1 Mos 2:16-17: Och HERREN Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.”
Gud varnade Adam för att äta av kunskapens träd, men borde han inte talat om att den som äter av trädet kommer att brinna i helvetet i evighet? Han sade ”den dag du äter av det skall du döden dö”. Uttrycket ”döden dö” är en förstärkning som är vanlig i hebreiskan. Det kan också översättas ”döende ska du dö” och innebära att du inte bara ska dö andligt genom att förlora Guds liv, utan från den stunden ska du också bli dödlig, och ska förbli i ett dödligt tillstånd tills du dör.[1] Men Gud sade inget om tillståndet efter den fysiska döden. Döden som Adam skulle drabbas av gällde detta livet.
Ännu tydligare blir den uteblivna informationen om evigt straff för Kain. Han mördade kallblodigt sin bror Abel och blev förvisso straffad, men straffet utmättes under hans livstid.
1 Mos 4:12: När du brukar jorden skall den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös skall du vara på jorden.
Kain menade då att vem som helst skulle kunna döda honom, och som svar på hans bön satte Gud ett märke på Kain för att förhindra detta. Kain fick sitt straff under jordelivet, men blev också beskyddad av Gud. Det finns inte ett ord upptecknat om att ytterligare straff väntade på andra sidan döden.
Tänk på alla syndare som levde före floden! Gud var bedrövad över att alla människor levde i fördärv och att våld rådde på jorden. Men Noa hade funnit nåd i Guds ögon, 1 Mos 6:8. Petrus skriver att Noa var ”rättfärdighetens förkunnare”, 2 Petr 2:5, så säkert predikade Noa om behovet av omvändelse och om Guds dom som skulle komma över jorden. Men domen bestod i att de förlorade sina fysiska liv. De drunknade, men vad vi vet blev de inte informerade om ett mycket värre öde – ett evigt brinnande helvete. Lägg märke till att Bibeln beskriver en mängd detaljer om vattenståndet (15 alnar över topparna), att alla slags djur omkom, antalet dagar (regn i 40 dagar och drygt ett års vistelse i arken under högt vattenstånd). Hur kunde Gud missa att informera om den större katastrofen – att människorna som omkom skulle pinas i helvetet?
Många som läser Luk 16 om den rike mannen och Lasarus drar slutsatsen att den rike mannen ska förbli i dödsrikets plåga för evigt. Men det står faktiskt ingenting om det. Han får smaka sin egen medicin och skörda det han sått, men utifrån Jesus undervisning sträcker sig vistelsen där tills han betalat sista öret, Matt 18:30, 34.
Herren anförtrodde Abraham att ”ropet över Sodom och Gomorra var starkt och deras synd mycket svår”, 1 Mos 18:20. Abraham förstod att synden skulle innebära fysisk död för alla dessa invånare. Därför bad han för dem, 1 Mos 18:23-33. Tyvärr fanns inte ens tio rättfärdiga där, så Guds dom stod kvar:
1 Mos 19:24, 25: Då lät HERREN svavel och eld regna ner från Himlen, från HERREN, över Sodom och Gomorra. Han omstörtade dessa städer med hela slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken.
Eld och svavel, de klassiska tecknen på Guds dom, regnade från himlen. Alla omkom. Men Gud sade inget till Abraham om ett oändligt straff på andra sidan döden.
Jesus talar om att dessa städer på domens dag kommer att få sig tilldömt ett straff, men inte ett evigt sådant. I jämförelse med det straff som väntar Kapernaum ska sodomiternas straff bli lindrigare. Ordet vittnar om gradskillnader i straffskalan.
Matt 11:24: Men jag säger er: För Sodoms land skall det på domens dag vara lindrigare än för dig.”
Komparativformen används även i Klagovisorna:
Klag 4:6: Missgärningen hos dottern mitt folk är större än Sodoms synd. Det omstörtades på ett ögonblick, utan att människohänder rörde vid det.
Vi ser att straffet står i proportion till hur mycket de sett av Guds makt och härlighet. Ju mer man ser av Guds rike, men ändå står emot, desto strängare straff. Ordet ”lindrigare” innebär att det finns variation i straffet.
Men står det inte i NT att Sodom och Gomorra lider straff i evig eld?
Jud 1:7: Så är det med Sodom och Gomorra och städerna däromkring. På samma sätt bedrev de otukt och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld.
