12 okt. 2019

Hur länge har vi funnits till? Om preexistens (föruttillvaro)


Ny video “Hur länge har vi funnits till?”

Traditionellt tänker vi kanske att vi som individ blev till i befruktningsögonblicket, men är det verkligen vad Bibeln säger? Se videon och kommentera gärna! Och dela den gärna!




Vill du studera mer i ämnet? Läs Peter Wallgrens bok: https://vingarden.org/produkt/reinkarnation-en-del-i-guds-plan/

Vingårdens förlag & bibelskola
www.vingarden.org 

18 sep. 2019

Den rike mannen och Lasarus i nytt ljus

Jesu berättelse i Lukas 16:19-31 i nytt ljus. Finn ut hur hans åhörare uppfattade berättelsen utifrån sin kultur och sitt perspektiv. Du kommer att bli förvånad över hur det skiljer sig från den traditionella infallsvinkeln vi ofta hört!

Budskapet är en profetisk förutsägelse av Jesus om vad som väntar judafolket - inte främst information om vad som händer efter döden.

Del 2 går bl a igenom de använda grekiska ordens betydelse, vilket ger en rätt annorlunda förståelse av budskapet.



Serien går också att köpa som DVD här:

Läs gärna mer i boken "Tidens fullbordan"!


24 feb. 2018

Helvetets vara och icke-vara

Helveten finns. De finns både här i tiden och i livet efter döden. Det har väl inte undgått någon vilka fruktansvärda omständigheter många lever under i vår värld. Döden utgör för en del av dessa som lider oskyldigt en befrielse, men andra som skott sig på andra människors lidande kommer att få skörda den ondska de sått i detta liv. Skörden är alltid större än utsädet, vilket innebär att de kommer att få smaka sin egen medicin fullt ut.

Ordet "helvete" finns inte ens i Bibeln!

Själva ordet ”helvete” finns inte i Bibeln. Trots det använder flera bibelöversättningar ordet. Bland annat kan hades och Gehenna och ibland även Abyssos vara översatt med helvetet. Det har lett till allvarliga missuppfattningar. Förutom sammanblandningen av olika begrepp leder termen till en del icke bibliskt grundade associationer. Tänk bara hur många bibeltroende kristna som blint försvarar påståenden om att Gud kastar icke troende människor i ett brinnande helvete där demoner plågar dem dag och natt och där de om och om igen äts upp av äckliga maskar som aldrig dör! I böcker – och inte minst på nätet (youtube till exempel) – finns mängder med ”vittnesbörd” av människor som påstår sig ha varit i ett helvete som inte stämmer med vad Guds ord visar oss. De flesta av dessa är syner, och som vi vet, kan även djävulen förse oss med nog så verkliga syner. Är man dessutom påverkad av någon drog förvånar det oss inte att upplevelsen kan bli både djävulsk och helvetisk. Men den är inte sann.

Dantes ”Den gudomliga komedin” från 1300-talet med sina 33 sånger om helvetet (Dantes Inferno) har fått ett djupt fäste i folksjälen. Skräckhistorier om helvetet användes flitigt under århundraden för att hålla människor borta från synd och få dem att vända om till ett kristet liv. Men skrämselpropaganda är aldrig Guds taktik. Han drar oss till sig med kärlekens band, Hos 11:4; Joh 12:32. 

Plågar djävulen människor i helvetet?

Dödsriket, grekiskans hades och hebreiskans sheol, är platsen för de avlidnas andar. Den engelska översättningen King James Version från 1711, som fortfarande flitigt används av konservativa troende, översätter ordet genomgående med ”hell”, helvete, liksom Svenska Folkbibeln (både FB98 och den nya FB15), medan 1917 års översättning inte använder ordet helvete en enda gång. Inget i Skriften antyder att dödsriket skulle vara liktydigt med ett helvete där djävulen och hans demoner har fritt tillträde och kan tillfredsställa sina sadistiska lustar genom att plåga människor. Helvetet är inte heller ett kungarike där satan regerar efter sina egna regler. Hans utrymme är inte i underjorden (som också är en tanke av hedniskt-grekiskt ursprung), utan istället den andra himlen. Han benämns som fursten över luftens härsmakt i Ef 2:2. (”Luften” är samma ord som på andra ställen används om den fysiskt synliga himlen eller luften vi andas – aer.) Vi ser alltså en sammanblandning av Gamla Testamentets syn på dödsriket där nere och hedendomens helvetesuppfattning. 

De som hårdnackat menar att helvetet är en plats där alla icke troende ska plågas av djävulen i evighet har missat flera viktiga fakta. Det ena är att djävulen är besegrad, avväpnad och avklädd, Kol 2:15, och inte har någon laglig rätt att plåga mänskligheten – varken döda eller levande människor. Genom ingivande av lögntankar påverkar han dock fortfarande på jorden levande människor. Men den dag han blir fullständigt besegrad kan han inte längre påverka någon, varken under jordelivet eller efter döden. Under tusen år ska han hållas fängslad i abyssen, för att sedan under kort tid åter släppas lös. Efter det kommer han att kastas i Eldsjön.

Gud kastar ingen människa i helvetet. Det helvete som väntar människor som bara levt för sig själva och sina egna lustar är ånger, bitterhet, självanklagelser, skuldbeläggande av andra, självömkan och så vidare – det vill säga en självförvållad psykisk tortyr. Detta tillstånd är fruktansvärt och upplevs säkert som evighetslångt, men tänk på att domen ännu inte ägt rum. Det man upplever är en skörd av jordelivets utsäde. Det goda blir för dessa människor osynligt genom att man vänt sitt hjärta till ondskan. Därför ser man bara mörker och ångest. Man lider sin egen dom. Det är denna självavkunnande dom som Jesus beskriver i Joh 3:19-21. Man kommer inte till Himlen (Ljuset) eftersom man skäms för att visa upp sig där.

Jesus varnar för ett tillstånd i mörker för dem som inte tagit varning. Den som inte vänder om är utanför Guds kärlekssfär, men under en tidsperiod som längst kan sträcka sig fram till domen vid den vita tronen. Då kommer alla att dras fram i Guds avslöjande ljus. De som gömt sig i mörkret kan inte längre smita undan.

Alla ska träda fram inför Guds domstol. Även pånyttfödda troende ska redovisa sina liv, 2 Kor 5:10.

Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.
Alla våra gärningar, tankar, ord och motiv kommer att prövas i Guds genomträngande ljus. Först då vet vi vad som blir enskilda människors slutgiltiga öde.
(c) Madeleine Wallgren

Läs mer i boken ”Tidens fullbordan”

9 jan. 2018

Den rike mannen och Lasarus – en tolkning

Av Peter Wallgren

Under historiens gång har föreställningar om helvetet spelat stor roll för förföljelser av oliktänkande inom både kristendom och islam. Tron på ett evigt helvete har motiverat grov tortyr för att om möjligt omvända dem som uppfattats som hädare eller kättare. Om någon avviker från den ”rätta” läran hamnar han ju i helvetet, och då är jordisk tortyr att föredra, eftersom den bara varar en jämförelsevis kort tid och kanske räddar några. Men resonemanget har knappast lett till uttryck för kärlek, fastän det borde varit drivkraften. Det bevisar bara att kärlek inte kan rymmas i ett sådant trossystem.  Närhelst man drivs av fruktan för villfarelse och straff befruktas hatet. Och med hat i hjärtat har man redan hamnat i villfarelse.

Samma onda cirkel finns i politiken. Det går nu inte att förneka att vissa åskådningar för in människor i jordiska helveten, men frågan är hur man bäst bekämpar dessa. Kan fruktan för ondskan verkligen leda oss till handlingar som vänder ont till gott? Fullkomlig kärlek driver ut all fruktan.
Lagstiftning och utrikespolitiska beslut påverkas i högsta grad av politikers gudsbild, vare sig de är öppet religiösa eller bara vagt anar det gudomligas ordningar.

 Idag ser vi inte tortyrets logik tillämpad i kyrkan. Men jag möter ibland dem som grubblar över ifall de kommer att hamna i helvetet när de dör. Jag har lagt märke till att fruktan för helvetet är ett grundläggande tema i vissa psykiska lidanden, speciellt vid psykoser. Fruktan för villfarelser skapar också helt helt onödiga svårigheter i samarbete med andra troende. Och så är det naturligtvis svårt att älska en Gud som kastar människor i helvetet. Inte minst Dagens Nyheters förre chefredaktör Herbert Tingsten tyckte detta var ett stort hinder för att alls kunna tro på Bibeln.

En av de Bibelns berättelser som starkt bidragit till föreställningen av helvetet som en plats där människors andar plågas i eviga eldslågor finner vi i Lukasevangeliets 16:e kapitel – liknelsen om den rike mannen och Lasarus. Låt oss därför se lite närmare på denna liknelse.

Läs Lukasevangeliet 16:19-31!

Den rike mannens kläder säger oss en del om hans identitet. Han var klädd i purpur och fint linne. Purpur bars av kungligheter. Fint linne var prästerskapets klädsel enligt Gamla Testamentet, 2 Mos 28:42 m fl. Så mannens klädedräkt var en symbol för kunglighet och prästerskap. I 2 Mos 19:6 sade Gud till Israel ”Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” Kläderna identifierade honom därför symboliskt med Guds utvalda egendomsfolk. Han hade fem bröder. Det är inte mer långsökt än att Jesu åhörare direkt kopplade detta till att mannen representerade Juda, Jakobs son, från vilken judarna härstam­mar. Judas äldre helbröder var Ruben, Simeon och Levi; hans yngre Isaskar och Sebulon (1 Mos 35:23).

