En nödlögn kan kosta livet – för dina vänner

(c) Madeleine Wallgren

Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare.
                 Kol 3:9, 10

Kan man tänka sig att Gud ljuger? Nej, naturligtvis inte. Och vi är kallade att bli hans avbilder, står det här. Men en liten nödlögn kan väl inte vara så farlig? Ibland behövs det ju för att rädda sig själv ur en besvärlig situation.

Låt oss tänka ärligt nu: Om man verkligen gett ditt liv till Herren så är man också hans slav och tjänare. Vem har ansvaret för en slav? Hans herre. När man ljuger sig ut ur en situation vittnar det om att man inte förtröstar på att Gud har allt i sin hand! Man tror inte han är mäktig att rädda ur faran, så man känner sig tvungen att lita mer på sig själv än på honom. Man menar egentligen att man är skickligare på att lösa problemet man står i än Gud själv.

Davids nödlögn med katastrofala följder

Låt oss se vad som hände när den blivande kung David gick i denna fälla. Hans nödlögn medförde att alla invånarna i en hel by dödades, inklusive alla prästerna med ett undantag.

David flydde för sitt liv sedan han fått klart för sig att kung Saul ville döda honom. Så kom han till prästen Ahimelek i Nob, som undrade varför han kom ensam. Utan tvekan (som det verkar) svarade David:

"Kungen har gett mig ett uppdrag, och han sade till mig: Ingen får veta något om det ärende som jag sänder dig i och som jag har gett dig befallning om. Mina män har jag visat till det och det stället.
                 1 Sam 21:2

Här radade han upp flera lögner! Att han kom på kung Sauls uppdrag var den första. Att ingen fick känna till ärendet var nästa. Och den tredje lögnen var att han visat sina män till ett annat ställe – han hade ju ingen med sig. Han hade flytt ensam. Ahimelek anade ingenting. Han gav honom av skådebröden att äta och dessutom Goliats svärd som Ahimelek förvarade bakom efoden. Men – det fanns en som tjuvlyssnade, nämligen edomiten Doeg som var Sauls främste tjänare, 1 Sam 21:7. Han var inte sen att berätta vad han hört för Saul, som genast kallade till sig Ahimelek och hela hans hus, det vill säga hela prästerskapet i Nob.

Saul sade: "Hör nu på mig, du Ahitubs son." Han svarade: "Här är jag, min herre."
Saul sade till honom: "Varför har ni sammansvurit er mot mig, du och Isais son? Varför har du gett honom bröd och ett svärd och frågat Gud för honom, för att han skulle sätta sig upp mot mig och ligga i bakhåll för mig, så som nu sker?"
                 1 Sam 22:12, 13

Reaktionen var typisk för Saul som i detta läge var förkastad av Herren och även kände sig förkastad av människorna han hade omkring sig. Han var snabb att tolka allt som personliga attacker mot honom. Trots att Ahimelek bedyrade sin oskuld och borde blivit trodd, valde Saul att straffa inte bara Ahimelek, utan också hela hans familj och till råga på allt alla ortens invånare!

Ahimelek svarade kungen: "Vem bland alla dina tjänare är så betrodd som David, han som är konungens svärson och har tillträde till din inre krets och är högt ärad i ditt hus? Var då detta första gången som jag frågade Gud för honom? Nej, verkligen inte! Därför må konungen inte lägga skuld på mig, sin tjänare, eller på någon i min fars hus, för din tjänare visste alls ingenting om allt detta." Men kungen sade: "Du måste dö, Ahimelek, du och hela din fars hus."
                 1 Sam 22:15, 16

Saul befallde sina drabanter att döda alla prästerna, men de ville inte. De förstod säkert att prästerna var oskyldiga, och att röra vid Herrens eget prästerskap ville de inte ha på sitt samvete. Men edomiten Doeg hade ingen respekt för prästerna som representerade Israels Gud, så när uppdraget gick över till honom tvekade han inte. Han stötte ner och dödade åttiofem män som bar linne-efod.

Edomiten Doeg gick då fram och stötte ner prästerna och dödade den dagen åttiofem män som bar linne-efod. Invånarna i Nob, både män och kvinnor, barn och spädbarn, blev slagna av Saul med svärd. Nötboskap, åsnor och får blev också slagna med svärd. Endast en son till Ahimelek, Ahitubs son, kom undan. Han hette Ebjatar och han flydde bort till David.
                 1 Sam 22:28b-20

Men en enda av Ahimeleks söner lyckades fly, nämligen Ebjatar. Han flydde bort till David och berättade vad som hade hänt.

