Vem är villolärare?

Publicerad 2015-04-26

Man kan säga att villfarelse är allt som vi inte ser på samma sätt som Gud ser det. Ingen ser allt på samma sätt som Gud, så vi är alla i ett visst mått av villfarelse

När man hör en lärare undervisa är det viktigt att samtidigt lyssna till sitt inre vittnesbörd. Anden vittnar med vår ande om det vi hör, och det vittnesbördet är fyllt av den karaktär som kännetecknar den helige Ande. Dit hör kärlek, glädje, frid, ståndaktighet, tålamod, mm. Kärleken tror allt och hoppas allt.

Om något av det vi hör skaver på insidan mot denna Guds karaktär, är det antagligen något fel i det. Men man kan vara så van vid att höra sådant att man inte reagerar. Men kanske tror att man ska bli nertryckt av det man lyssnar till, för då sätts väl köttet på plats. Man kanske har fått uppfattningen att Guds karaktär är motsägelsefull, och då reagerar man inte fastän man märker att det man får sig till livs på söndagen känns motsägelsefullt.

Risken finns att man till och med fördömer dem som upptäckt att Gud inte är motsägelsefull, när man inte får ihop deras förkunnelse med sin egen gudsbild.

Ganska få vågar ifrågasätta den rådande gudsbilden inom den gemenskap man vant sig vid att leva i. Men vi är kallade att mogna genom att växa till i kunskap om Herren, Ef 1:17, Kol 1:9, Kol 3:10. För att kunna växa i kunskap måste man våga överge något man kan ha missförstått för att kunna se på ett nytt sätt.

Vi kan hamna i samma kategori som fariséerna på Jesu tid. De trodde att de visste hur man skulle tolka Bibeln. Men de kände inte igen det äkta livet från Gud när det uppenbarade sig mitt ibland dem. Jesus berömde hövitsmannens tro. Han som inte ens tillhörde det utvalda egendomsfolket. Han berömde den kananeiska kvinnans tro. Han såg något hos denne föraktade kvinna som var mer värt än renlärighet.

Rätt lära är förvisso viktigt, för med fel lära kommer fel gudsbild, och med fel gudsbild styrs livet på avvägar. Det är genom att vi skådar Herrens ansikte med avtäckt ansikte som vi förvandlas till Herrens avbilder, 2 Kor 3:18. Vi behöver alltså få våra inre ögon öppnade, så att vi ser vad Ordet säger, så att vi ser Guds sanna karaktär, så att vi kan förkunna ett verkligt glatt budskap för alla som är tyngda av olika bördor. Om vi inte ser Guds härlighet i våra hjärtan har vi inget svar att komma med till dem som ropar efter hjälp. Om saltet förlorar sin sälta duger det bara till att kastas ut och trampas ner, Matt 5:13.

För mig är Guds ord Alfa och Omega, den enda måttstock vi har tillsammans med Guds Ande. Men alla har inte fått nåden att sätta sig in i Ordet i samma utsträckning. Ändå har många tjänat Gud utifrån den kunskap de haft. Tänk på alla kära bönesystrar (finns sådana idag eller är de utdöda?) som låg på sina knän och ropade till Gud i timmar varje dag. Deras teologi lämnade ofta mycket övrigt att önska, vilket jag snabbt märkte i min ungdom, men deras hjärtans inställning var den rätta. Och det var inte alltid min! Men det var jag för stolt för att inse på den tiden. Jag ville ju veta sanningen och stå upp för den i alla lägen.

När jag läste kyrkohistoria och dogmatik i Lund häpnade jag över hur man genom kyrkans historia har stämplat varandra som villolärare utifrån avvikelser som idag verkar betydelselösa. Det var som om fienden då och då sådde in ett litet frö av misstänksamhet och så fick kristna att uppmärksamma en variant i läran och börja en inbördes strid mot varandra i tron att det var helt avgörande för evigheten, alltså en frälsningsfråga, om man hade rätt åsikt i den fråga som var aktuell.

