att låta dem gå igenom till synes meningslösa lidanden. En del hade hamnat i riktiga ”råttfällor”, bland annat i äktenskap som innebar sådana allvarliga problem att det syntes omöjligt att finna något sätt att fortsätta leva efter Guds ord.

När jag sökte Guds ansikte angående detta talade han till mig. Han sa att han förbereder ett folk som ska tjäna som stöttepelare i väckelsen som kommer. Dessa får nu speciell träning för att i framtiden kunna stå fasta när fiendens prövningar drabbar dem. Dessa utvalda pelare ska tjäna som föredömen som inte vacklar under pressen, de som klarar av att bära upp väckelsen och hålla den på rätt köl när stormarna kommer. Prövningarna vi möter är inte meningslösa – ofta tjänar de ett mycket stort syfte för framtiden – om vi består proven.

Prövningar och lidanden upplevs oftast som något onödigt ont. Och det är inte alla prövningar som kommer från Gud, men Gud kan använda alla prövningar för sina syften till vårt bästa. Vi är ofta snara att be Gud om hjälp att komma ur allt som vi upplever som jobbigt – och ibland ser vi till att i med olika flyktmetoder komma ur prövningarna så snart det bara går. Men många prövningar, om än inte alla, är tester sända av Gud för att pröva våra motiv, vår lydnad och vår hjärteinställning. Han har ett mycket speciellt syfte med dessa! Prövningarna vi så gärna klagar över kan vara de redskap Gud försett oss med för att föra oss till det mål vi längtar efter.

Det finns flera slags lidanden – dels dem Gud använder för att hans Sons bild ska framträda allt tydligare i våra liv men också sådana som följer med det faktum att vi lever i en ofullkomlig värld. Sedan finns det lidanden som helt enkelt beror på att vi inte uppmärksamt lyssnat till Herdens röst utan kommit utanför hans plan. Olydnad leder till plåga. Vi ska försöka klargöra hur man skiljer mellan olika slags prövningar.

Gud har en plan för oss, men för att kunna platsa i planen måste vi gå i skola. Vilken skola är bättre än Guds egen? Denna bok hjälper dig att känna igen Guds fostrande hand där du minst anade den. Låt dina prövningar förvandlas till verkliga glädjeämnen när du lär dig dra nytta av dem!

Gläd er därför, om ni nu en kort tid måste utstå prövningar av olika slag.

                                                                  1 Petrus 1:6

Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet.

                                                                    1 Petr 4:13

Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar.

                                                                             Jak 1:2

Undervisning som hjälper dig att se de dolda skatterna i prövningarna finner du i min bok "Prövningar- om ökentider, Guds fostran och lidanden för Kristi skull"

Bara ETT är nödvändigt

Utdrag ur boken "Återerövra din första kärlek" 

Medan de var på väg gick Jesus in i en by, där en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem.Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord.Marta däremot var helt upptagen med allt som skulle ställas i ordning, och hon gick fram och sade: "Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam att sköta allting? Säg nu till henne att hon hjälper mig."Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket.Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne."            Luk 10:38-42

I Betania sökte Jesus ro. Det var en plats dit han alltid var välkommen.

Är ditt hem en sådan plats – en plats där allt annat läggs åt sidan för att kunna ta emot och hylla Kungars Kung?

Eller har du invändningar när Herren knackar på din dörr?

”Jag ska bara…

”Jag måste bara sköta det här först, sedan ska jag sitta ner med dig, Jesus. Sätt dig här, Jesus och var snäll och vänta på mig en stund. Jag kommer så snart jag är klar.”

Timmarna går, och när det blivit kväll kommer du ihåg din gäst. Men nu är du alltför trött för att tillbe och umgås med din gäst.

”I morgon, Jesus, då ska vi vara tillsammans”, säger du.

Men följande morgon råkar du försova dig. Stress, stress. Barnen ska ha frukost och du måste se till att de kommer i tid till skolan. Och sedan är det dags att susa iväg till arbetet.

Jamen, så här är ju livet. Säkert förstår Jesus detta. Det är en annan tid än för tvåtusen år sedan…

Har du någon gång varit förälskad? Hur många ursäkter hade du då för att inte träffa din älskade? Var det inte så att du tog dig tid, ja, trollade fram tid som inte fanns? Kärleksmötena fick prioritet. Den första kärleken till Herren Jesus följer samma mönster.