Man kan bara föreställa sig vilken förkrosselse som drabbade David när han hörde vad hans lögn åstadkommit. Han var inte sen att erkänna att han ensam var skuld till katastrofen: ” Det är jag som är orsaken till att hela din fars hus har utplånats.”

David hade blivit smord av Samuel till kung, och jag tror att Gud förväntade sig att han skulle lita på att hans framtid låg i Herrens händer och att inget ont skulle drabba honom. Men David var en människa som du och jag, och vi vet ju hur svårt det är att alltid tro på Guds ord och löften. Lite senare i Davids liv ser vi att hans förtröstan på att Herren skulle beskydda honom hade vuxit till sig. Han dödade inte Saul när han fick tillfälle, utan litade på att Gud skulle fullbordat sina löften i sin tid.

Abrahams kompromiss med sanningen

Till och med den man vi kallar för trons fader, nämligen Abraham, visade sin bristande tillit till Gud genom att ljuga – två gånger till och med. Hungersnöden i landet gjorde att Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, 1 Mos 12:10. Sara var tydligen en mycket vacker kvinna, trots sin höga ålder, för Abraham fruktade för att någon man skulle norpa henne, vilket han trodde skulle innebära döden för egen del. Ett något långsökt resonemang kan jag tycka, men det kanske var en reell risk på den tiden. För att lösa ”problemet” presenterade han henne som sin syster. Det var förstås inte en fullständig lögn, för hon var faktiskt hans halvsyster, men eftersom de var gifta var det ändå en lögn.

När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: "Hör på, jag vet att du är en vacker kvinna. När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så kommer de att döda mig, men låta dig leva. Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig."
                 1 Mos 12:11-13

Abram fick rätt i att Egyptens furstar blev förtjusta i Sara, så förtjusta att hon fördes in i faraos palats. Abram fick stora rikedomar för henne, men Herren var inte lika förtjust. Han lät ”farao och hans hus drabbas av stora plågor för Abrams hustru Sarajs skull”, 1 Mos 12:17. Uppenbarligen avslöjade Sara orsaken till olyckorna, för Abram fick sig en rejäl avhyvling när sanningen kom i dagen.

Då kallade farao till sig Abram och sade: "Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru? Varför sade du: 'Hon är min syster', så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru, tag henne och ge dig av!" Och farao gav sina män order att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.
                 1 Mos 12:18-20

Märkligt nog tog Abram inte lärdom av det som hänt, utan föll i samma fälla en gång till. Frestelser vi inte övervinner kommer alltid tillbaka, ofta i lite annorlunda tappning, när vi befinner oss i Guds skola. Nu fick Abram sitt nya namn Abraham, och Saraj namnet Sara, men trots alla tilltal och löften från Gud övervann han inte sin rädsla för att Saras skönhet skulle kosta honom livet.

När de var i Gerar sa han än en gång att Sara var hans syster, vilket ledde till att kungen där, Abimelek, hämtade henne till sig. Denna gång ingrep Gud omedelbart genom att i en dröm tala om för Abimelek att Sara redan var gift och att Abimelek därför måste dö. Självklart blev kungen mycket upprörd och rädd. Inte hade han räknat med att han måste dö för att han tagit till sig en vacker kvinna... Ja, inte bara han själv, utan alla i hans hus också.

Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: "Du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit till dig, ty hon är en annan mans hustru." Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: "Herre, vill du döda också rättfärdiga människor? Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Med uppriktigt hjärta och rena händer har jag gjort detta." Då sade Gud till honom i drömmen: "Ja, jag vet att du har gjort detta med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, ty han är en profet. Han skall be för dig så att du får leva. Men om du inte ger henne tillbaka, skall du veta att du själv och alla som tillhör dig måste döden dö."

Än en gång fick Abraham en rejäl bassning:

"Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit denna stora synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen bör göra."

Och Abimelek frågade Abraham: "Vad tänkte du på, när du gjorde detta?"

Ja, man kan verkligen undra vad Abraham tänkte på. Hans försvar förefaller rätt lamt:

Abraham svarade: "Jag tänkte att på den här platsen fruktar man nog inte Gud. De kommer att döda mig för min hustrus skull. Hon är också verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru. Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt dit vi kommer säger att jag är din bror."
                 1 Mos 20:10-13

Gud hade aldrig sagt till Abraham att ljuga för att rädda sitt liv. Gud hade ju lovat honom avkomlingar talrika som himlens stjärnor och havets sand. Hur kunde han då tro att Gud skulle låta honom dö innan han ens fött en endaste son?

Vår fruktan driver oss att fatta ogenomtänkta och irrationella beslut. Sann förtröstan litar på att Herren bevarar våra liv och att han låter oss vandra i förutberedda gärningar.