Judarna var andligt rika och kände sig trygga som Abrahams avkom­lingar (se Matt 3:9). I dödsriket kallade Abraham den rike mannen ”min son” (1917), sedan denne tilltalat Abraham med ”fader”. Det beskrev en ömsesidig relation som grundade sig på kärlek. Under sitt jordeliv levde han varje dag i glädje och fest – vilket Gud hade lovat sin förbundspartner. Men i 5 Mos 8 utfärdade Mose en allvarlig var­ning som han borde ha funderat närmare på. Israels kallelse var att välsigna alla folk med det de fått av Herren. Men endast smulor föll från deras bord.

När den rike mannen dog, kom han att plågas i dödsriket. Han fick nu själv ropa utan att få hjälp (Ords 21:13), liksom Lasarus uppenbarligen hade gjort i det förra livet. Men vari bestod dödsriket, och hur utformade sig plågan? Basanos är det grekiska ordet som används för plåga i vers 23 och 28, här i plural. Ordets grundläggande betydelse är ”prövosten, kriterium för att testa äktheten av metaller”. Mannens liv prövades och testades – i en ”låga”, står det. Vissa bibelöversättningar har ”lågor”, vilket förstärker den folkliga synen på helvetet som ett brinnande inferno. Rätt översättning av ordet flox (flox) är ”flamma, blixt, det som plötsligt lyser upp något”. Han befann sig alltså inte i ett brinnande inferno. Flox står i singular. Det handlar om en flamma, och associationerna leder till en flamma av plötslig insikt över sitt tillstånd. Hans plåga bestod av ånger över ett förfelat liv. Det blev nu prövat. Hur länge? Prövningar brukar pågå tills man får fram ett resultat.

Mannen menade att en enda droppe vatten skulle kunnat ge honom lindring (svalka tungan). Om han hade befunnit sig i ett eldhav skulle den droppen ha dunstat i lågorna långt innan den hunnit nå hans tunga, och naturligtvis skulle inte en droppe ha haft någon kyleffekt på hela kroppen. Men kanske han drog sig till minnes alla hårda ord han yttrat under sitt förra liv och nu kände det som att tungan brände som eld. Vi kan associera till Jakobs brev (3:6) där tungen beskrivs som en eld.
I verserna 24 och 25 är ordet för ”plågades” odunaw  (odynao) som främst syftar på själsligt lidande. Ordet används fyra gånger i Skriften, samtliga av Lukas, varav två gånger i liknelsen. I Luk 2:48 används det för att beskriva Maria och Josefs oro när de sökte den tolvårige Jesus i samband med påskhögtiden. I Apg 20:38 används ordet för att beskriva smärtan som församlingsledarna kände när Paulus sade att de inte mer skulle se hans ansikte.

Vem var Lasarus?

Den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser, ett namn som betyder ”Gud hjälper” eller ”Den som Gud hjäl­per”. I GT finns elva personer med namnet, men eftersom liknel­sens Lasarus verkade ha starka band till Abraham, kan vi misstänka att han representerade Abrahams tjänare. Då Abraham var barnlös långt upp i åren var Elieser den han tänkt testamentera sina rikedomar till, 1 Mos 15:2.
Elieser var från Damaskus, och Lasarus bör därför stå som symbol för hedningarna. Dessutom berättade Jesus att hundarna slickade hans sår. Ingen människa verkade bry sig om honom, utan hundarna var hans vänner. Bara tanken var ytterst stötande för judarna eftersom hunden räknades som ett orent djur.
Om denna tolkning stämmer, ville Jesus här visa att även hedningarna har del i Guds rike – vilket även det var otänkbart för många judar.

Vilket dödsrike syftade Jesus på?

I dödsriket kunde den rike mannen se Lasarus i Abrahams sköte. Det kan förvisso syfta på att en kommunikation kan ske mellan Abrahams vistelseort i ljuset och det andliga mörker som i Bibeln kallas dödsriket. Men det är säkert inte hela sanningen. Låt oss bara först konstatera att om mörkrets boning skulle bestå av evig tortyr, så skulle man knappast kunna glädja sig i Abrahams sköte, för då skulle man se sina nära och kära plågas dag som natt. Det blir inget himmelrike av det, såvida man inte förvandlas till sadist när man kommer till himlen. Därför måste det finnas ett slut på eländet.
Men vi missar lätt allegorins profetiska innebörd: Jesus ville varna judarna för att de som folk skulle hamna i ”dödsriket”, det vill säga sändas i exil bland jordens olika folk, medan hedningarna skulle få tröst av evangeliet, alltså bildlikt talat hamna i Abrahams sköte. I exilen, och även i dagens Israel, plågas så judarna av förföljelsens ångest. Svalget till Abrahams sköte (trons sköte) består fram till den dag då hela Israel ska bli frälst (Rom 11:26).

Intressant är att mannen inte bad om att få komma till Abrahams sköte. Inte heller bekände han sin synd. En sådan lösning var fördold för honom. När Jesus i slutet av allegorin lät Abraham svara den rike mannen ”lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda”, så var detta en specifik förutsägelse om vad som skulle komma att ske när Jesus uppstod från döden. Ledarna mutade gravvakten istället för att vända om (Matt 28:11-15). Påståendet gäller inte generellt, för många kom till tro när Jesus uppväckte Lasarus (Joh 11:45). Och vi får inte glömma att alla kristna kommit till tro just därför att Jesus uppstod från döden. Idag kan vi läsa om en stor mängd nära-döden-upplevelser som också leder många till tro. Men Jesus visste att bevisen inte skulle övertyga de flesta avkomlingar till Juda och hans bröder. Deras hjärtan var nu tillstängda, och Gud tänkte inte öppna dem förrän tiden var inne (Jes 6:10, Rom 11:25, 32).
I dödsriket får man skörda det man sått på jorden. Man får känna den smärta som man orsakat andra, såvida inte ens offer har förlåtit. Men det betyder inte att försoningen blir utan verkan. En dag ska Herren dra alla till sig, Joh 12:32. En dag har syndaren betalat till sista öret, Matt 5:26. Och en dag ska alla se Guds frälsning, Luk 3:6. Klyftan mellan dödsriket och Abrahams sköte är nu överbryggad av Jesus. ”Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra, utan också för hela världens”, 1 Joh 2:2. Det krävs bara att man vill se honom för att komma över dödsrikets klyfta.


Många av Bibelns bildspråk har gett oss myror i huvudet när vi inte förstått dem. Fler exempel är Uppenbarelsebokens eldsjö, Gehenna, domen mellan fåren och getterna samt ”evig eld”. Utrymmet här räcker inte till, men i vår bok Tidens fullbordan öppnar vi för en rättvis och positiv gudsbild genom alla dessa begrepp.                       

14 dec. 2017

Sund och ohälsosam fruktan, del 3 - Madeleine Wallgren på Vingården



Här kommer del 3 i serien "Sund och ohälsosam fruktan". Vi tar bland annat upp

  • Jerobeams förfalskning av äkta gudsfruktan och motiven bakom, 
  • den äkta fruktan som föll över folket i Apg 5, 
  • frestelser till självvalda sätt att uttrycka sin gudsfruktan,
  • hur vi kan missförstå tidsschemat - Jer 44
  • vikten att ta emot korrigering, med mera...
För sammanhangets skull bör du lyssna till del 1 och 2 i serien först.

Serien i sin helhet i HD-format finns att köpa här:

https://vingarden.org/woo/produkt/sund-och-ohalsosam-fruktan/

Just nu får du välja en gratis bok med värde upp till 225:- när du handlar i Vingårdens webbutik och dessutom 10% rabatt när du använder rabattkoden "rabatt10%".

23 okt. 2017

Från död till liv – Opals mirakulösa resa

Tisdag den 5 september - en dramatisk dag!

Trots mattes ansträngningar att hålla plack och tandsten borta led vår 7-åriga papillon Opal av tandlossning. Hon var ovillig till tandborstning, och tandstensskrapning kunde i vaket tillstånd bara ske med stor möda på någon enstaka tand. Opal hade blivit sövd tre gånger tidigare för tandvård utan komplikationer. Nu upptäckte jag en böld ovanför den tand som var mest angripen och dessutom en aning lös. Jag förhörde mig om priser för ta bort tanden. Med viss tvekan antog vi en mycket trevlig privatpraktiserande veterinär som berättade att han dragit ut tänder från många hundar utan problem. Eftersom Opal varit sövd tidigare föresvävade det aldrig Peter och mig att något kunde gå snett med narkosen. Däremot oroade vi oss en del för att tanden var en kindtand med tre rötter.

