Missuppfattning om tro

Vanlig missuppfattning av hur tro fungerar

Många har missuppfattat detta med tro. De tänker att man kan ta vilket löfte som helst i bibeln och få tro för det, om man bara job­bar tillräckligt hårt med att slå in det i hjärnan och hjärtat. Man re­peterar om och om igen löftet, talar ut det i tid och otid, bekänner det som en redan manifesterad verklighet, osv. På något sätt försö­ker man tvinga sig själv att få tro med olika metoder.

Att "stå på Ordet" och "ha tro för" 

Är det något fel i detta då? Tillhör inte alla löftena i bibeln den troende här och nu? Potentiellt sett är naturligtvis alla löftena till oss, men å andra sidan är det så att vi hela tiden är på vandring. Vi utvecklas steg för steg. Det finns mjölkmat och fast föda och en del däremellan. Det är det självsvåldiga valet av löften, löften som man efter sitt eget sinne bestämmer sig för att man ska se förverk­ligade i sitt liv, som är fel. Vårt liv är främst en vandring med den levande Guden, ett liv som innebär ett fullkomligt beroende av ho­nom i varje avseende. Det är lätt för vårt kött att läsa bibeln. Köttet sorterar gärna ut ett och annat löfte som låter tilltalande, och be­stämmer sig för att få tro för det. Men detta är inte gudsdyrkan, utan dyrkan av det egna köttet och dess begär. Gör man så, är man sin egen gud. Man bestämmer själv vad man vill tro på, och där­med också vad man inte vill tro på. Varje form av utväljande med­för också förkastande av andra delar av Guds ord. Att plocka ut löften och ”stå på ordet” tills man får vad man ”har tro för” är när­besläktat med magi och kontroll. I hedniska länder går religion ofta ut på att beveka gudomen genom offer och gärningar. Syftet är att få gudomen att gå med på ens egna planer. Man vill utnyttja gu­domens kapacitet för sina egna syften.

Äkta tro skapas när vi vandrar i intim gemenskap med Fadern

Det är endast när vi vandrar i en intim gemenskap med Fadern, som vi i rätt tid och i rätt situation får ett bibelord levande för oss, och bibelordet som Herrens Ande levandegör skapar tro i vårt hjärta.

Utan den intima gemenskapen med Fadern blir bekännelser av bibelord till själisk hjärngymnastik. Utan kärleksrelation blir tron en statuspryl, som man jagar för att bli störst och bäst – allt för att man ska framstå så bra som möjligt i andras ögon. Att Gud inte blir förhärligad och ärad i en sådan kristens liv är uppenbart.

Gud kallade oss inte att bli andliga bodybuilders, han kallade oss till överlåtelse och tjänst på hans villkor.

- Men det är min plikt som troende att bygga upp min tro, för utan tro kan jag inte behaga Gud enligt Hebr 11:6, säger någon.

Det är din plikt som troende att ge ditt liv som ett offer åt ho­nom, och tillåta Guds Ande att bygga upp din tro, genom att i tro lyda hans ord.

Gud fostrar oss som barn. Han leder oss och ger oss dag för dag den föda vi är mogna att smälta. Han gör sitt ord levande för oss. Han talar till oss om olika saker, och vi får tro för de områden han undervisar oss om. Det är totalt meningslöst att försöka "skaffa sig tro" (bara för att ”alla andra” menar att man bör ha det) på områden där Gud inte talat till en och uppenbarat något.

Härmed inte sagt att det är fel att studera bibeln, läsa böcker med uppbyggande budskap och lyssna på undervisning. Huvudkunskap föregår ofta uppenbarelsekunskap, och bör aldrig föraktas. Men Gud har aldrig begärt att vi ska försöka tvinga oss att få tro för allt det vi hör. Det är Guds sak att ge oss tro. Tron är en gåva, Ef 2:8. Om jag gett mitt liv till Herren och lever så långt jag förstår i lyd­nad för hans ord och vilja, är jag utan skuld för att jag saknar verk­sam tro på vissa områden i mitt liv. Han kommer säkert, i rätt tid, att ta upp även dessa områden, när han ser att jag är mogen för att ta emot tron där.