– Då får jag nog erkänna att jag inte har denna kärlek. Vad ska jag göra?

Be den helige Ande att på nytt tända kärlekens låga i ditt inre! Be honom om en desperat hunger efter att få lära känna Mästaren. Be om en helig otillfredsställelse som gör att du lägger allt annat åt sidan för att få tid att umgås med Jesus. Be om en förnyad iver att studera Guds ord som ju är Jesus själv.

Vår kärlek till Mästaren utövar dragningskraft. Han söker sig till de platser där man älskar honom och tar sig tid att bara vara tillsammans med honom.

Många söker hans ansikte enbart när de får problem. När problemet är löst känns det inte aktuellt att tillbringa tid i Mästarens närhet. På församlingens bönesamlingar har jag noterat att en del bara dyker upp när de har ett akut behov, en livshotande sjukdom till exempel. Då vill man ha församlingens förböner. Men samma person dyker sällan upp för att dela med sig av glädjen över att ha blivit botad.

Till en potentiell lärjunge som sade sig vara villig att följa honom vart han än gick, sade Jesus: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot." Men i Betania hade han funnit ett viloställe. Vad gjorde han där? Passade han kanske på att sova ut ordentligt efter alla krav från sjuka och behövande människor? Nej, han undervisade. Att dela med sig av Guds ord var hans mat och hans vila.

För Jesus var det stärkande mat att få göra Guds vilja och tala ut hans ord. När Jesus en gång var trött av vandringen lämnade lärjungarna honom vid en brunn och gick för att skaffa mat. När de kom tillbaka uppmanade de honom:

"Rabbi, ät."
Men han sade till dem: "Jag har mat att äta som ni inte känner till."
Lärjungarna sade till varandra: "Inte kan väl någon ha kommit med mat till honom?"
Jesus sade: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.
                 Joh 4:31b-34

Det mänskliga tänkandet lurar oss att tänka i inlärda banor. Jesus hade hämtat både styrka och mättnad genom att tala det levande Ordet till den samariska kvinnan. Detta var avkoppling för honom, liksom det var att undervisa Maria. Marta-människans åsikt är: Låt oss inte störa Mästaren. Han är trött och behöver återhämta sig efter den ansträngande predikoresan. Låt oss bjuda in kompisarna och ställa till med ett rejält party så han slipper tänka på jobbet!

Jesus sade: ”Bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne.”

För Maria ägde tiden med Jesus prioritet. I mångas ögon är det bortkastad tid att sitta overksam vid Jesu fötter. Men det är detta uppmärksamma lyssnande på Jesus som behagar Fadern. Att bara vara i hans närhet –även när han inte talar – är livsförvandlande. Man kan umgås i tystnaden med Gud.

Maria lät inte tidens omsorger släcka andens hunger efter gemenskap med Herren.

Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte?
                 Ps 42:2, 3

Gudsnärvaron är det dyrbaraste vi har! Utan den leker vi bara kyrka, och våra aldrig så fina gudstjänster blir bara ett spel för gallerierna.

Maria bröt mot konventionerna. Hon vägrade inordna sig under de sociala förväntningarna. Det var ju männen som skolades i religion och satt vi rabbinernas fötter. Kvinnorna, i den mån de över huvud taget fick ta del av Guds ord, fick sitta dolda bakom ett galler i synagogan. Det var något oerhört att helt öppet våga sätta sig så nära Jesus och dessutom förvänta sig att han skulle ta sig tid att undervisa henne, en obetydlig kvinna. Vem trodde hon att hon var? Jesus bekräftade hennes frimodiga attityd fullt ut. Han sade att hon hade utvalt den goda delen. Kung David uttryckte detsamma med andra ord:

HERREN är min del och min bägare, du är den som uppehåller min arvedel.
En lott har tillfallit mig i det ljuvliga, ja, ett underbart arv har jag fått.
                 Ps 16:5, 6

Marta-själen är snabb att presentera sin skicklighet och sina gåvor i sin iver att behaga Jesus, men Maria-själar har insett att själen måste bringas till stillhet för att bereda plats till att ta emot Herrens ord.

