9 jan. 2018

Den rike mannen och Lasarus – en tolkning

Av Peter Wallgren

Under historiens gång har föreställningar om helvetet spelat stor roll för förföljelser av oliktänkande inom både kristendom och islam. Tron på ett evigt helvete har motiverat grov tortyr för att om möjligt omvända dem som uppfattats som hädare eller kättare. Om någon avviker från den ”rätta” läran hamnar han ju i helvetet, och då är jordisk tortyr att föredra, eftersom den bara varar en jämförelsevis kort tid och kanske räddar några. Men resonemanget har knappast lett till uttryck för kärlek, fastän det borde varit drivkraften. Det bevisar bara att kärlek inte kan rymmas i ett sådant trossystem.  Närhelst man drivs av fruktan för villfarelse och straff befruktas hatet. Och med hat i hjärtat har man redan hamnat i villfarelse.

Samma onda cirkel finns i politiken. Det går nu inte att förneka att vissa åskådningar för in människor i jordiska helveten, men frågan är hur man bäst bekämpar dessa. Kan fruktan för ondskan verkligen leda oss till handlingar som vänder ont till gott? Fullkomlig kärlek driver ut all fruktan.
Lagstiftning och utrikespolitiska beslut påverkas i högsta grad av politikers gudsbild, vare sig de är öppet religiösa eller bara vagt anar det gudomligas ordningar.

 Idag ser vi inte tortyrets logik tillämpad i kyrkan. Men jag möter ibland dem som grubblar över ifall de kommer att hamna i helvetet när de dör. Jag har lagt märke till att fruktan för helvetet är ett grundläggande tema i vissa psykiska lidanden, speciellt vid psykoser. Fruktan för villfarelser skapar också helt helt onödiga svårigheter i samarbete med andra troende. Och så är det naturligtvis svårt att älska en Gud som kastar människor i helvetet. Inte minst Dagens Nyheters förre chefredaktör Herbert Tingsten tyckte detta var ett stort hinder för att alls kunna tro på Bibeln.

En av de Bibelns berättelser som starkt bidragit till föreställningen av helvetet som en plats där människors andar plågas i eviga eldslågor finner vi i Lukasevangeliets 16:e kapitel – liknelsen om den rike mannen och Lasarus. Låt oss därför se lite närmare på denna liknelse.

Läs Lukasevangeliet 16:19-31!

Den rike mannens kläder säger oss en del om hans identitet. Han var klädd i purpur och fint linne. Purpur bars av kungligheter. Fint linne var prästerskapets klädsel enligt Gamla Testamentet, 2 Mos 28:42 m fl. Så mannens klädedräkt var en symbol för kunglighet och prästerskap. I 2 Mos 19:6 sade Gud till Israel ”Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” Kläderna identifierade honom därför symboliskt med Guds utvalda egendomsfolk. Han hade fem bröder. Det är inte mer långsökt än att Jesu åhörare direkt kopplade detta till att mannen representerade Juda, Jakobs son, från vilken judarna härstam­mar. Judas äldre helbröder var Ruben, Simeon och Levi; hans yngre Isaskar och Sebulon (1 Mos 35:23).

Judarna var andligt rika och kände sig trygga som Abrahams avkom­lingar (se Matt 3:9). I dödsriket kallade Abraham den rike mannen ”min son” (1917), sedan denne tilltalat Abraham med ”fader”. Det beskrev en ömsesidig relation som grundade sig på kärlek. Under sitt jordeliv levde han varje dag i glädje och fest – vilket Gud hade lovat sin förbundspartner. Men i 5 Mos 8 utfärdade Mose en allvarlig var­ning som han borde ha funderat närmare på. Israels kallelse var att välsigna alla folk med det de fått av Herren. Men endast smulor föll från deras bord.

