Käpphästar som leder till sekterism
Frestelser till avguderi drabbar oss alla. Vi måste ständigt
vara på vår vakt. Förkunnare är nog en speciellt utsatt grupp som fienden
försöker snärja. En frestelse för förkunnare är publikdragande tankar som man
spinner vidare på och söker stödja med bibelställen.
Hur viktigt är det inte att vi ställer oss under Guds ord
och ber den Helige Ande att leda oss in i hela sanningen! Då behöver vi
aldrig hamna i försvarsposition, eftersom vi bara varit lydiga den Helige Ande.
Guds ord står för sig själv utan vår medverkan. Men om min ”teologi” är ett
hemmabygge som grundar sig i mina tankebyggnader, då måste jag försvara den med
näbbar och klor.
Förkunnarens käpphäst kan också vara en biblisk sanning, som
blivit så kär och omhuldad att predikanten blivit blind för andra delar av bibeln.
Paulus sa att han inte försummat att förkunna hela Guds rådslut. Det märkliga
är att en biblisk sanning kan bli till en avgud. Det finns
specialistpredikanter som enbart undervisar om demoner, eller Jesu tillkommelse
eller helande eller vilket ämne som helst. Ämnet blir ”deras” egendom. De är
specialister på just detta ämne och kommer in under högmodssynd, då de menar
att de är proffs på just detta ämne. De letar ständigt i Skriften efter fler
bibelställen som stöder deras sak.
Detta är en orsak till splittring i Kristi kropp. Man biter
sig fast vid en specifik lära, till exempel en viss nattvardssyn, och talar för
den, vilket får många att ansluta sig till samma tolkning, ofta utan att pröva
om den är rimlig.
Vad gäller nattvardssyner brukar dessa klassiskt uppdelas i transubstantiationsläran
– den katolska synen, medan den lutherska kallas för konsubstantiationsläran, och
så har vi den symboliska. De flesta frikyrkor bekänner sig till en symbolisk
tolkning, vilket också är den reformerta synen.
(Konsubstantiation, beteckning på en kristen lära om Kristi lekamens och blods närvaro i nattvardens bröd och vin genom konsekrationen. Kristi kropps och blods substanser anses enligt konsubstantiationsläran samexistera med brödets och vinets substanser, till skillnad från transsubstantiationsläran, enligt vilken brödets och vinets substanser upphör att existera.
… Den reformerta delen av kristenheten tar avstånd från konsubstationsläran då man anser att denna saknar stöd i Bibeln. (Wikipedia))
Andra områden där man lätt kan märka vilken hårdhet som ofta
följer med en viss lärosats är dopfrågan (barndop eller troendedop), frågan om
kvinnliga präster (som ytterst handlar om ämbetssynen). Eller frågan om man kan
förlora sin frälsning eller ”en gång frälst – alltid frälst”. Sättet att
försvara en viss lärosats kännetecknas inte
av den Helige Andes mjukhet och kärlek.
Hårdheten förmedlas till förkunnarens adepter, som ofta är
helt omöjliga att diskutera med. De saknar djupare förståelse av läran i fråga
och upprepar med en papegojas envishet samma sak om och om igen, samtidigt som
de stänger sina sinnen för andra argument.
När en lära blivit en avgud tål man inte att den ifrågasätts.
Avgudar måste försvaras med köttsliga metoder. De behöver nämligen förbli
intakta så att inte dess dyrkare tappar fotfästet och ansiktet. Men Jesus sade
att bara den som är villig att mista sitt liv (sitt ”ansikte”, sin falska
livsgrund, sitt egen-liv) kommer att vinna det äkta livet. Samfundsbildning och
sekterism kommer av stolthet över läror. Och så snart stolthet fått ett insteg
har Guds härlighet, som från början i många fall vilade över församlingen,
lämnat gemenskapen.
Sekter fungerar precis så här. Försök att läsa bibeln med
ett Jehovas Vittne. De rabblar sina bibelställen, men kan inte lyssna och ta in
kontexten eller andra bibelställen som belyser ämnet man diskuterar.
En sådan tilltäppthet kommer sig av fruktan – fruktan för
att förlora det man uppnått. Om något som inte är i linje med den egna läran
skulle komma fram, riskerar ju hela ”bygget” att rasa. Och då faller även
ledarnas trovärdighet. Och sedan faller hela organisationen.
Detta sätt att läsa bibeln utestänger Guds Ande som vill föra oss in i hela sanningen. För att
kunna lyssna på den Helige Andes undervisning måste vi i ödmjukhet underordna oss Ordet och den Helige Ande. Vi
måste våga låta Honom ifrågasätta våra förutfattade meningar. Allt vi hört från
predikstolen kanske inte stämmer. Låt oss aldrig vara rädda att ompröva våra kunskaper! Men låt oss bara
göra det i en nära relation med den helige Ande.
(c) Madeleine Wallgren
