18 juni 2015

Bara ETT är nödvändigt

Utdrag ur boken "Återerövra din första kärlek" 
Medan de var på väg gick Jesus in i en by, där en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem.Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord.Marta däremot var helt upptagen med allt som skulle ställas i ordning, och hon gick fram och sade: "Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam att sköta allting? Säg nu till henne att hon hjälper mig."Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket.Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne."            Luk 10:38-42
I Betania sökte Jesus ro. Det var en plats dit han alltid var välkommen.
Är ditt hem en sådan plats – en plats där allt annat läggs åt sidan för att kunna ta emot och hylla Kungars Kung?
Eller har du invändningar när Herren knackar på din dörr?
”Jag ska bara…
”Jag måste bara sköta det här först, sedan ska jag sitta ner med dig, Jesus. Sätt dig här, Jesus och var snäll och vänta på mig en stund. Jag kommer så snart jag är klar.”

Timmarna går, och när det blivit kväll kommer du ihåg din gäst. Men nu är du alltför trött för att tillbe och umgås med din gäst.
”I morgon, Jesus, då ska vi vara tillsammans”, säger du.

Men följande morgon råkar du försova dig. Stress, stress. Barnen ska ha frukost och du måste se till att de kommer i tid till skolan. Och sedan är det dags att susa iväg till arbetet.
Jamen, så här är ju livet. Säkert förstår Jesus detta. Det är en annan tid än för tvåtusen år sedan…

Har du någon gång varit förälskad? Hur många ursäkter hade du då för att inte träffa din älskade? Var det inte så att du tog dig tid, ja, trollade fram tid som inte fanns? Kärleksmötena fick prioritet. Den första kärleken till Herren Jesus följer samma mönster.

– Då får jag nog erkänna att jag inte har denna kärlek. Vad ska jag göra?

Be den helige Ande att på nytt tända kärlekens låga i ditt inre! Be honom om en desperat hunger efter att få lära känna Mästaren. Be om en helig otillfredsställelse som gör att du lägger allt annat åt sidan för att få tid att umgås med Jesus. Be om en förnyad iver att studera Guds ord som ju är Jesus själv.

Vår kärlek till Mästaren utövar dragningskraft. Han söker sig till de platser där man älskar honom och tar sig tid att bara vara tillsammans med honom.

Många söker hans ansikte enbart när de får problem. När problemet är löst känns det inte aktuellt att tillbringa tid i Mästarens närhet. På församlingens bönesamlingar har jag noterat att en del bara dyker upp när de har ett akut behov, en livshotande sjukdom till exempel. Då vill man ha församlingens förböner. Men samma person dyker sällan upp för att dela med sig av glädjen över att ha blivit botad.

Till en potentiell lärjunge som sade sig vara villig att följa honom vart han än gick, sade Jesus: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot." Men i Betania hade han funnit ett viloställe. Vad gjorde han där? Passade han kanske på att sova ut ordentligt efter alla krav från sjuka och behövande människor? Nej, han undervisade. Att dela med sig av Guds ord var hans mat och hans vila.

För Jesus var det stärkande mat att få göra Guds vilja och tala ut hans ord. När Jesus en gång var trött av vandringen lämnade lärjungarna honom vid en brunn och gick för att skaffa mat. När de kom tillbaka uppmanade de honom:
"Rabbi, ät."
Men han sade till dem: "Jag har mat att äta som ni inte känner till."
Lärjungarna sade till varandra: "Inte kan väl någon ha kommit med mat till honom?"
Jesus sade: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.
                 Joh 4:31b-34
Det mänskliga tänkandet lurar oss att tänka i inlärda banor. Jesus hade hämtat både styrka och mättnad genom att tala det levande Ordet till den samariska kvinnan. Detta var avkoppling för honom, liksom det var att undervisa Maria. Marta-människans åsikt är: Låt oss inte störa Mästaren. Han är trött och behöver återhämta sig efter den ansträngande predikoresan. Låt oss bjuda in kompisarna och ställa till med ett rejält party så han slipper tänka på jobbet!
Jesus sade: ”Bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne.”

För Maria ägde tiden med Jesus prioritet. I mångas ögon är det bortkastad tid att sitta overksam vid Jesu fötter. Men det är detta uppmärksamma lyssnande på Jesus som behagar Fadern. Att bara vara i hans närhet –även när han inte talar – är livsförvandlande. Man kan umgås i tystnaden med Gud.
Maria lät inte tidens omsorger släcka andens hunger efter gemenskap med Herren.
Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte?
                 Ps 42:2, 3
Gudsnärvaron är det dyrbaraste vi har! Utan den leker vi bara kyrka, och våra aldrig så fina gudstjänster blir bara ett spel för gallerierna.