Jag umgås inte med stora ting, med sådant som är mig för svårt.
Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig.
                 Ps 131:1b, 2

Fortsätt och läs i boken om den första kärleken! 
(c) Madeleine Wallgren, www.vingarden.org 

Skriftens eget bevis för att aion inte betyder evighet

© Madeleine Wallgren www.vingarden.org

Låt mig visa dig att Skriften, inklusive Jesu och Paulus egna utsagor, bevisar att aion inte betyder evighet, utan avser en begränsad tid med en början och ett slut.

Denna insikt får en avgörande betydelse för hur vi förstår vår framtid.

Nya Testamentet är skrivet på grekiska. En nyckel till att förstå Skriftens tal om olika tidsåldrar är att rätt förstå ordet som oftast översätts med ”evighet”, grekiskans aion.

Alla citat nedan har aion i grundtexten, men för att du ska se hur ologiskt det blir om man konsekvent översätter med ”evighet” istället för med tidsålder, eon, epok eller liknande, har jag ersatt aion med evighet.

Självklart har översättarna insett hur ologiskt och tokigt det blir och därför bytt ut ”evighet” med andra ord, t ex "världen". Men världen är inte ett tidsbegrepp. Och världen på grekiska heter kosmos. När man som bibelläsare möter ordet ”världen” i bibeln, ska man kunna lita på att det står kosmos i grundtexten - inte aion.

Testa nu själv att ersätta ”evighet”, ”evigheter” med ”tidsålder” eller ”eon” och se hur allt faller på plats!

Matt 24:3 Lärjungarna frågade Jesus:

"Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här evighetens slut?"

Här har översättarna insett att aion inte kan betyda evighet, utan helt korrekt översatt med tidsålder. Men de borde varit konsekventa med detta.

Aion = världen?

Här är några ställen där man istället har översatt aion med ”världen”:

Luk 16:8: den här evighetens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.

Luk 20:34: Jesus svarade dem: "De som lever i den här  evigheten gifter sig och blir bortgifta.

Luk 20:35: Men de som anses värdiga att vinna den andra evigheten …

Aposteln Paulus insåg också att aion inte kan betyda ”evighet”:

Rom 12:2  Och anpassa er inte efter den här evigheten…

Här är det ju uppenbart att aion inte kan betyda evighet. För att lösa ”problemet” översätter man än en gång med ”världen” istället för ”tidsålder”.

1 Kor 1:20  Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här evighetens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens [här använder Paulus ordet kosmos och inte aion] visdom till dårskap?

1 Kor 2:6  Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här evigheten eller den här evighetens härskare, som går mot sin undergång.

SFB översätter:  … den här världen eller den här världens härskare...

1 Kor 2:8  Denna vishet har ingen av den här evighetens härskare känt - om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.

1 Kor 3:18  Bedra inte er själva. Om någon bland er tycker att han är vis i den här evigheten, måste han bli en dåre för att bli vis.

SFB:  …Om någon bland er tycker att han är vis i den här världen…

1 Kor 10:11  Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har evigheternas  (OBS pluralformen!) slut inpå oss.

Det är ju uppenbart för alla att ordet ”evighet” inte kan stå i flertal. Det finns bara en evighet, men det finns flera tidsåldrar.

SFB: …som har världens slut inpå oss.

Ef 2:7  för att i kommande evigheter visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.

SFB: ”.. för att i kommande tider….”

Gud har skapat tidsåldrarna

Heb 1:2  har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat evigheterna.

Här har översättarna insett det orimliga och ersatt aion (obs pluralformen!) med världen. Världen i singular, men aion står i plural. Alltså två avvikelser från grundtexten.

SFB  … genom honom har han också skapat världen.

Heb 11:3  Genom tron förstår vi att evigheterna har ordnats/arrangerats genom ett rhema från Gud,

SFB: …att världen har skapats genom ett ord från Gud,

Här har man bytt ut aion, som står i plural, mot ”världen” (singular!) och dessutom översatt grundtextens ord som betyder att ordna, arrangera, med ”skapa”. Det är ju sant att Gud skapat världen, men det var inte den poäng Hebreerbrevets författare ville ha fram just här. Alltså tre ”missar” i en enda bibelvers!