Om detta ställe i Judas brev skulle tolkas som att invånarna i dessa städer lider i en eldsplåga som aldrig tar slut skulle det vara en klar motsägelse till det som Jesus sade ovan i Matt 11:24. Jesus talade nämligen om att straffet skulle drabba dem på domens dag, men i Judas brev står det om ett straff som redan utmätts. Förklaringen finns delvis i betydelsen av det grekiska ordet aionios (översatt evig), som vi redan granskat i detalj. Låt oss nu bara konstatera att det ordet syftar på elden och inte på straffet. Elden som åsyftas var den eld som förtärde städerna. Den var evig (fastän det inte går att utläsa av grundtexten) i betydelsen att den var ett utflöde från Gud, Dan 7:10; Upp 20:14, vars natur är en förtärande eld, Hebr 12:29 och som till sin existens är evig. Men elden slocknade naturligtvis i fysisk bemärkelse när städerna brunnit ner. På samma sätt refererar ”evig eld” i Matt 25:41 till Guds karaktär. Mer om detta senare.
På Guds befallning gav Mose folket detaljerade föreskrifter om vilket straff som skulle utmätas för olika försyndelser, men inte någonstans talade han om helvetet. Mose var ju skolad i all Egyptens visdom. Egyptierna hade väl utvecklade föreställningar om livet efter döden. Likväl teg Moses helt om detta. Eftersom döden och vad som väntar på andra sidan är frågor som upptar de flestas sinnen ibland är det väl troligt att Mose frågade Gud om detta. Uppenbarligen fick han inget svar att dela med sig av åt folket, och han föll inte för frestelsen att föra vidare egyptiernas uppfattningar i ämnet. Gud avslöjade för honom hemligheten med Livets bok (2 Mos 32:32), men sade inget om någon evig plåga.
Gamla testamentet kan ibland uttrycka något om dödsrikets vånda för de ogudaktiga. Det står till exempel i 1 Kung 2:6 ”Gör efter din vishet och låt inte hans grå hår fara ner i dödsriket med frid”. Men så mycket mer än så får vi inte veta.
Är det inte märkligt att Paulus, som blev anförtrodd försoningens hemlighet och hela Guds frälsningsplan, aldrig med ett enda ord nämnde något om evigt straff?
I sitt avskedstal till de kristna ledarna sade han bland annat:
Apg 20:20-21, 26-27: Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.
Och se, jag vet nu att ni inte mer kommer att se mitt ansikte, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för. Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod. Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan.
Paulus hade fått uppenbarelsen om hela Guds rådslut, som tidigare varit ett musterion, en hemlighet, något som han flera gånger nämnde i sina brev, Rom 16:25; Ef 1:9; Ef
3:4, 9; Ef 5:32; 6:19; Kol 1:27; Kol 2:2. Och trots att ingen fått mer insikt än Paulus i Guds eviga plan sade han inte någonstans i vare sig breven eller Apostlagärningarna att ett oändligt straff skulle vänta de flesta av jordens invånare.
Om ett evigt helvete väntade på andra sidan döden, borde han uppmanat sin andlige son Timoteus att i tid och otid varna för detta. Men gjorde han det? Nej, han uppmanade Timoteus att, angående falska läror, visa bort allt ”struntprat” och öva sig i gudsfruktan, 1 Tim 4:3-7, och fortsatte med:
1 Tim 4:10, 11: Det är därför vi arbetar och kämpar, ty vi har satt vårt hopp till Gud, som ger liv och är Frälsaren för alla människor, först och främst för de troende. Detta skall du inskärpa och lära ut.
Ordet översatt med ”först och främst” är grek malista, som är helt rätt översatt. Att han är frälsaren främst eller speciellt för de troende utesluter på inget sätt att han även är alla andras frälsare.
I 2 Tess 1:9 skulle man kanske kunna tro att han nämnde evigt straff, och det skulle i så fall vara det enda stället vi kan hitta där Paulus nämnde detta.
2Tess 1:9: Dessa skall bli straffade med evigt fördärv [olethron aionion], bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt.
Men om vi tar i beaktande vad grundtexten säger stämmer det inte. De som inte vill veta av Gud ska mista sitt välbefinnande, vilket är innebörden av ”fördärv”. Det ska ske under en dold tid, en tidsålder. Men vid domen efter tusenårsriket ska de ju ställas inför Guds domstol på nytt och då antingen få gå in i det nya Jerusalem eller – om straffet inte gjort verkan – hamna i eldsjön inför Lammet, alltså inte borta från Herrens ansikte.
Emellertid är det alldeles klart en skarp varning till dem som står emot Guds kallelse och torterar dem som följer Kristus. Om de inte vänder om när Gud söker dem, väntar ett straff värt att frukta. Se vidare om detta bibelställe på sidan 258.