Veterinären var noggrann, och gav Opal lugnande före den egentliga narkosen. Hon fick också lokalbedövning. Det tog sin tid att få ut tanden, men veterinären lyckades få ut den med alla rötter, och vi andades ut. Men precis när vi stod och tittade på den utdragna tanden märkte jag att Opal andades snabbt och häftigt några gånger för att sedan sluta. Kanske hon hade gjort det tidigare också utan att vi märkt det. Veterinären upptäckte det samtidigt, och vi såg Opals tunga bli mörkt blålila och hennes ögon vändes uppåt. Veterinären sa: ”Det här är allvarligt!” Efteråt erkände han att han blivit chockad. Han hade aldrig under sin tid som veterinär förlorat en patient. Snabbt gav han Opal konstgjord andning med omväxlande hjärtmassage. Hon var alltså död i en till två minuter, men det kändes ju som en mycket längre tidsperiod, då han försökte väcka henne. Hon kom tillbaka! Det vill säga hjärtat började slå igen, men trots antidot förblev hon påfallande borta. Hon dräglade, kräktes och var allmänt livlös. Vi fick stanna kvar hos veterinären i ytterligare en timme för observation, men hon vaknade inte till ordentligt.

Vi åkte hem och la henne i hennes hundkorg. För säkerhets skull fick hon penicillin ett par dagar för att förhindra infektion där tanden hade suttit.

Fredag 8 sept – Opal blir bara sämre

Opal blir sämre. Hon reagerar inte på ljud, lyfter inte på huvudet när man pratar med henne. Hon verkar ha blivit helt döv av syrebristen. Hon ligger passiv, lealös och tung. Dock orkar hon gå lite grand när vi lyfter ut henne, men hon är mycket ostadig och vinglig och faller lätt omkull. Sedan vi tagit in henne igen gnäller hon högljutt i cirka en timme och ibland vrålar hon rakt ut. Har hon ont eller är hon förtvivlad över tillståndet på annat sätt? En värktablett som vi tidigare fått utskriven verkar inte hjälpa ett dugg. Vi beslutar att ta bort den, eftersom vi inte vet om den kan ge biverkningar som förvärrar tillståndet.
Jag ringde veterinären som sa att man kunde lägga in henne på djursjukhuset för stödjande behandling, men där kunde man inget göra för att reparera skadorna hon fått på grund av syrebristen. Han befarade att hon drabbats av blindhet, något som kan hända när man får hjärtstillestånd. Kanske hade hon dessutom fått njursvikt och leversvikt. Han trodde också att hon kunde ha fått hjärnskador och hamnat i permanent halvnarkos.
Hade hjärtstilleståndet inträffat på en fullt utrustad klinik hade man ju haft syrgas inkopplad, och då hade förmodligen inte några allvarligare irreparabla skador uppkommit. Men en inläggning på sjukhus i efterhand hade stressat henne än mer med tanke på alla okända intryck.
Jag kan nog inte ens föreställa mig vilket trauma det måste vara att vakna upp ur narkos och märka att man varken ser eller hör och – skulle vi komma att inse senare – utan luktsinne.
Jag frågade veterinären vad hon hade fått för narkosmedel och fick veta att det hette ketamin. När jag googlade på ämnet blev jag förskräckt. Det används tydligen av missbrukare, och kan bland annat ge hallucinationer. Kanske Opal hallucinerade och att det var därför hon skrek så. Veterinären betonade dock att detta medel är mycket säkert. Han sa att det används också för människor, till och med för barn.
Opal får kortison för att dämpa eventuell inflammation i hjärnan.

Lörd 9 sept – återbesök hos veterinären

Jag gråter mycket denna dag.
Opal hittar inte sin mat- och vattenskål. Hon hässjar och krampar och vill varken äta eller dricka. Veterinären kollade hennes syn och kunde bara konstatera att hon var helt blind. Jag bad honom hämta en katt för säkerhets skull. Var det något som fick Opal att reagera så var det katter. Men hon visade inga tecken på att lägga märke till katten som hölls framför henne.
Han bad oss sätta ner henne på golvet. Hon säckade ihop utan att göra några ansatser till att försöka resa sig.
Eftersom hon var uttorkad fick hon subkutan vätskeinjektion i nacken. Men tydligen var det väldigt plågsamt för hon skrek ihållande och försökte klättra upp på mitt huvud. Direkt efter drabbades hon av kramper i båda frambenen, nacken och käkarna. Frambenen och nacken förblev stela i flera dagar. Veterinären gav oss en förpackning med CBD-olja (medicinsk cannabisolja), ur vilken vi skulle klämma ut en droppe i storlek av ett risgryn och smörja på kindens insida tre gånger per dygn. Vi skulle inte ge kortison samtidigt, då läkemedlen kunde motverka varandra.
Väl hemma la vi henne i hundkorgen. Hon såg ut att vara döende. Jag grät och fruktade att hon inte skulle överleva natten. I det läget skickade jag mejl till några av mina vänner som känner Opal och bad dem att be för henne, vilket de snabbt svarade att de skulle göra.

Sönd 10 sept

Jag vaknade redan kl 4 på natten och gick för att titta till Opal. Döm om min förvåning när Peter också var uppe och meddelade att Opal var uppe och gick! Jag trodde knappt mina öron förrän jag såg henne stappla omkring. Blind och döv, ja, men hon stod och gick för egen maskin om än mycket vingligt.

10-12 sept

Nu lägger vi ut mattor på golvet eftersom hon halkar och gör en ”bambi” – benen glider åt fyra olika håll och hon kan inte själv ta sig upp. Vi avgränsar utrymmet för henne så hon bara kan gå i köket och hallen. Men hon fastnar då och då i hörnor och bakom dörrar. Hon kommer tydligen inte på att backa. När hon kommer till en återvändsgränd blir hon stående och skriker. Hon går in i väggar och köksskåp. Vi tar ut henne i trädgården där hon får bättre underlag, och då går hon runt i ständiga högercirklar, ibland nästan bara runt sina bakben, kanske av rädsla att gå in i något eller falla ner från en höjd.
Hur ska det gå med hennes syn?
Jag googlar på narkos och läser bland annat om ett tvåårigt barn som genomgick en rutinoperation – halsmandlarna skulle bort – och ”gick från livlig och sprallig till döv, stum och blind”. Efter operationen fick hon hjärtstillestånd: ”Med syrgas och elchocker förs Eunice tillbaka till livet och skickas med luftambulans till Rikshospitalet i Oslo. Idag ligger hon döv, stum och blind på barnavdelningen på sjukhuset. Hon har spasmer och kan inte röra sig normalt.” Föräldrarna har inte av läkarna fått något hopp om förbättring och säger till Aftonbladet: ”Vi har fått besked om att hon kommer att få leva så här. Blind, utan hörsel, utan att kunna prata eller röra sig. Det är väldigt tungt.”[1]
Veterinären kommenterar under vår mejlväxling: ”Det är ju precis vad som hänt med Opal.”
Jag tänker på ett TV-program om skönhetsoperationer. En vacker, ung kvinna önskade få större bröst inför sitt förestående bröllop. Hon opererades i Polen, där hon lämnades utan övervakning efter operationen. Hon fick hjärtstillestånd. Hon hamnade i koma och ingen visste om hon någonsin skulle vakna igen. Hon bor idag på ett hjärnskadeboende och behöver tillsyn dygnet runt.[2]
Från den stund Opal började gå igen grät hon oavbrutet i en hel vecka. Hon la sig nästan aldrig ner och sov, utan vankade runt, runt. Tidvis skrek hon högt.
Den högljudda gråten och vrålet misstänker jag berodde på panikångest. När vi tog upp henne stretade hon oftast emot, krampade och sprattlade. Det var fruktansvärt att se henne lida så och inte kunna göra något. En morgon försökte Peter lägga henne i min famn när jag låg i sängen, något som hon verkligen brukade uppskatta. Men istället blev hon stel som en pinne i ett dramatiskt krampanfall och skrek av skräck. Jag blev helt förtvivlad och kände mig oerhört maktlös.
Flera gånger under dessa prövningens dagar undrade jag om det inte vore mest humant att avliva henne. Men samtidigt visste jag att Gud hade svarat på bön för andra djur som varit allvarligt sjuka. Peter kände på sig att Opal inte hade levt färdigt sitt hundliv.
Jag måste erkänna att min tro på att Opal skulle bli helt återställd var svag. Var jag villig att ha en hund som förblir blind resten av livet? När jag vid ett tillfälle bad över min kluvna inställning kände jag det som att jag fick välja: Gud kunde antingen ta hem henne till sig eller så kunde jag sträcka ut min tro till ett helande. Jag la henne i Guds händer och bad att hans bästa vilja skulle ske. Men Peter hade bestämt sig – han såg framför sig en helad Opal och funderade inte över hur det stod till med hans tro. Han förstod att han utan att tvivla måste vara inriktad åt ett enda håll för att inte bli ett hinder för helande, som ju alltid kommer först i den andliga dimensionen, innan det hunnit påverka den fysiska världen.