Dessa bibelställen är bara ett urval som belyser problemet med våra vanligaste översättningar.

Traditionens makt

När man översätter Bibeln är det viktigt att man nollställer sig själv och inte försöker få orden att passa in på sina förutfattade meningar eller utifrån lojalitet mot en tradition. Ordet måste få stå för sig själv oavsett vilken doktrin det verkar följa. Jag tror det är med avsikt Gud avstått från att ge oss färdiga svar i vissa frågor. Låt oss därför inte tolka in våra egna meningar i Guds ord, utan böja oss för det. När vi inte förstår, låt oss lyfta på hatten och gå vidare. I sin tid ska den helige Ande leda oss in i hela sanningen. Men han ger oss inte sanningen för att vi ska stoltsera med den. Han visar oss för att han själv blir förhärligad genom den.

Engelska översättningar som översätter aion korrekt

På engelska finns det minst fyra översättningar som inte använder orden ”evig” respektive ”evigt” i sina översättningar av aion resp aionios, nämligen

·         Young’s Literal Translation of the Holy bible,

·         Rotherham’s The Ephasized Bible,

·         Wilson’s The Emphatic Diaglott och

·         The Concordant Literal Translation.

 På svenska har vi Helge Åkessons översättning av Gamla och Nya testamentet. Han översätter genomgående orden med tidsålder respektive tidsåldrig.

Nedanstående listade lexika och kommentarer, skrivna av professorer och teologer, visar samtliga vid en sökning på ordet aion att det betyder en begränsad tid, en epok, en eon, en tidsålder, en tidsrymd med en angiven början och slut.

·         Liddell and Scott: Greek-English Lexicon

·         Dr R F Weymouth: The New Testament in Modern Speech

·         The Interpreter’s Dictionary of the bible vol. IV, sid 643.

·         Abbot-Smith: Manual Greek Lexicon of the New Testament

·         Dr Marvin Vincent: Word Studies in the New Testament

Vill du få mer undervisning om Guds handlande i olika tidsåldrar kan du se och lyssna på

"Vågar du närma dig Ljuset?" Finns som DVD, CD eller mp3.

"Vad händer efter döden?"  Välj mellan DVD, CD eller mp3.

Den grundligaste utläggningen i ämnet finner du i boken "Tidens fullbordan". Den är på hela 414 sidor och alla utsagor är stärkta med utförliga hänvisningar.

Fler inlägg inom samma ämnesområde:

Kan man bli frälst efter döden?
Talar bibeln om eviga straff?
Skillnaden mellan domen vid Jesu återkomst och den yttersta domen
Apokatastasis - en central biblisk lära om alltings återupprättelse

Madeleine Wallgren

www.vingarden.org

Talar Bibeln om eviga straff? Om Matt 25:46

Kommentar till Matt 25:46

Det vanligaste bibelstället jag möter när ämnet kommer upp är Matt 25:46, avslutningen på Jesu berättelse om hur det ska bli när han kommer tillbaka och ska skilja folken från varandra:

Och dessa skola då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."

”Om straffet är tidsåldrigt och tidsbegränsat, då är ju också den rättfärdiges tillvaro tidsbegränsad. Jag trodde att jag skulle få leva för evigt.” Låt oss svara på det!

Läs hela berättelsen i Matt 25:31-46! Vi märker då att just denna domsscen inte främst handlar om enskilda individer, utan om nationer. Ordet ethnos används av Paulus om hednakristna. I GT används motsvarande hebreiska ord gojim enbart om hedningar, folkslag som inte tillbad Herren.

Utifrån Jesu undervisning ser vi att städer som Kapernaum, Korasin, Tyrus, Sidon, Sodom etc ska dömas, Matt 11:21-24, liksom hela nationer ska dömas. Hur detta ska gå till, då ju städer och nationer utgörs av enskilda individer framkommer inte, men det ska bli spännande att se!

Avgörande för en nation är alltså enligt Matt 25 hur den bemöter nödlidande människor. Den som stänger sitt hjärta och landets portar för främlingen, den hungrige och nakne, kommer att räknas bland getterna.