Maria bröt mot konventionerna. Hon vägrade inordna sig under de sociala förväntningarna. Det var ju männen som skolades i religion och satt vi rabbinernas fötter. Kvinnorna, i den mån de över huvud taget fick ta del av Guds ord, fick sitta dolda bakom ett galler i synagogan. Det var något oerhört att helt öppet våga sätta sig så nära Jesus och dessutom förvänta sig att han skulle ta sig tid att undervisa henne, en obetydlig kvinna. Vem trodde hon att hon var? Jesus bekräftade hennes frimodiga attityd fullt ut. Han sade att hon hade utvalt den goda delen. Kung David uttryckte detsamma med andra ord:
HERREN är min del och min bägare, du är den som uppehåller min arvedel.
En lott har tillfallit mig i det ljuvliga, ja, ett underbart arv har jag fått.
                 Ps 16:5, 6
Marta-själen är snabb att presentera sin skicklighet och sina gåvor i sin iver att behaga Jesus, men Maria-själar har insett att själen måste bringas till stillhet för att bereda plats till att ta emot Herrens ord.
Jag umgås inte med stora ting, med sådant som är mig för svårt.
Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig.
                 Ps 131:1b, 2
Fortsätt och läs i boken om den första kärleken! 
(c) Madeleine Wallgren, www.vingarden.org 
Mer bibelundervisning på min hemsida  https://mwallgren.se


7 maj 2015

Skriftens eget bevis för att aion inte betyder evighet

© Madeleine Wallgren www.vingarden.org
(Se mer i ämnet på min bibelundervisningsblogg mwallgren.se https://mwallgren.se/guds-plan-for-manskligheten/)

Låt mig visa dig att Skriften, inklusive Jesu och Paulus egna utsagor, bevisar att aion inte betyder evighet, utan avser en begränsad tid med en början och ett slut.
En viktig sak att notera är dock att det motsvarande adjektivet, som alltså brukar översättas med evigt, inte alltid på samma sätt som substantivet handlar om en begränsad tidsperiod. Adjektivet aionios används t ex om Gud, och står då förstås för en tid utan slut. Men denna artikel handlar nu om substantivet aion.
Ordet får en avgörande betydelse för hur vi förstår vår framtid.

Nya Testamentet är skrivet på grekiska. En nyckel till att förstå Skriftens tal om olika tidsåldrar är att rätt förstå ordet som oftast översätts med ”evighet”, grekiskans aion.
Alla citat nedan har aion i grundtexten, men för att du ska se hur ologiskt det blir om man konsekvent översätter med ”evighet” istället för med tidsålder, eon, epok eller liknande, har jag ersatt aion med evighet.

Självklart har översättarna insett hur ologiskt och tokigt det blir och därför bytt ut ”evighet” med andra ord, t ex "världen". Men världen är inte ett tidsbegrepp. Och världen på grekiska heter kosmos. När man som bibelläsare möter ordet ”världen” i bibeln, ska man kunna lita på att det står kosmos i grundtexten - inte aion.

Testa nu själv att ersätta ”evighet”, ”evigheter” med ”tidsålder” eller ”eon” och se hur allt faller på plats!

Matt 24:3 Lärjungarna frågade Jesus:
"Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här evighetens slut?"
Här har översättarna insett att aion inte kan betyda evighet, utan helt korrekt översatt med tidsålder. Men de borde varit konsekventa med detta.

Aion = världen?

Här är några ställen där man istället har översatt aion med ”världen”:
Luk 16:8: den här evighetens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.
Luk 20:34: Jesus svarade dem: "De som lever i den här  evigheten gifter sig och blir bortgifta.
Luk 20:35: Men de som anses värdiga att vinna den andra evigheten

Aposteln Paulus insåg också att aion inte kan betyda ”evighet”:

Rom 12:2  Och anpassa er inte efter den här evigheten
Här är det ju uppenbart att aion inte kan betyda evighet. För att lösa ”problemet” översätter man än en gång med ”världen” istället för ”tidsålder”.

1 Kor 1:20  Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här evighetens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens [här använder Paulus ordet kosmos och inte aion] visdom till dårskap?

1 Kor 2:6  Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här evigheten eller den här evighetens härskare, som går mot sin undergång.
SFB översätter:  … den här världen eller den här världens härskare...