En villolärare är inte en person som då och då råkar ha fel kunskap om vissa saker, utan en person som kompromissat med synden. Han kan ha gett efter för köttets lusta, kanske högmod. Han kanske har sökt erkännande, makt eller positioner och så kompromissat sanningen så att den skulle passa för sammanhanget. När man öppnar sig för fienden genom att kompromissa med sanning, förlorar man snart förmågan att skilja på sant och falskt. När våra motiv är orena har vi redan blivit bedragna.

Fariséerna var sin tids fromma. De var ”frikyrkofolket” som tog allt Guds ord på allvar och ansträngde sig för att leva efter lagens krav. Ändå missade de, enligt Jesus, det viktigaste: ”rätten, barmhärtigheten och troheten”, Matt 23:23, och ”kärleken till Gud”, Luk 11:42.

Tänk om vissa förkunnare som vi kallar villolärare har ett rent hjärta och vill betjäna och hjälpa sina medmänniskor, även om det finns en del brister i kunskapen?

Tänk om de lärare vi litar hundraprocentigt på kanske har ett fariseiskt hjärta bakom den välpolerade fasaden?

Det är förledande tryggt att hålla sig till gruppen och dela gruppens värderingar. Det är obekvämt och riskabelt att välja en annan åsikt än den gängse förekommande. Det kan sluta med att man blir utfryst.

Vems livsverk kommer att bestå på domens dag?

När jag läste teologi på 1970-talet frestades jag en period av högkyrkligheten. Många ungdomar i den falangen tog Bibeln på allvar. Det kändes tryggt att få vara en i gruppen bland dessa och veta att jag inte var ensam. Men - det fanns ett pris. De var benhårda i sin övertygelse om att det var fel med kvinnliga präster. Jag började därför vackla i min kallelsevisshet och kämpade i månader, ja, år med denna fråga. Det hade varit så skönt att bara överlåta åt andra att besluta vad som var bibliskt och rätt och slippa kämpa med konflikten. Vad menade egentligen Skriften med att kvinnan inte skulle vara lärare? (Jag har skrivit om detta i min bok "Kvinnan som förkunnare - vad säger Bibeln?")

Till slut bestämde jag mig för att lita mer på det jag upplevde som Herrens tilltal och kallelse än på den högkyrkliga gruppens bibeltolkning. Det kostade mig en dyrbar gemenskap, min pojkvän och mina vänner. Jag blev ensam, men jag vann Herrens närvaro och frid.

Låt oss sträva efter att ha mjuka hjärtan och inte vara tvärsäkra i våra dömanden. Av frukten känner man trädet. Smakar det kärlek och omsorg eller möts vi av tvärsäkra antaganden och åsikter och känner oss fördömda när vi inte i allt delar en ledares syn på vissa frågor?

Gud välsigne dig att följa Mästaren, Herren själv!

Madeleine.wallgren@gmail.com

www.vingarden.org

Specialistsekterism

Käpphästar som leder till sekterism

Frestelser till avguderi drabbar oss alla. Vi måste ständigt vara på vår vakt. Förkunnare är nog en speciellt utsatt grupp som fienden försöker snärja. En frestelse för förkunnare är publikdragande tankar som man spinner vidare på och söker stödja med bibelställen.

Hur viktigt är det inte att vi ställer oss under Guds ord och ber den Helige Ande att leda oss in i hela sanningen! Då behöver vi aldrig hamna i försvarsposition, eftersom vi bara varit lydiga den Helige Ande. Guds ord står för sig själv utan vår medverkan. Men om min ”teologi” är ett hemmabygge som grundar sig i mina tankebyggnader, då måste jag försvara den med näbbar och klor.