Lägg också märke till att underlaget för domarna grundas på gärningar, inte på om man bekänt sig tro på Jesus.

De som gjort ont kommer att straffas för sin ondska. Men är straffet verkligen evigt - oändligt utan slut? Som vi sett betyder aionios, som här är översatt med evigt, tidsåldrigt eller eoniskt. Det handlar om ett begränsat straff som  motsvarar handlingens gravhet.

Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp.

Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.

                 Luk 12:47-48

Utifrån Jesu ord är det orimligt att han skulle mena att den som gjort så gott han kunnat utifrån sitt samvete och det ljus han har haft skulle dömas till samma straff som den förhärdade illgärningsmannen.

Olika innebörd i ordet ”straff”

Låt oss nu studera ordet för ”straff”.

Ordet som används här i Matt 25:46 är substantivet kolasin. Det betyder ”fostran, tuktan, korrektion, att beskära som när man beskär träd och buskar för att de ska bära mer frukt.” (De tiotal lexika och ordböcker jag kollat anger denna betydelse.)

Motsvarande verb kolazo  (kolazw) betyder att ”kvista, toppa träd, trimma, hämma, hejda, tukta, fostra”. I passiv form betyder det att ”lida förlust”. Philo[1] använder ordet som något som leder till befrielse och välsignelse.[2]

Verbet kolazo används i NT två gånger, i Apg 4:21 och 2 Petrus 2:9.

Då hotade de dem än en gång och lät dem sedan gå, eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt.

Här används ordet kolazo när medlemmarna i Stora Rådet skulle hitta ett lämpligt straff för Petrus och Johannes som botat den lame mannen i Sköna Porten. Av sammanhanget är det ju tydligt att det inte handlar om ett evigt straff, utan ett tidsbestämt straff i den här tiden. Syftet med straff inom rättsväsendet är (förhoppningsvis) att få den straffade att tänka efter konsekvenserna av sina handlingar och vända om till ett acceptabelt beteende.

Lägg nu märke till att samma ord används i 2 Petrus 2:9:

Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och att hålla de orättfärdiga i förvar och straffa [eller fostra, tukta, korrigera] dem fram till domens dag,

(Jämför den rike mannen i Luk 16)

Kan det inte vara så att syftet med korrektionen, avkvistningen, också här är att individen ifråga ska vända om från sin onda väg?

Josefus bidrag

Vad gäller livet efter döden berättar den judiske historieskrivaren Josefus[3] något mycket intressant. Han skriver att fariseerna och de skriftlärda på Jesu tid trodde på ett evigt straff och evig plåga. De använde ord som betydde evig, adialeiptos,  och för ordet ”straff” använde de ordet timoria. Men när Jesus talade om ”evigt straff” så använde han inte samma ord! Detta tyder på att han inte delade judarnas syn på eviga straff. Jesus använde istället aionoios kolasis (eller i böjd form kolasin aionion om man ska vara petig), som alltså betyder tidsåldrig tuktan/fostran/avkvistning. Jesus talade alltså till skillnad från fariseerna om en begränsad tid. Och han använde ett ord som syftade till bättring och förändring istället för timoria som betydde straff i bemärkelsen hämnd. I det senare fallet förväntas ingen förändring av den straffade.

Fariseerna trodde, enligt Josefus, att de orättfärdiga själarnas öde var aidios eirgmos, ett evigt fängelse, och att de straffades med adialeiptos timoria, evig hämnd.[4]

Även den grekisk-judiske filosofen Filon (25 f Kr - ca 40 e Kr) använde sig av samma grekiska ord som betydde evig, när han talade om döden.[5]

När Jesus använder ordet kolasin

 i Matt 25:46 talar han alltså om att de går bort från honom för att bli korrigerade och tuktade. Det orena ska skäras bort. Vi har skäl att anta att när detta verk är fullbordat är deras dimsyn förbytt i klarsyn och de blir villiga att ta emot rening i Lammets blod.

Timoria - straff som hämnd

I NT förekommer alltså ytterligare ett ord som översatts med ”straff”, nämligen substantivet timoria och motsvarande verb timoreo. 