I sin pingstpredikan hade Petrus chansen att upplysa sina åhörare om vilket hemskt öde som väntade dem som inte vände om. Han citerade Ps 16 och hänvisade till Davids död: ”Du skall inte lämna min själ i Sheol.” Efter att ha nämnt att David fortfarande var i sin grav, tillämpade Petrus dessa ord på Jesus och sade om kung David: ”I förväg såg han och talade om Messias uppståndelse, att han inte blev övergiven i Hades och att hans kropp inte heller såg förgängelse. Denne Jesus har Gud uppväckt, vilket vi alla är vittnen till.” Texten använder här ordet ”Hades”, den grekiska motsvarigheten till det hebreiska ordet ”Sheol”, שׁאול. De som sades vara i Hades befann sig alltså i samma tillstånd som de som sades vara i Sheol. Men han sade inget om plågan där. Han använde inte helvetet som ett argument för att förmå lyssnarna att vända om. Istället lät han den helige Ande göra sitt jobb.
Apg 2:36,37: Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias.” När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?”
Guds Ande motiverar oss inte med hot- och skrämselpropaganda. Det strider nämligen mot Andens natur. Enligt Galaterbrevet 5:22-23 är Andens frukt (natur) kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Anden överbevisar också om synd, dom och rättfärdighet, Joh 16:8.
Inte heller i sina två brev nämnde Petrus något om helvetet. Ändå framgår det så tydligt hur angelägen han var att brevens mottagare, Kristi kropp, inte skulle glömma något av de viktiga hörnstenarna i evangelium. Genomgående betonade han vikten av att leva ett rent och heligt liv och inte tappa modet över det faktum att Herren dröjer.
2 Pet 3:1, 2, 10-13: Detta är redan det andra brevet som jag skriver till er, mina älskade. I båda har jag genom mina påminnelser velat väcka ert rena sinne, så att ni tänker på vad som har blivit förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni hört era apostlar förkunna. …
Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna [eller närma sig] under våldsamt dån och himlakroppar [eller denna ordning] upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst – den dag som får himlar att upplösas i eld [eller att brinna, glöda, renas] och himlakroppar [eller denna ordning] att smälta [eller lösas upp] av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte.
Petrus hämtade detta från Jes 65:17, där de nya himlarna och den nya jorden nämns som en nyskapelse i den kommande tidsåldern. Det innebär att ordningarna både i himlarna och på jorden förändras, så att varken luftens härsmakt (med djävulen främst) eller denna tidsålders system kommer att bestå. Istället kommer Guds himmel att närma sig jorden där Guds utvalda kommer att regera. Däremot syftar det inte på att jorden och himlarna ska förgås i absolut mening.
Här fanns inte ett ord om att evangelisera genom att predika om helvetet, däremot betonade han att vi vinner omgivningen genom att leva ett heligt liv.
Hur ska vi tolka det Petrus säger när han talar om att den nuvarande världen är sparad åt elden?
2 Petr 3:6-7: I vatten och i kraft av Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld och förvaras till den dag då de ogudaktiga skall dömas och bli fördömda.
Världen ska inte brinna upp, för det skulle i så fall vara ett brott mot det Gud lovade Noa och alla djuren i 1 Mos 8:21 och 9:12-17. Han lovade att aldrig mer sända en flod som skulle utplåna allt liv. Gud skulle bryta mot sitt löftes innersta mening om han istället sände en eld som utplånar allt liv. Lika lite som de skriftlärda på Jesus tid gjorde rätt när de kringgick lagens innersta väsen, skulle Gud göra rätt om han kringgår innebörden i sina löften genom att hålla bokstaven men inte löftenas andemening.
Jorden är sparad åt en reningens eld som ska förvandla och upprätta hela världen. Det är Guds nitälskans eld. När det står att de ogudaktiga ska ”bli fördömda” i slutet av vers 7, är det ordet apoleia i grundtexten, vars innebörd vi kommer att behandla i kapitel 27, Vad betyder förgås – förlorad. De ogudaktiga ska förlora sitt välbefinnande – för en tid. Men syftet är upprättelse, att frälsningen ska komma dem till del, liksom syftet var med floden. Också vers 12 handlar om en reningens eld.
[1] Adam Clarke’s Commentary on the Bible
Utdrag från vår bok ”Tidens fullbordan”.
Se även min senaste bok ”Ljus på helvetesläran – uppkomst och spridning”!
Besök gärna min ordinarie blogg Madeleine Wallgren – Bibelundervisning mwallgren.se eller Vinpressen på vingarden.org/press