Förkunnarens käpphäst kan också vara en biblisk sanning, som blivit så kär och omhuldad att predikanten blivit blind för andra delar av bibeln. Paulus sa att han inte försummat att förkunna hela Guds rådslut. Det märkliga är att en biblisk sanning kan bli till en avgud. Det finns specialistpredikanter som enbart undervisar om demoner, eller Jesu tillkommelse eller helande eller vilket ämne som helst. Ämnet blir ”deras” egendom. De är specialister på just detta ämne och kommer in under högmodssynd, då de menar att de är proffs på just detta ämne. De letar ständigt i Skriften efter fler bibelställen som stöder deras sak.

Detta är en orsak till splittring i Kristi kropp. Man biter sig fast vid en specifik lära, till exempel en viss nattvardssyn, och talar för den, vilket får många att ansluta sig till samma tolkning, ofta utan att pröva om den är rimlig.

Vad gäller nattvardssyner brukar dessa klassiskt uppdelas i transubstantiationsläran – den katolska synen, medan den lutherska kallas för konsubstantiationsläran, och så har vi den symboliska. De flesta frikyrkor bekänner sig till en symbolisk tolkning, vilket också är den reformerta synen.

 (Konsubstantiation, beteckning på en kristen lära om Kristi  lekamens och blods närvaro i nattvardens bröd och vin genom konsekrationen. Kristi kropps och blods substanser anses enligt konsubstantiationsläran samexistera med brödets och vinets substanser, till skillnad från transsubstantiationsläran, enligt vilken brödets och vinets substanser upphör att existera.
… Den reformerta delen av kristenheten tar avstånd från konsubstationsläran då man anser att denna saknar stöd i Bibeln. (Wikipedia))

Andra områden där man lätt kan märka vilken hårdhet som ofta följer med en viss lärosats är dopfrågan (barndop eller troendedop), frågan om kvinnliga präster (som ytterst handlar om ämbetssynen). Eller frågan om man kan förlora sin frälsning eller ”en gång frälst – alltid frälst”. Sättet att försvara en viss lärosats kännetecknas inte av den Helige Andes mjukhet och kärlek.

Hårdheten förmedlas till förkunnarens adepter, som ofta är helt omöjliga att diskutera med. De saknar djupare förståelse av läran i fråga och upprepar med en papegojas envishet samma sak om och om igen, samtidigt som de stänger sina sinnen för andra argument.

När en lära blivit en avgud tål man inte att den ifrågasätts. Avgudar måste försvaras med köttsliga metoder. De behöver nämligen förbli intakta så att inte dess dyrkare tappar fotfästet och ansiktet. Men Jesus sade att bara den som är villig att mista sitt liv (sitt ”ansikte”, sin falska livsgrund, sitt egen-liv) kommer att vinna det äkta livet. Samfundsbildning och sekterism kommer av stolthet över läror. Och så snart stolthet fått ett insteg har Guds härlighet, som från början i många fall vilade över församlingen, lämnat gemenskapen.

Sekter fungerar precis så här. Försök att läsa bibeln med ett Jehovas Vittne. De rabblar sina bibelställen, men kan inte lyssna och ta in kontexten eller andra bibelställen som belyser ämnet man diskuterar.

En sådan tilltäppthet kommer sig av fruktan – fruktan för att förlora det man uppnått. Om något som inte är i linje med den egna läran skulle komma fram, riskerar ju hela ”bygget” att rasa. Och då faller även ledarnas trovärdighet. Och sedan faller hela organisationen.

Detta sätt att läsa bibeln utestänger Guds Ande som vill föra oss in i hela sanningen. För att kunna lyssna på den Helige Andes undervisning måste vi i ödmjukhet underordna oss Ordet och den Helige Ande. Vi måste våga låta Honom ifrågasätta våra förutfattade meningar. Allt vi hört från predikstolen kanske inte stämmer. Låt oss aldrig vara rädda att ompröva våra kunskaper! Men låt oss bara göra det i en nära relation med den helige Ande.

(c) Madeleine Wallgren