Matvägran

Opal vägrar fortfarande att dricka och äta. Vi hjälps åt med att få i henne lite vatten med hjälp av en pipett. Det går långsamt för hon hostar efter varje liten dos. Det verkar som om hon har svårt att svälja. Hon skakar och hässjar oavbrutet. Enda fördelen med hässjandet är att vi med en plastsked lyckas stoppa i henne lite kvarg utblandat med vatten. Det är annars omöjligt att öppna gapet på henne. Vi bjuder henne på rå köttfärs och goda köttbitar och annat hon brukar gilla, men hon spottar snabbt ut det.
Tisdag den 12 sept är hon stadigare på benen och vinglar inte lika mycket.
I förmiddags ringde brevbäraren på dörren, men trots att Opal låg i hallen reagerade hon inte. Det brukar annars vara nästan omöjligt att få tyst på henne när han kommer. Jag testar med lite andra ljud, men ingen reaktion. Man märker annars så väl när hon hör något, för de stora öronen pejlar alltid in var ljudet kommer ifrån.
Men under eftermiddagen ser jag att hennes öron börjar röra sig, det antyder att hon börjar höra.
En av Opals förebedjare tipsar om att vi kan använda en nappflaska för att få henne att dricka. Det var ju en bra idé. Konstigt att vi inte hade kommit på det tidigare. Jag tar fram den lilla nappflaskan som jag hade använt för valpar och kattungar och lyckas få i henne några milliliter. Men hon har inte kissat på flera dagar, vilket oroar mig. På Anicuras hemsida står det bl a:
Symtom på akut njurskada kan komma plötsligt. Hunden blir svag och trött, äter sämre och får akut ont i buken. Kräkning och diarré är vanligt förekommande och vid allvarliga fall kan hunden få neurologiska symtom. I början av njurskadan kan hunden dricka mer och kissa mer än normalt för att i ett senare skede inte producera någon urin alls. (min kursivering)
Veterinären sa vid något tillfälle när jag frågade om njursvikt att antingen rinner urinen rakt igenom utan att passera njurarna eller så kommer det ingenting alls. Det sistnämnda är ju fallet med Opal. Visserligen har hon inte fått i sig så mycket vätska, men nånstans måste det hon fått via injektion och nappflaska ha tagit vägen… Eller kan hon ha flåsat ut allt via tungan?

Ons 13 sept – Opal kissar

För första gången på hela fem dygn kissar Opal idag – ett bönesvar sedan jag dagen innan skrivit ett nytt mejl där jag bett om förbön för hennes njurar. Dessutom lyckas hon för första gången själv lapa i sig vatten från en kopp när hon sitter i knät. Man måste dock med milt våld trycka ner huvudet. Hon kan inte själv böja ner nacken. Dessutom verkar hon skrämd för vattenytan som hon inte kan se. Men nu dricker hon nästan en hel deciliter.
Vi är väldigt trötta eftersom vi inte fått sova om nätterna. Sedan hon började stå och gå har hon vankat dygnet runt. Eftersom hon ständigt fastnar i något hörn eller bakom en dörr och inte själv kan backa, måste en av oss stiga upp och rädda henne när hon gnäller. En gång körde hon in huvudet mellan spjälorna i hallen. Mot källartrappan hade vi redan hade satt upp en grind, men vi kompletterar den nu med ett kompostnät mot spjälorna. Peter som har nedsatt hörsel går till sängs på hallgolvet på en luftmadrass för att ge henne mer trygghet och bättre kunna höra om hon är i nöd. Så får jag sova ut.

Fred 15 sept – första promenaden utanför trädgården

Idag tar vi med henne till ängen en bit från vårt hus. Hon vägrar röra sig när jag har kopplet på henne. Min tanke var att kopplet skulle ge trygghet och leda henne, men det fungerar inte alls. Så hon får gå lös. Det blir många högersnurror som vanligt, men vi kan kalla på henne för att styra henne någorlunda rakt på gräsgången. Opal hör! Barnskrik och trafikljud tar bort hennes uppmärksamhet och leder henne fel. Vi förstår att vi måste hitta en plats där det är tyst för att få henne att följa oss. Jag trodde ju att hon kunde följa våra doftspår, men nej. Det går upp för oss att hon förlorat sitt luktsinne.
Detta förklarar varför hon vägrar äta. Utan luktsinnet (och utan syn) vet hon inte vad det är vi försöker stoppa i henne. Förlusten av det viktigaste sinnet är närmast en katastrof. Livets glädje är att nosa. Synförlust är inte lika traumatiskt för en hund. Nu förstår jag också varför det inte lugnade henne när jag la mina kläder i hennes hundsäng. Hennes vilsenhet har gjort henne så ledsen att hon gråtit nonstop. I likhet med alla hundar brukade Opal analysera var andra hundar hade markerat och så avsluta med några droppar urin för att tala om att hon varit där. Men sedan narkosen har hon inte böjt ner huvudet och gjort några ansatser att lukta på någonting.
Hon kanske inte ens kunde skilja oss från andra människor. Intuitivt kände jag att hon undrade vilka vi var – men det kanske bara var inbillning. Men när hon inte kunnat lukta, inte se eller höra oss, så har hon förmodligen inte vetat vilka vi var. Inte ens hudkontakt fungerade. När vi höll i henne slappnade hon inte av, utan sprattlade och ville ner på golvet.
Jag skickar ett nytt mejl till Opals bönevänner för att de ska be för luktsinnets återkomst.

16 -17 sept

Vi tar med Opal på promenader på småvägar. Där får vi se upp för vattenfyllda diken, sjöar, bäckar, och snår med kvistar som hon kan få in i ögonen eftersom hon inte ser dem – allt sådant man inte tidigare tänkt på. Så snart hon blir osäker på var hon och vi är, snurrar hon högervarv.

Måndag 18 sept – återbesök hos veterinären

Han tror knappt sina ögon när han ser Opal röra sig utomhus utan några som helst problem. Förra gången var hon ju en grönsak, menade han. ”Är det verkligen samma hund?” frågade han förundrad. Men syntestet förblev negativt. Han lät en stor katt stå någon meter ifrån Opal. Hon gick rakt förbi den på ca en halv meters håll. Så uppenbarligen kunde hon varken se eller känna lukten av katt. Tidigare har hon detekterat katt långt innan den blivit synlig och ivrigt velat följa doftspåren.
När vi kommer inomhus går hon rakt in i en vägg.
Vågen visar att hon gått ner från 4.200 gram till 3.600 gram – en rejäl viktminskning på bara två veckor.
Hon får en ny förpackning CBD-olja att ge tre gånger per dygn. Peter föreslår veterinären att han ska ge Opal den tidigare utskrivna värktabletten av NSAID-typ som också är inflammationshämmande, och ju inte interagerar med CBD-oljan. Det kanske skulle dämpa oron om den beror på inflammation i hjärnan. Det tycker han är ok. Tabletterna fungerade ju inte alls tidigare, men nu får vi en lugn natt för första gången på över en vecka. Opal kan slappna av och sova.

Ons 20 sept – luktsinnet är på väg tillbaka.

Vid två tillfällen under promenaden böjer hon på huvudet och sniffar. Och hon tar emot en leversnitt! Det är första gången hon självmant äter något – ett tecken på att luktsinnet börjar återkomma.
Under promenaderna vänder hon på tassen och börjar följa främmande i motsatt riktning. När vi kommer tillbaka till vår tomt går hon förbi. Hon vet alltså inte var hon bor.

Fre 22 sept – synen börjar återvända.

Idag under promenaden hoppar Opal efter min skugga. Och på hemvägen jagar hon prasslande höstlöv på vägen – sådant som valpar och unghundar gör, men som Opal inte gjort på många år. I normala fall föredrar hon alltid att gå på smala stigar inne i skogen, men numera vill hon inte gå där det är trångt och mörkt. Hon väljer hellre att gå på breda vägar med så bra ljus som möjligt, vilket säger mig att hon nu åtminstone kan skilja mellan ljus och mörker.
Hon är påfallande intresserad av fönster – står och tittar jättelänge på källarfönstret där Peter har sitt arbetsrum. Men det är nog inte så att hon ser honom, utan det verkar vara blänket från fönstret hon funderar på. Hon uppvisar samma beteende när hon ser sjöar och vattenpussar.
Svansen som den senaste tiden släpat i marken har äntligen kommit tillbaka och ligger nu över ryggen.

Nu när hon kan styra sin kropp testar jag hur det står till med hennes minne. Kommer hon ihåg några av de kommandon som hon tillägnat sig under sitt sjuåriga liv? Kommandot ”sitt” borde vara det lättaste att komma ihåg. Ingen reaktion. Hon verkade helt oförstående även inför ”plats”, ”vacker tass”, ”fot” och andra välbekanta ord. Så uppenbarligen har en del hjärnceller strukit med…

25 sept, 3 veckor efter narkosen.

Aptiten har kommit tillbaka. Och – störst av allt för mig – hon kan se igen! Jag måste erkänna att jag tidvis inte vågade tro att detta skulle ske. Jag vet inte hur bra hon ser, men den tomma blicken som bara stirrade rakt fram och inte reagerade på någonting är borta. Hon följer med vad som händer och tittar på mig när jag pratar med henne. Tänk att hon för bara en vecka sedan hos veterinären fick träffa en stor lurvig katt och bara gick förbi på en halv meters håll utan att notera den! Idag ser hon både hundar och människor vi möter.
Den dag hon från vardagsrummet talar om att hon ser ekorren uppe i trädtopparna ca 30 meter bort – då vet jag att hon även återfått full skärpa. Men jag har själv inte sett ekorren på ett tag, så vi får väl vänta med den testen.
Sedan hon började gå har hon varit nästan skräckslagen inför trappor. Idag vågar hon för första gången gå ner för utomhustrappan och hon hittar också för första gången själv sin matskål och sin vattenskål.

28 sept – minnet återvänder

Plötsligt kommer hon ihåg flera sedan tidigare inlärda ord. Men linförig­heten är det sämre med. Hundar ska ju gå på vänster sida om föraren, men numera vill hon bara gå på min högra sida. Och hon beter sig ostyrigt som en unghund utan att bry sig om vad jag säger till henne.