När den rike mannen dog, kom han att plågas i dödsriket. Han fick nu själv ropa utan att få hjälp (Ords 21:13), liksom Lasarus uppenbarligen hade gjort i det förra livet. Men vari bestod dödsriket, och hur utformade sig plågan? Basanos är det grekiska ordet som används för plåga i vers 23 och 28, här i plural. Ordets grundläggande betydelse är ”prövosten, kriterium för att testa äktheten av metaller”. Mannens liv prövades och testades – i en ”låga”, står det. Vissa bibelöversättningar har ”lågor”, vilket förstärker den folkliga synen på helvetet som ett brinnande inferno. Rätt översättning av ordet flox (flox) är ”flamma, blixt, det som plötsligt lyser upp något”. Han befann sig alltså inte i ett brinnande inferno. Flox står i singular. Det handlar om en flamma, och associationerna leder till en flamma av plötslig insikt över sitt tillstånd. Hans plåga bestod av ånger över ett förfelat liv. Det blev nu prövat. Hur länge? Prövningar brukar pågå tills man får fram ett resultat.

Mannen menade att en enda droppe vatten skulle kunnat ge honom lindring (svalka tungan). Om han hade befunnit sig i ett eldhav skulle den droppen ha dunstat i lågorna långt innan den hunnit nå hans tunga, och naturligtvis skulle inte en droppe ha haft någon kyleffekt på hela kroppen. Men kanske han drog sig till minnes alla hårda ord han yttrat under sitt förra liv och nu kände det som att tungan brände som eld. Vi kan associera till Jakobs brev (3:6) där tungen beskrivs som en eld.
I verserna 24 och 25 är ordet för ”plågades” odunaw  (odynao) som främst syftar på själsligt lidande. Ordet används fyra gånger i Skriften, samtliga av Lukas, varav två gånger i liknelsen. I Luk 2:48 används det för att beskriva Maria och Josefs oro när de sökte den tolvårige Jesus i samband med påskhögtiden. I Apg 20:38 används ordet för att beskriva smärtan som församlingsledarna kände när Paulus sade att de inte mer skulle se hans ansikte.

Vem var Lasarus?

Den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser, ett namn som betyder ”Gud hjälper” eller ”Den som Gud hjäl­per”. I GT finns elva personer med namnet, men eftersom liknel­sens Lasarus verkade ha starka band till Abraham, kan vi misstänka att han representerade Abrahams tjänare. Då Abraham var barnlös långt upp i åren var Elieser den han tänkt testamentera sina rikedomar till, 1 Mos 15:2.
Elieser var från Damaskus, och Lasarus bör därför stå som symbol för hedningarna. Dessutom berättade Jesus att hundarna slickade hans sår. Ingen människa verkade bry sig om honom, utan hundarna var hans vänner. Bara tanken var ytterst stötande för judarna eftersom hunden räknades som ett orent djur.
Om denna tolkning stämmer, ville Jesus här visa att även hedningarna har del i Guds rike – vilket även det var otänkbart för många judar.

Vilket dödsrike syftade Jesus på?

I dödsriket kunde den rike mannen se Lasarus i Abrahams sköte. Det kan förvisso syfta på att en kommunikation kan ske mellan Abrahams vistelseort i ljuset och det andliga mörker som i Bibeln kallas dödsriket. Men det är säkert inte hela sanningen. Låt oss bara först konstatera att om mörkrets boning skulle bestå av evig tortyr, så skulle man knappast kunna glädja sig i Abrahams sköte, för då skulle man se sina nära och kära plågas dag som natt. Det blir inget himmelrike av det, såvida man inte förvandlas till sadist när man kommer till himlen. Därför måste det finnas ett slut på eländet.
Men vi missar lätt allegorins profetiska innebörd: Jesus ville varna judarna för att de som folk skulle hamna i ”dödsriket”, det vill säga sändas i exil bland jordens olika folk, medan hedningarna skulle få tröst av evangeliet, alltså bildlikt talat hamna i Abrahams sköte. I exilen, och även i dagens Israel, plågas så judarna av förföljelsens ångest. Svalget till Abrahams sköte (trons sköte) består fram till den dag då hela Israel ska bli frälst (Rom 11:26).