1 Kor 2:8  Denna vishet har ingen av den här evighetens härskare känt - om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.

1 Kor 3:18  Bedra inte er själva. Om någon bland er tycker att han är vis i den här evigheten, måste han bli en dåre för att bli vis.
SFB:  …Om någon bland er tycker att han är vis i den här världen…

1 Kor 10:11  Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har evigheternas  (OBS pluralformen!) slut inpå oss.
Det är ju uppenbart för alla att ordet ”evighet” inte kan stå i flertal. Det finns bara en evighet, men det finns flera tidsåldrar.
SFB: …som har världens slut inpå oss.

Ef 2:7  för att i kommande evigheter visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.
SFB: ”.. för att i kommande tider….”

Gud har skapat tidsåldrarna

Heb 1:2  har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat evigheterna.
Här har översättarna insett det orimliga och ersatt aion (obs pluralformen!) med världen. Världen i singular, men aion står i plural. Alltså två avvikelser från grundtexten.
SFB  … genom honom har han också skapat världen.

Heb 11:3  Genom tron förstår vi att evigheterna har ordnats/arrangerats genom ett rhema från Gud,
SFB: …att världen har skapats genom ett ord från Gud,
Här har man bytt ut aion, som står i plural, mot ”världen” (singular!) och dessutom översatt grundtextens ord som betyder att ordna, arrangera, med ”skapa”. Det är ju sant att Gud skapat världen, men det var inte den poäng Hebreerbrevets författare ville ha fram just här. Alltså tre ”missar” i en enda bibelvers!
Dessa bibelställen är bara ett urval som belyser problemet med våra vanligaste översättningar.

Traditionens makt

När man översätter Bibeln är det viktigt att man nollställer sig själv och inte försöker få orden att passa in på sina förutfattade meningar eller utifrån lojalitet mot en tradition. Ordet måste få stå för sig själv oavsett vilken doktrin det verkar följa. Jag tror det är med avsikt Gud avstått från att ge oss färdiga svar i vissa frågor. Låt oss därför inte tolka in våra egna meningar i Guds ord, utan böja oss för det. När vi inte förstår, låt oss lyfta på hatten och gå vidare. I sin tid ska den helige Ande leda oss in i hela sanningen. Men han ger oss inte sanningen för att vi ska stoltsera med den. Han visar oss för att han själv blir förhärligad genom den.

Engelska översättningar som översätter aion korrekt

På engelska finns det minst fyra översättningar som inte använder orden ”evig” respektive ”evigt” i sina översättningar av aion resp aionios, nämligen
·         Young’s Literal Translation of the Holy bible,
·         Rotherham’s The Ephasized Bible,
·         Wilson’s The Emphatic Diaglott och
·         The Concordant Literal Translation.
 På svenska har vi Helge Åkessons översättning av Gamla och Nya testamentet. Han översätter genomgående orden med tidsålder respektive tidsåldrig.
Nedanstående listade lexika och kommentarer, skrivna av professorer och teologer, visar samtliga vid en sökning på ordet aion att det betyder en begränsad tid, en epok, en eon, en tidsålder, en tidsrymd med en angiven början och slut.
·         Liddell and Scott: Greek-English Lexicon
·         Dr R F Weymouth: The New Testament in Modern Speech
·         The Interpreter’s Dictionary of the bible vol. IV, sid 643.
·         Abbot-Smith: Manual Greek Lexicon of the New Testament
·         Dr Marvin Vincent: Word Studies in the New Testament

Vill du få mer undervisning om Guds handlande i olika tidsåldrar kan du se och lyssna på
"Vad händer efter döden?"  Välj mellan DVD, CD eller mp3.

Den grundligaste utläggningen i ämnet finner du i boken "Tidens fullbordan". Den är på hela 414 sidor och alla utsagor är stärkta med utförliga hänvisningar.


Madeleine Wallgren


1 maj 2015

Talar Bibeln om eviga straff? Om Matt 25:46

Kommentar till Matt 25:46

((Se mer i ämnet på min bibelundervisningsblogg mwallgren.se https://mwallgren.se/guds-plan-for-manskligheten/)