1 okt – Opal är helt återställd

Opal är tillbaka som den hund hon var före narkosen. Hon tvekar fortfarande någon sekund innan hon tar sig uppför trappor och hon hoppar inte längre upp i sin favoritstol, men annars är hon som vanligt – pigg, glad och matfrisk. Hon ser själv alla hinder i naturen. Hon sover gott om nätterna och hon är lika glad som förut när vi tar henne med i bilen på en utfärd. Lydnaden börjar också återkomma.

För oss är detta ett Guds under. Vi är tacksamma för alla vänner som bad för Opal. Från att ha varit ett dreglande kolli som förlorat syn, hörsel, smak, luktsinne och minnen, till att vara helt återställd efter drygt tre veckor – det är stort! Än en gång påminns jag om Psaltaren 34:7: ”Både människor och djur hjälper du, herre”.

Hade misstaget kunnat undvikas? Antagligen. Men vi anklagade aldrig vererinären för misstaget. Inte heller anklagade vi oss själva för hur vi hade valt veterinär. Veterinären undrade till och med hur vi kunde vara så lugna under hela händelsen.
Vi visste att man aldrig bör anklaga sig själv eller andra för misstag, men däremot lära sig något av dem. Istället tog vi fasta på det som står i
Rom 8:28: Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa 
Kol 3:15 “Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma.”
                                       
Madeleine Wallgren
Fler solskenshistorier med mina djur kan du läsa
i boken Madeleines ögonstenar” utgiven på Vingårdens förlag.
 www.vingarden.org
Lägg till bildtext





[1] aftonbladet.se/halsa/article10751057.ab
[2] Du kan se flera artiklar om detta om du googlar på ”Christina Hedlund”.

19 juni 2017

Apokatastasis – central biblisk lära om alltings återupprättelse

Apokatastasis – en central biblisk lära om alltings återupprättelse under de första århundradena

Uppfattningen och förhoppningen om att allt som gått sönder i skapelsen en dag ska återupprättas, helas och återfå den ställning Gud avsåg i begynnelsen har funnits i tusentals år. Om det vore en villfarelse borde Jesus ha avvisat den förhoppningen när hans lärjungar, som trodde på denna lära, frågade honom:
Apg 1:6 När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?" 
Här använder författaren Lukas ordet apokatastasis, fast i verbform. Deras fråga gäller inte tillvaron i himlen efter döden, utan det rike här på jorden som Messias ska upprätta (det vi brukar kalla Tusenårsriket eller milleniet). Väntan på Messias, Davids son, som skulle befria Israel från Romarriket och skapa fred och rättvisa i landet var en dröm hos varje jude vid denna tid. Men för många sträckte sig drömmen längre än så, vilket profeterna talat om; en helt ny tidsålder, en ny världsordning, ja, till och med nya himlar och en ny jord. Gemene mans förhoppningar var dock oftast kopplade till lite mer jordnära drömmar.

Vi ser i alla fall att Jesus inte avvisade apokatastasisbegreppet. Han svarade att tidpunkten för denna återupprättelse inte var deras sak att få veta. Nu hade de en angelägen uppgift framför sig att fokusera på, nämligen att bli Jesus vittnen till jordens yttersta gräns (Apg 1:7-8). Detta var Jesus sista ord innan de såg honom lyftas upp i skyn.

När Petrus en kort tid senare predikade efter att den lame mannen i Salomos pelarhall blivit botad, spann han vidare på tråden om apokatastasis. Mannens helande var ett exempel på apokatastasis – hans kropp hade blivit återställd till den status den var menad. Och Petrus tog tillfället att påminna om Guds ursprungliga plan som ”Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.”
Apg 3:21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat (apokatastasis), som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. (mina kursiveringar)
Allt ska bli återupprättat! Att kalla detta för villfarelse måste i sig vara villfarelse.
Under Jesus vandring på jorden gav han smakprov på denna återställelse genom att bota sjuka, uppväcka döda och kasta ut demoner.

 När han botade mannen med en förtvinad arm används åter ordet apokatastasis (fast i en annan grammatisk form). Se Markus 3:5 med parallellställen! I Mark 8:25 läser vi om en blind man som återfick sin fulla syn, och även här används detta ord (apokathistemi).
Allt som fienden förstört och fört in i världen, sjukdom, lidande och död, kommer en dag att vara borta. Den gamla världen ska födas på nytt, Matt 19:28 och befrias från det nuvarande slaveriet, Rom 8:19f. De gammaltestamentliga profetiorna om Israels återupprättelse går i uppfyllelse. Varhelst ordet och dess avledningar används handlar det om att återställa något som blivit förstört eller förvrängt till dess ursprungliga tillstånd.

Det verkar finnas etapper på vägen till återupprättelse. Profeten Elias tjänst var en återupprättelsetjänst enligt Jesus egna ord.
Matt 17:11 Han [Jesus] svarade: "Elia skall komma och återupprätta (apokathistemi) allt.
Men allt återupprättades inte när den förste Elia verkade, inte heller när Johannes döparen, som var en ny Elia, verkade. Så det återstår fler Elior, minst en, men kanske flera.

Guds ursprungliga plan kommer att nå framgång. En dag ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28, och alla knän böjas och alla tungor ska bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre! (Fil 2:10, 11; Jes 45:22-24). Denna bekännelse kommer att flöda från människors hjärtan, för Gud är inte betjänt av bekännelser under tvång och hot. Bekännelsen ska ske i Jesus namn, Fil 2:10, vilket betyder att den sker med själ och hjärta i förening med Kristus Jesus. I det hebreiska språkbruket är detta innebörden av att göra något i en annan persons namn.

Profeten Daniel såg denna återupprättelse som en liten sten som (kanske likt en snöboll) blev större och större tills den uppfyllde hela jorden och krossade den bildstod, som symboliserade världsrikena (Dan 2).


Irenaeus tillhör de apostoliska fäderna (de allra tidigaste kyrko­fäderna) och han beskriver denna återställelse med ordet recapitulation. Temat är centralt i hans skrifter och återspeglar den allmänna tro kristenheten hade under de första 300 åren.

Läs mer om detta i vår bok "Tidens fullbordan"!


Fler inlägg inom samma ämnesområde:

16 juni 2017

Recensioner av boken "Tidens fullbordan"



Tidens fullbordan

Om boken "Tidens fullbordan"

Stanley Sjöberg:
“Jag är imponerad av er djupa förankring i noga studier i Bibeln som helhet, med beundransvärd förmåga att tränga in i grundtextens innebörd och komplettera med citat från kända och okända teologer genom historien.
Det ger förtroende och styrka i beskrivningen om försoningens räckvidd och djup utifrån löftet om en total upprättelse till frälsning för alla människor och hela skapelsen som då inte slutar i kaos, utan blir efter alla kriser den fullkomliga verklighet Gud syftade till från början.”

Pastor Berndt Isaksson
Tack för boken ”Tidens fullbordan”. Den är gedigen och väl förankrad i Guds ord. Den går på djupet samtidigt som den är lättillgänglig. Jag uppskattar att ni inte förnekar att det finns en smärtsam renade dom att möta för dem som inte här i tiden tagit emot frälsningen genom tron på Jesus, men att Jesu försoningsverk räckes som en frälsande möjlighet även efter kroppens död. Er bok ”Tidens fullbordan” ger rättvisa åt storheten i Jesu försoningsverk och vikten av att här i tiden ändå ta emot frälsningserbjudandet i tron på Jesus Kristus. Boken visar på det orimliga i att alla som inte här i jordelivet kommit till en personlig tro på Jesus Kristus skulle dömas till en evig pina. Den helvetesläran förminskar storheten i Jesu frälsningsverk på Golgata./ Berndt Isaksson, Equmeniapastor
Lars Jalmestig
Vill verkligen tacka er Peter och Madeleine för allt det arbete ni lagt ner med att skriva denna boken!
Boken Tidernas fullbordan är den bästa bok jag läst på många, många år!
Har varit troende nu i ca 40 år och trots att jag har predikat och undervisat mycket, så har jag alltid haft många frågor i mitt inre som jag har undrat över.
Och här i Tiderna fullbordan är det så många pusselbitar som har lagts på plats. Ja! det är den mest spännande och intressantaste boken jag läst på de senast 20-30 åren!
Skulle verkligen vilja säga och rekommendera: Tidernas fullbordan är en måste-bok för varje kristet hem!

Recension i tidningen Hemmets Vän:


Finns det eviga straff?
En av de frågor som diskuterats från och till genom hela kyrkohistorien är frågan om relationen mellan Guds kärlek och Guds vrede och dom och frågorna om det finns ett helvete och ett evigt straff för dem som vänder Gud ryggen. …

Peter och Madeleine Wallgren, som ansvarar för Vingårdens arbete i Skåne, har i boken Tidens fullbordan, utgiven på Vingårdens förlag 2017, gjort ett försök att utifrån Bibeln, vittnesbörd från kyrkofäder och teologer i kyrkans historia och samtida vittnesbörd ge en samlad bild av läran om de eviga straffen.

Författarna som gjort ett gediget och grundligt arbete med bland annat ordstudier i Nya Testamentet vill i boken bevisa att det inte finns någon grund för läran om de eviga straffen. ….