Intressant är att mannen inte bad om att få komma till Abrahams sköte. Inte heller bekände han sin synd. En sådan lösning var fördold för honom. När Jesus i slutet av allegorin lät Abraham svara den rike mannen ”lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda”, så var detta en specifik förutsägelse om vad som skulle komma att ske när Jesus uppstod från döden. Ledarna mutade gravvakten istället för att vända om (Matt 28:11-15). Påståendet gäller inte generellt, för många kom till tro när Jesus uppväckte Lasarus (Joh 11:45). Och vi får inte glömma att alla kristna kommit till tro just därför att Jesus uppstod från döden. Idag kan vi läsa om en stor mängd nära-döden-upplevelser som också leder många till tro. Men Jesus visste att bevisen inte skulle övertyga de flesta avkomlingar till Juda och hans bröder. Deras hjärtan var nu tillstängda, och Gud tänkte inte öppna dem förrän tiden var inne (Jes 6:10, Rom 11:25, 32).
I dödsriket får man skörda det man sått på jorden. Man får känna den smärta som man orsakat andra, såvida inte ens offer har förlåtit. Men det betyder inte att försoningen blir utan verkan. En dag ska Herren dra alla till sig, Joh 12:32. En dag har syndaren betalat till sista öret, Matt 5:26. Och en dag ska alla se Guds frälsning, Luk 3:6. Klyftan mellan dödsriket och Abrahams sköte är nu överbryggad av Jesus. ”Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra, utan också för hela världens”, 1 Joh 2:2. Det krävs bara att man vill se honom för att komma över dödsrikets klyfta.


Många av Bibelns bildspråk har gett oss myror i huvudet när vi inte förstått dem. Fler exempel är Uppenbarelsebokens eldsjö, Gehenna, domen mellan fåren och getterna samt ”evig eld”. Utrymmet här räcker inte till, men i vår bok Tidens fullbordan öppnar vi för en rättvis och positiv gudsbild genom alla dessa begrepp.                       

4 kommentarer:

  1. I denna skildring där det verkar som om den ena åker till dödsriket direkt och den andra till paradiset. Men hur är det egentligen? är vi inte döda och utan medvetande till uppståndelsen, eller åker de som tror på Jesus direkt till himlen och lever därefter för evigt?

    Björn

    SvaraRadera
  2. Aposteln Paulus är övertygad om att han direkt efter den fysiska döden kommer till himlen och att han är i medvetet tillstånd fram tills kroppens uppståndelse. Om det inte vore så hade han ju inte behövt frestats av att bryta upp i förtid. I Fil 1:22-24 skriver han: "Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja.
    Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.
    Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar."
    I 2 Kor 5:8, 9 uttrycker han liknande tankar: "Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre vilja flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.
    Därför sätter vi en ära i att vara honom till behag, vare sig vi är hemma eller borta."
    Så i väntan på uppståndelsen och domen tror jag anden och själen befinner sig i ett medvetet tillstånd - antingen utanför eller innanför himlens portar. Uppenbarelseboken vittnar ju också om övervinnare som aktivt väntar. De är alltså vid fullt medvetande. Under GT:s tid verkar de avsomnade vara mer sovande, men i och med Jesu seger över döden verkar mycket ha förändrats.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Madeleine!

      Tack för ditt svar och jo dessa ord av Paulus pekar ju på att han kommer direkt till himlen när han dör.
      Men det jag tänker på är när samme Paulus, tror jag säger, först skall de döda i kristus uppstå...
      1Te 4:16  När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. 
      1Te 4:17  Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. 
      1Te 4:18  Trösta därför varandra med dessa ord. 

      Jag kanske tolkar fel, men för mig verkar det som att man är död till uppståndelsen.

      Björn

      Radera
    2. Hej Björn! 1 Tess 4 handlar, såvitt jag förstår, om kroppens uppståndelse. När Jesus kommer tillbaka får också vi som tror en uppståndelsekropp lik den Jesus f n är ensam om att äga. Fram till dess är vi, när vår kropp dör, utan fysisk kropp. Vi har i himlen bara en andlig kropp. Sedan Jesus kommit tillbaka upprättar han det messianska riket (tusenårsriket) och då kommer övervinnarna att regera med Kristus iklädda sin upppståndelsekropp, medan de övriga på jorden har en "vanlig" kropp. Denna kropp är visserligen mer långlivad än vår nuvarande (den som är ung ska dö först vid hundra års ålder), men den är ändå dödlig.

      Radera