Verbet betyder i NT ”hämnas på, straffa; av: timoros, egentligen en som vakar över någons ära; hjälpare, hämnare”[6]

Aristoteles definierade de två orden i sin Rhet 1, 10, 17 som att ”kolasis innebär korrigering, medan timoria används när det handlar om att tillfredsställa den som vill hämnas.

Låt oss se några bibelställen som använder timoria istället för kolasin:

Apg 26:11

Före Paulus dramatiska möte med Herren Jesus förföljde han besinningslöst lärjungarna.

Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer.

Driven av religiös nitälskan tvingade han dem att häda. Saulus andades ”hot och mordlust” och ordet timoria passar ju bra i det sammanhanget. Det var inte utifrån kärlek han jagade dem. Hans ambition var inte att fostra dem, utan att döda dem.

Hebr 10:29

Nästa bibelställe som använder ordet timoria är Hebr 10:29. Av sammanhanget ser vi att det handlar om Guds hämnd (precis som Aristoteles definierat), och gäller bara människor som begått den oförlåtliga synden.

Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna.

Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom.

Hur mycket strängare straff [timoria] tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?

Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk.

Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

                 Hebr 10:26-31

Om den oförlåtliga synden säger ju Jesus själv att den inte ska bli förlåten varken i denna tidsåldern eller i nästa, Matt 12:32. Men kanske vi vågar tro att den blir förlåten i den tidsålder som kommer därefter? Om det vet vi inget. Men det är förmodligen rätt få människor som tillhör den kategorin.

 Gud hatar synden och tolererar inte att någon stjäl den ära som enbart tillkommer honom. Den som hårdnackat står emot Guds egen Ande kommer att få sitt straff.

Slutsats om Matt 25:46

Oavsett om domsscenen gäller nationerna eller den enskilda individen eller båda, så har vi sett att straffet som utmäts är begränsat och beror på hur allvarlig försyndelsen är. Vi har sett att Jesus valt att använda ordet kolasin istället för timora för att beskriva att straffet handlar om en tuktan och fostran som har till syfte att få den dömde att vända om. Hade domen handlat enbart om Guds helighet och krav på hämnd hade ordet timoria använts. 

De rättfärdiga får på motsvarande sätt tidsåldrigt liv, alltså del i det messianska tusenåriga riket. Domen handlar för deras del inte alls om att få evigt liv. De som frias i domen får gå in i ett paradisiskt rike som dock är begränsat. Döden är inte övervunnen, utan bara uppskjuten till högre ålder (se Jes 65:20, 22).

Denna domstol handlar alltså inte om vilka som är evigt frälsta respektive förlorade. Det handlar om vilka som får vara med i tusenårsriket och vilka som i stället, på grund av sin kärlekslöshet gentemot sin nästa, får gå bort till mångårig tuktan.

Den som hör och tror Jesu ord kommer inte under någon dom, enligt Jesus i Joh 5:24, utan har redan övergått från döden till livet.

Fler inlägg inom samma ämnesområde:

Kan man bli frälst efter döden?
Talar bibeln om eviga straff?
Skillnaden mellan domen vid Jesu återkomst och den yttersta domen
Apokatastasis - en central biblisk lära om alltings återupprättelse
Skriftens eget bevis för att aion inte betyder "evighet"

Läs mer utförligt om detta i vår bok "Tidens fullbordan"!

---

[1] Philo av Alexandria (20 f Kr – 50 e. Kr), en hellenistisk judisk bibelfilosof född i Alexandria.

[2] Theological dictionary of the New Testament, artikel kolazo och kolasis, sid 451

[3] Josefus (hebreiska Josef ben Matitjahu, latin Flavius Iosephus), född i Jerusalem 37 eller 38 e.Kr., troligen död kort efter år 100, var en judisk historiker.

Josefus två viktigaste verk är Om det judiska kriget (han upplevde själv Jerusalems förstöring år 70) ochJudiska fornminnen. Båda dessa ger ovärderlig information om hans tids judendom. Han anses vara den förste utombibliska författare som nämner Johannes Döparen, Jesus och Jakob, Jesus bror.

[4] Josephus, "Antiq." and "Jewish Wars."

[5] "De Præmiis" and "Poenis" Tom. II, pp. 19-20. Mangey's edition.

[6] Illustrerat Bibellexikon, spalt 5310.