De vill göra upp med förutfattade meningar och vill visa att deras studier och tolkningar bättre stämmer med både Bibeln och kyrkohistorien. …

Huvudbudskapet i Wallgrens bok är att visa på Guds eviga och allomfattande kärlek och på Jesu försoningsverk som omfattande alla människor förr eller senare. …

Recension i tidningen Inblick:

Tidens fullbordan 
Peter och Madeleine Wallgren 
Vingårdens förlag
Människor har litat på att Bibeln är korrekt översatt,
eftersom det är lärda män som är översättare. Men
Peter och Madeleine Wallgren har undersökt en
del viktiga ords betydelser och hur deras värdeinnnehåll
har färgats av en tradition från 400-talet.
Den traditionen har påverkat många översättare.
Små felaktigheter kan åstadkomma en helt
annan tolkning. Det är detta boken "Tidens fullbordan" tar upp och handlar om.
 Redan när jag läste innehållsförteckningen väcktes lusten att få veta mer
kring ämnen som: Går världen mot katastrof? Guds kärlek - Guds vrede, Mellan
döden och uppståndelsen, Vem är förlorad? Självmord, Vad är helvetet?
och Översättarnas traditionsbundenhet.
 Drivkaften bakom denna bok är utan tvivel Gud. Det är i alla fall min övertygelse.
Jag är redan inne på min tredje läsning. Boken blir mer och mer givande för
varje gång. Meningar eller ståndpunkter som jag inte fullt ut förstår är inget
problem. De läser jag igen, senare. Det kanske är max fem procent av hela dess
innehäll som jag inte riktigt har "smält" − egentligen inte så väsentliga saker.
De resterande 95 procenten har gett mig så många jubel-halleluja på insidan,
mer än någon annan kristen litteratur jag läst.
Jag tycker ”Tidens fullbordan” är en oerhört viktig bok i allt myller av välskrivna
böcker. Den liknar ingen annan. Man blir överväldigad av vår himmelske
Faders kärlek. Jag rekommenderar dig att läsa den och få många nya
aha-upplevelser.

Ingvar Hörnvall:
Vi är många som präglas av fruktan om vad slutet av denna tidsålder ska innebära. Detta beror oftast på att vi har präglats av en felaktig undervisning. Vi uppmanas dock i ordet att lyfta på våra huvuden när vår förlossning nalkas. Så detta innebär ju faktiskt att framtiden är både spännande, intressant och faktiskt helt underbar.
Jag vill därför uppmana dig att låta dina ögon smörjas med salva, så att du kan se med nya ögon på vad framtiden har att bjuda på.
Jag har inte hunnit läsa boken klart ännu, men vill redan nu rekommendera den. Hela mitt hjärta längtar efter mer av denna undervisning.
För att klara av att läsa denna bok så måste man låta alla tidigare tankesystem rasa, så läs den öppenhjärtigt, med nyfikenhet och kom ihåg att du har rätten att pröva allt.
Den är i många stycken omtumlande och förändrar många av de tidigare föreställningar just jag har haft, men frukta inte utan läs. Den är kanonbra! /Ingvar
Bente Jarl:
“Vilket djupgående arbete ni har gjort! Vilket engagemang! Vilken klarsyn!
Verkligt imponerande! Min första tanke när jag läste boken var: Varför har inte fler upptäckt samma saker?
Den största orsaken tror jag är att traditionens rötter är så rotfasta att det skall mycket till att ändra människors vanetänk. Det som verkar vara nytt kan inte vara sant, och inom kristna kretsar fruktar man för allt som man associerar till villoläror. Mitt motto, mitt livs röda tråd och vägledning har alltid varit att ha kärlek till sanningen. Så för alla som har samma önskan och vågar följa den helige Andes ledning borde denna bok vara en trovärdig kompass.
Jag började läsa både med nyfikenhet och med entusiasm och tyckte att den var lättläst med tanke på de svåra ämnen som avhandlas. Det blev en hel del aha och så-är-det-upplevelser!
För att vara en bok innehållande ”ej-mjölkmat,” är den som helhet mycket lättläst, inspirerande, uppmuntrande och framför allt klargörande där man haft sina frågor. Många krokiga saker blir räta!”
Martin Wikström
Stort tack för er bok ”Tidens fullbordan”! Har fått en massa nya perspektiv och blivit välsignad på flera olika vis.
Det är en grundlig och gedigen genomgång av ämnet utifrån grundtexten, de första kristnas hållning samt intressant kryddat med olika vittnesbörd från människor som haft nära döden upplevelser. Känns som att ni närmar er de olika frågorna med stor ödmjukhet och kärlek till sanningen. Man märker passionen och ansträngningen att belysa ämnet utifrån så många perspektiv som möjligt. Detta samtidigt som ni håller den röda tråden och skriver på ett lättillgängligt sätt.
En viktig bok som lägger en stark grund för hoppet om allas slutgiltiga upprättelse. Samtidigt känner jag mig utmanad att förvalta mitt eget liv på bästa sätt. Känner igen det ni skriver om prövningens och reningens eld i mitt eget liv.
Tack än än en gång för den bok som ni lagt ner sådant hjärta och själ för att skriva. Hoppas att många fler ska läsa den :-)
Marlene Nylund
Tidens Fullbordan!
Ja det är en bok som många fler borde läsa. Den är så noggrant skriven och många saker jag undrat över har fått sitt svar.
Inte många vågar stå upp för det som verkligen är sanning, utan blir t.o.m. arga då de får veta att Bibeln kan ha fel i texten, då olika översättare har skrivit utifrån olika sätt att se på betydelsen av vissa ord. Men inte många tänker på att "Sanningen alltid kommer att segra".  Så även då det gäller om bibeln tolkats på fel sätt. Det står ju klart och tydligt i Uppenbarelseboken 22: 18-20. Vi ska inte ta bort eller ändra något i Bibeln, om då detta gjorts och ingen upptäcker felen vad händer då?  Vi ska ju heller inte låta oss luras, men blir ju lurade om vi tror på de fel som skrivits.
Jag tackar Gud för att det som ni belyst i denna bok har öppnat mina och andras ögon på att mänskligheten kan göra fel. Någon kan översätta fel och inte tänka på följderna av det. Vi alla som inte kan Hebreiska eller Grekiska borde vara tacksamma över att någon har studerat detta och är ärliga nog att lyda Gud och dela med sig av vad de funnit.
Så mycket annat som också tas upp i boken är så härligt att kunna läsa då det visar att vi inte på samma sätt behöver oroa oss för hur Gud dömer människorna. 
Jag vill rikta ett stort TACK till er för ert noggranna arbete med denna bok.
Gud Välsigne er och er fortsatta undervisning.

30 maj 2017

Kan man bli frälst efter döden?


Kan man bli frälst efter döden? Absolut inte! svarar många med eftertryck. Men aposteln Paulus verkade ha en annan åsikt. I 1 Kor 5:1-5 skrev han om en man som levde i allvarlig sexuell synd, så allvarlig att den inte ens förekom bland hedningarna. Denne levde ihop med sin fars hustru. Paulus var tydlig med att han måste uteslutas ur församlingen.
Jag som är frånvarande till kroppen men närvarande i anden har för min del redan, som vore jag närvarande, i vår Herre Jesu Kristi namn fällt domen över den som handlat så. Det skedde, sedan ni och min ande med vår Herre Jesu makt förts samman, för att överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag. 
               1 Kor 5:3-5
Syftet var att mannen skulle få se frukten av sitt leverne. Det var således av omsorg om mannen som Paulus lät fienden ha hand om honom ett tag. Det djupaste syftet med uteslutningen var att hans ande skulle bli frälst på Herrens dag, alltså på domens dag. Den dagen ligger långt in i framtiden. ”Dagen” är den dag då vi ska göra räkenskap för våra liv och antingen få lön eller får se vårt arbete brännas upp av elden som prövar livsverket, 1 Kor 3:15. Paulus sade att mannen skulle bli frälst då, alltså långt efter det han dött. Nu verkar det som att mannen senare vände om, men när Paulus skrev 1 Kor 5:1-5 räknade han inte med att så skulle ske, utan satte sitt hopp till att mannen skulle bli frälst efter sin död på Herrens dag. Alltså menade Paulus att man kan bli frälst efter sin död.

Det syndatillstånd som denna man levde i var värre än det tillstånd den icke pånyttfödde befinner sig i. Han hade fått del av evangeliet och sedan tagit lätt på Herrens ord. Hur mycket mer ska då inte en person som aldrig fått chansen att ta emot frälsningens gåva kunna bli frälst på Herrens dag?

Dop för de döda

I 1 Kor 15:29 skriver Paulus:
Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull? 
Vi vet inte vad detta var för sedvänja, men om handlingen var meningslös hade ju Paulus kunnat påtala hur dåraktigt det var att döpa sig för dem som redan har dött. Men han verkade inte se denna sedvänja som något han behövde gå till rätta med. I andra frågor kunde ju Paulus ta till allvarliga förmaningar när något gick överstyr. Därför bör man kunna dra slutsatsen att församlingen hade bibringats uppfattningen att de döda kunde nås av frälsningen. Det är väl troligt då att aposteln själv hade förkunnat detta på något sätt, även om det inte torde ha skett genom att han förespråkade dop för de döda.

