4 juni 2026

 Evighet och evigheter


I svenskt språkbruk är en evighet en oändlig tidsrymd. Det kan användas som beskrivning av en tidlös tillvaro bortom tid och rum.

Det ord som i de flesta biblar översätts med evighet är grekiskans aion respektive hebreiskans ’olam används dock ofta i pluralform. I Nya Testamentet förekommer pluralformen av aion 57 gånger!

Kan det finnas mer än en evighet? Logiskt svar är nej. En evighet saknar början och slut. Den är evig. Men vad menar då Bibeln när termen används i flertalsform? Svar: aion resp ’olam bör översättas med ord som tidsålder, tidsepok, eon eller liknande.

Dylika termer talar om för läsaren att dessa tidsåldrar har en början och ett slut. Rätt översatt förstår vi att Bibeln inte ljuger när den talar om vissa tider som ”eviga”, när det av sammanhanget är uppenbart att förhållandena är tidsbegränsade.

Så står det om Jona att han var i den stora fiskens buk ”för evigt” ’olam, om vi strikt skulle följa den sedvanliga tolkningen av ordet. Men denna ”evighet” varade ju bara i tre dagar!

Gud hade sin boning i Salomos tempel i evighet (’olam) men vi vet ju att det bara var fram till dess förstörelse (2 Krön 7:16; 1 kung 8:13, 93).

2 Mos 21:6 talar om att slaven som vill förbli hos sin herre ska få sitt öra genomborrat med en syl. Sedan ska han i ”evighet” (’olam) vara sin herres slav. Men denna evighet räcker ju bara tills han dör.

Prästadömet som Gud instiftade säs många gånger bestå i evighet, men vi ser ju att det inte stämmer.

Till skillnad mot hebreiskan, skiljer man i grekiskan mellan substantivet och adjektivet.

Professor Ilaria Ramelli[1] har ägnat nästan femton år av vetenskaplig forskning kring begreppet apokatastasis och termerna som ofta översätts med evighet. Hon har kommit fram till att NT:s författare och de grekisktalande kyrkofäderna använde aion och aionios i betydelsen ”kommande tidsåldern”, ”livet efter aionios liv”, ”liv i nästa tidsålder”. Undantaget är när Gud är subjekt. Gud är ju bortom och utom tiden, varför adjektivet aionios då måste översättas med evigt.

Se mer i våra böcker Tidensfullbordan och Ljus på helvetesläran Uppkomst och spridning

och på min bibelundervisningsblogg mwallgren.se under kategorin Guds plan för mänskligheten



[1] Ilaria L.E. Ramelli: The Christian doctrine of Apokatastasis. A Critical Assessment from the New Testamant to Eriugena. Ramellis meriter inkluderar en omfattande akademisk utbildning: två masterexamina, en doktorsexamen i klassiska studier och tidig kristendom och hon har en lång karriär som professor vid olika universitet som Oxford, Princeton och Durham.


19 mars 2026

 Vad betyder att förgås och vara förlorad?


Ordet som oftast översätts med att ”gå förlorad” respektive ”vara förlorad” är grekiska verbet ἀπόλλυμι, apollumi och motsvarande substantiv, apoleia. Verbet förekommer 92 gånger i NT och substantivet 21 gånger.

Vine’s[1] skriver: ”apoleia, (besläktad med apollumi) innebär "förlust av välbefinnande, inte av existens” (min betoning).

Många kommentarer menar – mer eller mindre indirekt – att ordet står för evig förtappelse när det handlar om människor, men att det har en annan betydelse när ordet används om jordiska ting. Det framgår inte någonstans i Skriften att apollumi eller apoleia skulle betyda evig förtappelse eller evigt helvete.

I Luk 5:37 och Mark 2:22 står det att vinsäckar förstörs (apollumi) om man häller nytt vin i gamla skinnsäckar. Bety­delsen är att säckarna har blivit obrukbara.

Förlorad för ägaren - inte evigt förtappad!

I Luk 15:4 läser vi om mannen som hade hundra får och förlorade (apollumi) ett, lämnar de nittionio fåren och söker det förlorade tills han finner det. Fåret var förlorat för ägaren, men inte förlorat i bemärkelsen evigt förtappad. Vad fåret självt angick var han samma får som tidigare. Han hade bara råkat gå vilse.

Ur fårägarens synvinkel var visserligen fåret förlorat, men efter att ha sökt fann han det. Poängen Jesus ville föra fram var att ingen är så vilse att han inte går att finna och återföra till hjorden.

Samma sak gäller det borttappade silvermyntet (Luk 15:8, 9). Det var förlorat för ägarinnan (apollumi), men det hade ju inte förintats eller förpassats in i evigheten. Det existerade i samma form som innan det saknades.

Den förlorade sonen var inte heller förlorad i den bemärkelse som en del menar. Han existerade fullt igenkännlig för dem som kände honom. Han var bara saknad av sin far. Ur faderns aspekt var han ”förlorad”, men det var varken för evigt eller i bemär­kelsen att sonen utplånats.

Jesus använder ordet apolloumi om sig själv!

I Luk 13:33 använder Jesus ordet om sig själv och sin förestående död. Detta borde väl visa att apollumi inte kan betyda evigt fördärv eller helvete. I sådana fall har vi inget hopp för evigheten eftersom vår Frälsare gått förlorad.

Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare. Ty en profet kan inte dödas (apollumi) någon annan­stans än i Jerusalem.

Rom 2:12 – en parallellism?

Alla som har syndat utan lagen kommer också att bli förtap­pade (apollumi, förloras, gå bort från Herren) utan lagen, och alla som har syndat under lagen kommer att fördömas (krino, dömas, få sanningen uppenbarad) av lagen.

Man kanske kan tolka detta som en parallellism som vi ofta stöter på i Bibeln, alltså ett budskap som i en mening upprepas i nästa mening – en poäng som återkommer strax efter, men med andra ord. Psaltaren är till exempel full av parallellismer. Det innebär i så fall att båda kategorierna kommer under en liknande dom utifrån helt olika förutsättningar. Men ingen av dem sägs bli drabbad av evigt straff.


[1] Vine’s Complete Expository Dictionary Of Old and New testament Words. W E Vine, Merrill F Unger, William White, Jr.

Läs mer i böckerna Tidens fullbordan och Ljus på helvetesläran - uppkomst och spridning

Tidens fullbordan
Tidens fullbordan

Ljus på helvetesläran - uppkomst och spridning
Ljus på helvetesläran - uppkomst och spridning