Abrahams bristfälliga tro

Abraham kallas ofta för trons fader, trots att han inte verkade leva upp till den titeln om vi läser Skriften förutsättningslöst. Gud blev inte nervös över Abrahams bristande tro. Han före­brådde honom inte för att han var så trögfattad och behövde årtion­den innan han "fick tro för" att han skulle kunna bli far till många. Gud är beroende av vårt gensvar och vår ödmjukhet. Han är bero­ende av att vi kan och vill vända om när han överbevisar oss om att vi haft fel i något avseende. Men han begär inte att vi ska ta oss en tro som vi inte har. Han förmår att föröka vår tro i takt med att vi lär känna honom mer och mer. 

Naturligtvis förutsätter växande tro att vi tar tid med Gud – där är han åter beroende av oss. Han kan ju inte tvinga oss till gemenskap med sig. Men när vi gör vår bit, gör Gud sin. Han ger oss tro till det vi behöver tro för, och under tiden är han inte förtvivlad eller arg för att vi har bristande tro. Vilket tå­lamod hade han inte med Abraham! Tänk så länge han fick vänta på Abraham innan han kunde ge honom Isak. Gud ville inte kom­promissa, utan väntade tills han fört Abraham fram till den punkt som han visste var den rätta.

Gud handlar inte identiskt lika med alla människor. Han leder oss på lite olika vägar, visar sina barn olika saker. Är det inte just det som gör det så spännande att lyssna på andra trossyskon? Gud ger ljus över en viss sanning till en person, medan en annan broder eller syster har fått ljus över en annan sak. Därmed blir vi varandra till tjänst.

Är inte den "rätta bekännelsen" viktig?

Är det då fel att meditera på bibelord, att bekänna vissa saker varje dag etc? Nej, det behöver det inte vara. Svaret beror helt på vilket motiv som driver dig. Är motivet att du vill bli så andlig som möjligt, få så stor tro som möjligt, och du samtidigt har en dunkel känsla av att det hela egentligen är till för din egen skull – för att du vill utmärka dig, du vill lyckas etc, så är det fel. Likaså om du på grund av andras tryck känner dig pressad och tvingad att tala ut goda bekännelser varje dag.

Det som kommer från hjärtat är alltid av Guds Ande, eftersom ditt hjärta är nyskapat.4  Det som kommer från din ande är alltid präglat av glädje och lust. När man känner det roligt, tillfredsstäl­lande och upplever Guds välbehag över det man gör, då är det rätt.

Den goda bekännelsen har en oerhörd betydelse och inverkan på våra liv. Med vår tunga styr vi vår kropp, Jak, 3:2. Ja, det är till och med så att vi har liv och död på vår tunga, Ords 18:21. Det är av yttersta vikt att varje troende lär sig att tygla sin tunga, så att vi inte sargar och dödar våra medmänniskor eller oss själva med den. Det är av största vikt att vårt tal är i enlighet med Guds ord. Det är inte detta jag vänder mig mot, utan missbruket av den goda be­kännelsen.

Missbruk

Ett missbruk är att tillrättavisa trossyskon som ännu inte fått ljus över sitt felaktiga tal i ett visst avseende. Om någon talar felaktigt, men har ett rent uppsåt och av hjärtat vill tjäna Herren, ska vi inte utgå ifrån att han med vett och vilja syndar med sin mun. Anled­ningen till att han talar felaktigt är helt enkelt att Gud inte uppenba­rat för honom konsekvenserna av ett felaktigt tal. Låt Guds Ande få överbevisa personen som du menar talar felaktigt. Ta inte Guds Andes plats genom att offentligt och privat tillrättavisa enskilda troende. Det leder till tjat, och den som råkat säga ”fel” känner sig misslyckad och för­dömd, utan att riktigt förstå varför. Vi är kallade att uppbygga varandra, inte att bryta ner.s

En nykristen kan bli mycket osäker av sådan kritik, och om hon lider det minsta av förkastelse kommer hon att ha svårt att skilja på sak och person. Varje gång hennes tal kritiseras kommer hon att uppleva det som att trossyskonen förkastar och underkänner henne, vilket förhoppningsvis inte alls är fallet.

Lita på Guds Ande. Han är vår lärare och ledare. Han tar itu med olika saker i våra liv. Han prioriterar inte alltid samma saker som vi. Ha respekt för andra syskons relation till Herren, och ge va­randra tid att utvecklas.

(Utdrag ur min bok  "Kom in i Guds vila" av Madeleine Wallgren