Det vanligaste bibelstället jag möter när ämnet kommer upp är Matt 25:46, avslutningen på Jesu berättelse om hur det ska bli när han kommer tillbaka och ska skilja folken från varandra:
Och dessa skola då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."
”Om straffet är tidsåldrigt och tidsbegränsat, då är ju också den rättfärdiges tillvaro tidsbegränsad. Jag trodde att jag skulle få leva för evigt.” Låt oss svara på det!
Läs hela berättelsen i Matt 25:31-46! Vi märker då att just denna domsscen inte främst handlar om enskilda individer, utan om nationer. Ordet ethnos används av Paulus om hednakristna. I GT används motsvarande hebreiska ord gojim enbart om hedningar, folkslag som inte tillbad Herren.
Utifrån Jesu undervisning ser vi att städer som Kapernaum, Korasin, Tyrus, Sidon, Sodom etc ska dömas, Matt 11:21-24, liksom hela nationer ska dömas. Hur detta ska gå till, då ju städer och nationer utgörs av enskilda individer framkommer inte, men det ska bli spännande att se!
Avgörande för en nation är alltså enligt Matt 25 hur den bemöter nödlidande människor. Den som stänger sitt hjärta och landets portar för främlingen, den hungrige och nakne, kommer att räknas bland getterna.
Lägg också märke till att underlaget för domarna grundas på gärningar, inte på om man bekänt sig tro på Jesus.
De som gjort ont kommer att straffas för sin ondska. Men är straffet verkligen evigt - oändligt utan slut? Som vi sett betyder aionios, som här är översatt med evigt, tidsåldrigt eller eoniskt. Det handlar om ett begränsat straff som  motsvarar handlingens gravhet.
Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp.
Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.
                 Luk 12:47-48
Utifrån Jesu ord är det orimligt att han skulle mena att den som gjort så gott han kunnat utifrån sitt samvete och det ljus han har haft skulle dömas till samma straff som den förhärdade illgärningsmannen.

Olika innebörd i ordet ”straff”

Låt oss nu studera ordet för ”straff”.
Ordet som används här i Matt 25:46 är substantivet kolasin. Det betyder ”fostran, tuktan, korrektion, att beskära som när man beskär träd och buskar för att de ska bära mer frukt.” (De tiotal lexika och ordböcker jag kollat anger denna betydelse.)
Motsvarande verb kolazo  (kolazw) betyder att ”kvista, toppa träd, trimma, hämma, hejda, tukta, fostra”. I passiv form betyder det att ”lida förlust”. Philo[1] använder ordet som något som leder till befrielse och välsignelse.[2]
Verbet kolazo används i NT två gånger, i Apg 4:21 och 2 Petrus 2:9.
Då hotade de dem än en gång och lät dem sedan gå, eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt.
Här används ordet kolazo när medlemmarna i Stora Rådet skulle hitta ett lämpligt straff för Petrus och Johannes som botat den lame mannen i Sköna Porten. Av sammanhanget är det ju tydligt att det inte handlar om ett evigt straff, utan ett tidsbestämt straff i den här tiden. Syftet med straff inom rättsväsendet är (förhoppningsvis) att få den straffade att tänka efter konsekvenserna av sina handlingar och vända om till ett acceptabelt beteende.
Lägg nu märke till att samma ord används i 2 Petrus 2:9:
Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och att hålla de orättfärdiga i förvar och straffa [eller fostra, tukta, korrigera] dem fram till domens dag,
(Jämför den rike mannen i Luk 16)
Kan det inte vara så att syftet med korrektionen, avkvistningen, också här är att individen ifråga ska vända om från sin onda väg?

Josefus bidrag

Vad gäller livet efter döden berättar den judiske historieskrivaren Josefus[3] något mycket intressant. Han skriver att fariseerna och de skriftlärda på Jesu tid trodde på ett evigt straff och evig plåga. De använde ord som betydde evig, adialeiptos,  och för ordet ”straff” använde de ordet timoria. Men när Jesus talade om ”evigt straff” så använde han inte samma ord! Detta tyder på att han inte delade judarnas syn på eviga straff. Jesus använde istället aionoios kolasis (eller i böjd form kolasin aionion om man ska vara petig), som alltså betyder tidsåldrig tuktan/fostran/avkvistning. Jesus talade alltså till skillnad från fariseerna om en begränsad tid. Och han använde ett ord som syftade till bättring och förändring istället för timoria som betydde straff i bemärkelsen hämnd. I det senare fallet förväntas ingen förändring av den straffade.
Fariseerna trodde, enligt Josefus, att de orättfärdiga själarnas öde var aidios eirgmos, ett evigt fängelse, och att de straffades med adialeiptos timoria, evig hämnd.[4]
Även den grekisk-judiske filosofen Filon (25 f Kr - ca 40 e Kr) använde sig av samma grekiska ord som betydde evig, när han talade om döden.[5]

När Jesus använder ordet kolasin

 i Matt 25:46 talar han alltså om att de går bort från honom för att bli korrigerade och tuktade. Det orena ska skäras bort. Vi har skäl att anta att när detta verk är fullbordat är deras dimsyn förbytt i klarsyn och de blir villiga att ta emot rening i Lammets blod.