Evangeliet predikas för de döda

Aposteln Petrus tog upp ämnet två gånger i sitt första brev.
1 Petr 3:18b-20
Han [Jesus] blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap [κηρύσσω kerysso] för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten.
Vilket viktigt budskap hade Jesus att förmedla till dessa fängslade andar? Enligt somliga skulle man kunna tro att han bara ville visa skadeglädje, typ ”Hallå där! Nu vill jag berätta att jag har övervunnit döden och dödsriket! Den tråkiga nyheten är att ni tyvärr inte omfattas av denna seger. Ni får förbli i ert fängelse i evighet!”

Ordet som är översatt med ”utropa” är grekiskans κηρύσσω, kerysso som betyder att i egenskap av att vara auktoritet offentligt proklamera något. Ordet används 61 gånger och då nästan alltid om att predika Guds ord, till exempel i Mark 13:10 där Jesus säger att evangeliet måste predikas för alla folk. Ordet används alltid om Jesus predikan och även apostlarnas.
I 1 Petr 4:6 blir det ännu tydligare:
Ty avsikten med att evangeliet predikades [εὐαγγελίζω evangelizo]också för dem som nu är döda, var att de visserligen skulle dömas kroppsligen [eller till köttet] som människor döms, men leva andligen, liksom Gud lever.
Här används ordet εὐαγγελίζω, evangelizo – det ord som alltid handlar om att förkunna evangeliet.

Ordet förekommer hela 90 gånger i NT och handlar alltid om de goda nyheterna[1] . Inget uppslagsverk anger någon annan betydelse. Så här ser vi svart på vitt att Jesus gick ner i dödsriket och predikade samma glada budskap för de döda som för de levande!
Detta betydde inte att de undkom domen. De skulle visser­ligen dömas (krino) till köttet, det vill säga deras köttsliga natur måste avlägsnas, men leva andligen, liksom Gud lever. De ska leva som Gud efter domens verkan. Det är det glada budskapet!
För Gud lever alla!
Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla." (Luk 20:38)
Var står det att Gud inte kan handla med oss efter att vi – om än tillfälligt – saknar fysisk kropp? Varför tror så många att djävulen kan handla med döda människor medan Gud står maktlös?
Varför ska Gud på uppståndelsens dag ge alla människor – inte bara de redan frälsta – en uppståndelsekropp om det inte finns någon fortsättning för dem?

Läs mer i vår bok "Tidens fullbordan"!

Fler inlägg inom samma ämnesområde:


(c) Madeleine Wallgren





[1] Jag har läst en del bibelkommentarer som gör stor affär av att det är ordet kerysso och inte evangelizo som används i Petrusbreven, men uppenbarligen har dessa bara läst kapitel 3 och missat kap 4:6!

16 mars 2017

Utdrag ur ”Församlingens enhet i profetiskt ljus” av Peter Wallgren

Utdrag ur boken ”Församlingens enhet i profetiskt ljus” av Peter Wallgren. Artikeln får ej kopieras utan skriftligt tillstånd.

 Församlingens enhet
För att kunna hitta våra platser i Guds tempelbygge måste vi vara fria från konkurrerande lojaliteter. Det är Guds tempelbygge vi ska delta i, inte människors.
Människor har ett starkt behov av tillhörighet. Detta behov är oss givet i skapelsen för att vi ska kunna hålla oss till Herren och ha gemenskap med honom. Han ska vara vår första prioritet. När vi har rätt prioritet kan vi dessutom ha gemenskap med varandra i Kristus. Men det är väldigt frestande att vända på denna ordning så att grupptillhörigheten blir det primära. När detta sker, ofta omärkligt, har vi övergett vår första kärlek. Det är inget ovanligt att kristna ledare spelar på människors behov av tillhörighet. Man vill stärka gruppkänslan, eftersom det tenderar att ge tillväxt och sammanhållning. Detta är i direkt motsats till vad Jesus lärde om hur vi ska vinna människor.
Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge.Luk 14:26
Vad Jesus ville säga med detta var att vi måste välja vilken enhet vi önskar. Om vi önskar bygga familjelojaliteter framför Andens enhet, kan vi inte vara Jesu lärjungar. Om vi önskar bygga vidare på oss själva kan vi inte heller vara hans lärjungar. Såväl familjeband som självbe­varel­sedrift måste dö för att vi ska kunna vinna det liv som ges av Anden. Naturligtvis gäller detta i lika hög grad försam­lingslojaliteter, eller bättre uttryckt; föreningslojaliteter, för vi ska se att Guds församling inte är summan av alla föreningar som kallar sig församlingar.

2 mars 2017

"Tidens fullbordan" är här!


Ny bok - Tidens fullbordan

Efter flera års djupgående forskning i grundtexterna har vår bok "Tidens fullbordan" nu blivit färdig och tryckt i fint format. (Inbunden med hårda pärmar och på miljömärkt papper.)

Fram till slutet av 300-talet e Kr ser vi att majoriteten av kyrkofäderna inte trodde på ett evigt helvete. Men när de latinska fäderna som saknade kunskap i grundtexten tolkade Bibeln, förändrades förkunnelsen.Det ledde till att läran om eviga helvetesstraff fick fotfäste på 400-talet.

I boken nagelfar vi vinklade över­sätt­ningar som grundas på teologers felaktiga gudsbild. Genom att noggrant granska grundtexterna får vi en ny och annorlunda uppfattning om evigheten.

Detta är tveklöst den hittills mest omfattande studien i ämnet på svenska - en hoppets och glädjens bok som öppnar nya perspektiv på bibelläsning, mission och evange­lisation.

Vill du veta om Gud kommer att lyckas med sin plan att själv bli allt i alla, 1 Kor 15:28?
Vi går igenom vad Bibeln säger om livet efter döden, betraktar olika NDU-berättelser och ser hur de samstämmer med (eller ibland strider mot) Bibelns lära om himmel, dödsrike, helvete och sjö av eld.

Vi studerar Bibelns profe­tiska förebilder som pus­sel­bitar i tidsåldrarnas syf­ten och mål och ser att allt ska sluta i en fantastisk final.

Stanley Sjöberg har skrivit följande omdöme:
”Jag är imponerad av er djupa förankring i noga studier i Bibeln som helhet, med beundransvärd förmåga att tränga in i grundtextens innebörd och komplettera med citat från kända och okända teologer genom historien.
Det ger förtroende och styrka i beskrivningen om försoningens räckvidd och djup utifrån löftet om en total upprättelse till frälsning för alla människor och hela skapelsen som då inte slutar i kaos, utan blir efter alla kriser den fullkomliga verklighet Gud syftade till från början.”
 Bente Jarl:
"Vilket djupgående arbete ni har gjort! Vilket engagemang! Vilken klarsyn! Verkligt imponerande! Min första tanke när jag lästa boken var: Varför har inte fler upptäckt samma saker?
Den största orsaken tror jag är att traditionens rötter är så rotfasta att det skall mycket till att ändra människors vanetänk. Det som verkar vara nytt kan inte vara sant, och inom kristna kretsar fruktar man för allt som man associerar till villoläror. Mitt motto, mitt livs röda tråd och vägledning har alltid varit att ha kärlek till sanningen. Så för alla som har samma önskan och vågar följa den helige Andes ledning borde denna bok vara en trovärdig kompass.
Jag började läsa både med nyfikenhet och med entusiasm och tyckte att den var lättläst med tanke på de svåra ämnen som avhandlas. Det blev en hel del aha och så-är-det-upplevelser!
För att vara en bok innehållande ”ej-mjölkmat,” är den som helhet mycket lättläst, inspirerande, uppmuntrande och framför allt klargörande där man haft sina frågor. Många krokiga saker blir räta!"

Pastor Berndt Isaksson:

Tack för boken “Tidens fullbordan”. Den är gedigen och väl förankrad i Guds ord. Den går på djupet samtidigt som den är lättillgänglig. Jag uppskattar att ni inte förnekar att det finns en smärtsam renade dom att möta för dem som inte här i tiden tagit emot frälsningen genom tron på Jesus, men att Jesu försoningsverk räckes som en frälsande möjlighet även efter kroppens död. Er bok “Tidens fullbordan” ger rättvisa åt storheten i Jesu försoningsverk och vikten av att här i tiden ändå ta emot frälsningserbjudandet i tron på Jesus Kristus. Boken visar på det orimliga i att alla som inte här i jordelivet kommit till en personlig tro på Jesus Kristus skulle dömas till en evig pina. Den helvetesläran förminskar storheten i Jesu frälsningsverk på Golgata./ Berndt Isaksson, Equmeniapastor

Pastor Lars Jalmestig:

Vill verkligen tacka er Peter och Madeleine för allt det arbete ni lagt ner med att skriva denna boken!
Boken Tidernas fullbordan är den bästa bok jag läst på många, många år!
Har varit troende nu i ca 40 år och trots att jag har predikat och undervisat mycket, så har jag alltid haft många frågor i mitt inre som jag har undrat över.
Och här i Tiderna fullbordan är det så många pusselbitar som har lagts på plats. Ja! det är den mest spännande och intressantaste boken jag läst på de senast 20-30 åren!
Skulle verkligen vilja säga och rekommendera: Tidernas fullbordan är en måste-bok för varje kristet hem!  /Lars Jalmestig 
 Sedan boken kom ut har flera redan hört av sig med positiva kommentarer. Igår talade jag med en 90+syster som berättade att boken var den bästa hon läst på mycket länge. "Man blir löst från trycket som plågat mig så länge angående vad som händer med de som inte tagit emot Jesus under sitt jordeliv. Boken ger ett fantastiskt grepp på en aktuell fråga."
Du kan läsa mer och beställa boken här:https://vingarden.org/produkt/tidens-fullbordan/

Vingården
www.vingarden.org
post@vingarden.org

4 juli 2016

En nödlögn kan kosta livet – för dina vänner

(c) Madeleine Wallgren
Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare.
                 Kol 3:9, 10
Kan man tänka sig att Gud ljuger? Nej, naturligtvis inte. Och vi är kallade att bli hans avbilder, står det här. Men en liten nödlögn kan väl inte vara så farlig? Ibland behövs det ju för att rädda sig själv ur en besvärlig situation.
Låt oss tänka ärligt nu: Om man verkligen gett ditt liv till Herren så är man också hans slav och tjänare. Vem har ansvaret för en slav? Hans herre. När man ljuger sig ut ur en situation vittnar det om att man inte förtröstar på att Gud har allt i sin hand! Man tror inte han är mäktig att rädda ur faran, så man känner sig tvungen att lita mer på sig själv än på honom. Man menar egentligen att man är skickligare på att lösa problemet man står i än Gud själv.