Timoria - straff som hämnd

I NT förekommer alltså ytterligare ett ord som översatts med ”straff”, nämligen substantivet timoria och motsvarande verb timoreo
Verbet betyder i NT ”hämnas på, straffa; av: timoros, egentligen en som vakar över någons ära; hjälpare, hämnare”[6]
Aristoteles definierade de två orden i sin Rhet 1, 10, 17 som att kolasis innebär korrigering, medan timoria används när det handlar om att tillfredsställa den som vill hämnas.
Låt oss se några bibelställen som använder timoria istället för kolasin:

Apg 26:11

Före Paulus dramatiska möte med Herren Jesus förföljde han besinningslöst lärjungarna.
Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer.
Driven av religiös nitälskan tvingade han dem att häda. Saulus andades ”hot och mordlust” och ordet timoria passar ju bra i det sammanhanget. Det var inte utifrån kärlek han jagade dem. Hans ambition var inte att fostra dem, utan att döda dem.

Hebr 10:29

Nästa bibelställe som använder ordet timoria är Hebr 10:29. Av sammanhanget ser vi att det handlar om Guds hämnd (precis som Aristoteles definierat), och gäller bara människor som begått den oförlåtliga synden.
Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna.
Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom.
Hur mycket strängare straff [timoria] tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?
Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk.
Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.
                 Hebr 10:26-31
Om den oförlåtliga synden säger ju Jesus själv att den inte ska bli förlåten varken i denna tidsåldern eller i nästa, Matt 12:32. Men kanske vi vågar tro att den blir förlåten i den tidsålder som kommer därefter? Om det vet vi inget. Men det är förmodligen rätt få människor som tillhör den kategorin.
 Gud hatar synden och tolererar inte att någon stjäl den ära som enbart tillkommer honom. Den som hårdnackat står emot Guds egen Ande kommer att få sitt straff.

Slutsats om Matt 25:46

Oavsett om domsscenen gäller nationerna eller den enskilda individen eller båda, så har vi sett att straffet som utmäts är begränsat och beror på hur allvarlig försyndelsen är. Vi har sett att Jesus valt att använda ordet kolasin istället för timora för att beskriva att straffet handlar om en tuktan och fostran som har till syfte att få den dömde att vända om. Hade domen handlat enbart om Guds helighet och krav på hämnd hade ordet timoria använts. 
De rättfärdiga får på motsvarande sätt tidsåldrigt liv, alltså del i det messianska tusenåriga riket. Domen handlar för deras del inte alls om att få evigt liv. De som frias i domen får gå in i ett paradisiskt rike som dock är begränsat. Döden är inte övervunnen, utan bara uppskjuten till högre ålder (se Jes 65:20, 22).
Denna domstol handlar alltså inte om vilka som är evigt frälsta respektive förlorade. Det handlar om vilka som får vara med i tusenårsriket och vilka som i stället, på grund av sin kärlekslöshet gentemot sin nästa, får gå bort till mångårig tuktan.
Den som hör och tror Jesu ord kommer inte under någon dom, enligt Jesus i Joh 5:24, utan har redan övergått från döden till livet.

Fler inlägg inom samma ämnesområde:

Läs mer utförligt om detta i vår bok "Tidens fullbordan"!








[1] Philo av Alexandria (20 f Kr – 50 e. Kr), en hellenistisk judisk bibelfilosof född i Alexandria.
[2] Theological dictionary of the New Testament, artikel kolazo och kolasis, sid 451
[3] Josefus (hebreiska Josef ben Matitjahu, latin Flavius Iosephus), född i Jerusalem 37 eller 38 e.Kr., troligen död kort efter år 100, var en judisk historiker.
Josefus två viktigaste verk är Om det judiska kriget (han upplevde själv Jerusalems förstöring år 70) ochJudiska fornminnen. Båda dessa ger ovärderlig information om hans tids judendom. Han anses vara den förste utombibliska författare som nämner Johannes DöparenJesus och Jakob, Jesus bror.

[4] Josephus, "Antiq." and "Jewish Wars."
[5] "De Præmiis" and "Poenis" Tom. II, pp. 19-20. Mangey's edition.
[6] Illustrerat Bibellexikon, spalt 5310.