Davids nödlögn med katastrofala följder

Låt oss se vad som hände när den blivande kung David gick i denna fälla. Hans nödlögn medförde att alla invånarna i en hel by dödades, inklusive alla prästerna med ett undantag.
David flydde för sitt liv sedan han fått klart för sig att kung Saul ville döda honom. Så kom han till prästen Ahimelek i Nob, som undrade varför han kom ensam. Utan tvekan (som det verkar) svarade David:
"Kungen har gett mig ett uppdrag, och han sade till mig: Ingen får veta något om det ärende som jag sänder dig i och som jag har gett dig befallning om. Mina män har jag visat till det och det stället.
                 1 Sam 21:2
Här radade han upp flera lögner! Att han kom på kung Sauls uppdrag var den första. Att ingen fick känna till ärendet var nästa. Och den tredje lögnen var att han visat sina män till ett annat ställe – han hade ju ingen med sig. Han hade flytt ensam. Ahimelek anade ingenting. Han gav honom av skådebröden att äta och dessutom Goliats svärd som Ahimelek förvarade bakom efoden. Men – det fanns en som tjuvlyssnade, nämligen edomiten Doeg som var Sauls främste tjänare, 1 Sam 21:7. Han var inte sen att berätta vad han hört för Saul, som genast kallade till sig Ahimelek och hela hans hus, det vill säga hela prästerskapet i Nob.
Saul sade: "Hör nu på mig, du Ahitubs son." Han svarade: "Här är jag, min herre."
Saul sade till honom: "Varför har ni sammansvurit er mot mig, du och Isais son? Varför har du gett honom bröd och ett svärd och frågat Gud för honom, för att han skulle sätta sig upp mot mig och ligga i bakhåll för mig, så som nu sker?"
                 1 Sam 22:12, 13
Reaktionen var typisk för Saul som i detta läge var förkastad av Herren och även kände sig förkastad av människorna han hade omkring sig. Han var snabb att tolka allt som personliga attacker mot honom. Trots att Ahimelek bedyrade sin oskuld och borde blivit trodd, valde Saul att straffa inte bara Ahimelek, utan också hela hans familj och till råga på allt alla ortens invånare!
Ahimelek svarade kungen: "Vem bland alla dina tjänare är så betrodd som David, han som är konungens svärson och har tillträde till din inre krets och är högt ärad i ditt hus? Var då detta första gången som jag frågade Gud för honom? Nej, verkligen inte! Därför må konungen inte lägga skuld på mig, sin tjänare, eller på någon i min fars hus, för din tjänare visste alls ingenting om allt detta." Men kungen sade: "Du måste dö, Ahimelek, du och hela din fars hus."
                 1 Sam 22:15, 16
Saul befallde sina drabanter att döda alla prästerna, men de ville inte. De förstod säkert att prästerna var oskyldiga, och att röra vid Herrens eget prästerskap ville de inte ha på sitt samvete. Men edomiten Doeg hade ingen respekt för prästerna som representerade Israels Gud, så när uppdraget gick över till honom tvekade han inte. Han stötte ner och dödade åttiofem män som bar linne-efod.
Edomiten Doeg gick då fram och stötte ner prästerna och dödade den dagen åttiofem män som bar linne-efod. Invånarna i Nob, både män och kvinnor, barn och spädbarn, blev slagna av Saul med svärd. Nötboskap, åsnor och får blev också slagna med svärd. Endast en son till Ahimelek, Ahitubs son, kom undan. Han hette Ebjatar och han flydde bort till David.
                 1 Sam 22:28b-20
Men en enda av Ahimeleks söner lyckades fly, nämligen Ebjatar. Han flydde bort till David och berättade vad som hade hänt.
Man kan bara föreställa sig vilken förkrosselse som drabbade David när han hörde vad hans lögn åstadkommit. Han var inte sen att erkänna att han ensam var skuld till katastrofen: ” Det är jag som är orsaken till att hela din fars hus har utplånats.”
David hade blivit smord av Samuel till kung, och jag tror att Gud förväntade sig att han skulle lita på att hans framtid låg i Herrens händer och att inget ont skulle drabba honom. Men David var en människa som du och jag, och vi vet ju hur svårt det är att alltid tro på Guds ord och löften. Lite senare i Davids liv ser vi att hans förtröstan på att Herren skulle beskydda honom hade vuxit till sig. Han dödade inte Saul när han fick tillfälle, utan litade på att Gud skulle fullbordat sina löften i sin tid.

Abrahams kompromiss med sanningen

Till och med den man vi kallar för trons fader, nämligen Abraham, visade sin bristande tillit till Gud genom att ljuga – två gånger till och med. Hungersnöden i landet gjorde att Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, 1 Mos 12:10. Sara var tydligen en mycket vacker kvinna, trots sin höga ålder, för Abraham fruktade för att någon man skulle norpa henne, vilket han trodde skulle innebära döden för egen del. Ett något långsökt resonemang kan jag tycka, men det kanske var en reell risk på den tiden. För att lösa ”problemet” presenterade han henne som sin syster. Det var förstås inte en fullständig lögn, för hon var faktiskt hans halvsyster, men eftersom de var gifta var det ändå en lögn.
När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: "Hör på, jag vet att du är en vacker kvinna. När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så kommer de att döda mig, men låta dig leva. Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig."
                 1 Mos 12:11-13
Abram fick rätt i att Egyptens furstar blev förtjusta i Sara, så förtjusta att hon fördes in i faraos palats. Abram fick stora rikedomar för henne, men Herren var inte lika förtjust. Han lät ”farao och hans hus drabbas av stora plågor för Abrams hustru Sarajs skull”, 1 Mos 12:17. Uppenbarligen avslöjade Sara orsaken till olyckorna, för Abram fick sig en rejäl avhyvling när sanningen kom i dagen.
Då kallade farao till sig Abram och sade: "Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru? Varför sade du: 'Hon är min syster', så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru, tag henne och ge dig av!" Och farao gav sina män order att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.
                 1 Mos 12:18-20
Märkligt nog tog Abram inte lärdom av det som hänt, utan föll i samma fälla en gång till. Frestelser vi inte övervinner kommer alltid tillbaka, ofta i lite annorlunda tappning, när vi befinner oss i Guds skola. Nu fick Abram sitt nya namn Abraham, och Saraj namnet Sara, men trots alla tilltal och löften från Gud övervann han inte sin rädsla för att Saras skönhet skulle kosta honom livet.
När de var i Gerar sa han än en gång att Sara var hans syster, vilket ledde till att kungen där, Abimelek, hämtade henne till sig. Denna gång ingrep Gud omedelbart genom att i en dröm tala om för Abimelek att Sara redan var gift och att Abimelek därför måste dö. Självklart blev kungen mycket upprörd och rädd. Inte hade han räknat med att han måste dö för att han tagit till sig en vacker kvinna... Ja, inte bara han själv, utan alla i hans hus också.
Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: "Du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit till dig, ty hon är en annan mans hustru." Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: "Herre, vill du döda också rättfärdiga människor? Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Med uppriktigt hjärta och rena händer har jag gjort detta." Då sade Gud till honom i drömmen: "Ja, jag vet att du har gjort detta med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, ty han är en profet. Han skall be för dig så att du får leva. Men om du inte ger henne tillbaka, skall du veta att du själv och alla som tillhör dig måste döden dö."
Än en gång fick Abraham en rejäl bassning:
"Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit denna stora synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen bör göra."
Och Abimelek frågade Abraham: "Vad tänkte du på, när du gjorde detta?"
Ja, man kan verkligen undra vad Abraham tänkte på. Hans försvar förefaller rätt lamt:
Abraham svarade: "Jag tänkte att på den här platsen fruktar man nog inte Gud. De kommer att döda mig för min hustrus skull. Hon är också verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru. Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt dit vi kommer säger att jag är din bror."
                 1 Mos 20:10-13
Gud hade aldrig sagt till Abraham att ljuga för att rädda sitt liv. Gud hade ju lovat honom avkomlingar talrika som himlens stjärnor och havets sand. Hur kunde han då tro att Gud skulle låta honom dö innan han ens fött en endaste son?
Vår fruktan driver oss att fatta ogenomtänkta och irrationella beslut. Sann förtröstan litar på att Herren bevarar våra liv och att han låter oss vandra i förutberedda gärningar.