"Ångest över att hamna i helvetet präglade mina tonår"
”Ångest över att hamna i helvetet präglade mina tonår” skriver David Eklind Kloo i tidningen Dagen (https://www.dagen.se/debatt/2025/04/25/min-konservatism-drevs-av-samma-radsla-som-praglade-hela-min-tro/) . ”Jag hade ambitionen att göra en bokstavlig tolkning av Bibeln. Den sade att de som inte överlåtit sig till Jesus skulle gå evigt förlorade. Hur skulle jag kunna veta att jag verkligen överlåtit mig?”
David är inte ensam. Präster möter barn som upplever panikångest inför helvetet.
Jag misstänker att många av de 800 deltagarna i EHS-symposiet ”Fri från frikyrkan” också har brottats med dessa tankar.
Den vanligt förekommande uppfattningen om helvetet som en brinnande plats där djävulen regerar och i evighet njutningsfyllt plågar alla ofrälsta stämmer inte alls med Skriften. Djävulen är Guds fiende och besegrades och avväpnades på korset. Dock verkar han fortfarande, men bara genom att bedra genom lögner. Under tusen år kommer han att fängslas och vara utan möjlighet att alls påverka mänskligheten.
Elden, som många fruktar, är i
Bibeln ett uttryck för Guds eldsnatur, en
helig hållning mot det orena. Alla måste saltas med eld, sa Jesus i Mark 9:49.
Det visar att ingen slipper elden. Detta sade han i direkt anslutning till sitt
tal om Gehennas eld.
Uppenbarelsebokens eldsjö är ett utflöde från Gud själv. Den ligger
nämligen framför Guds tron (Upp 14:10). I Danielsboken 7:10 står att ”en ström
av eld flöt ut från honom”. Även de som är i den heliga staden intill denna
eldsjö befinner sig i elden, eftersom Gud bor därinne. Men de trivs i elden,
liksom Daniels tre vänner (Dan 3:25) som kunde gå omkring i elden tillsammans
med Herren själv. Denna Nebukadnessars ugn gjorde Gud om till en
teaterscen som illustrerar hur hans egen eld fungerar. Den påverkar endast den
orättfärdige tills han vänt om. De som kastade in vännerna i ugnen
brann upp, dvs deras kött brann. Elden är smärtsam för köttets natur, men inte
för vår eviga ande.
Om vi vill leva nära Gud i evighet måste vi tåla elden. Den är ljuvlig för
den rättfärdige men skräckfylld för den orättfärdige, eftersom den avslöjar
hans gärningar och allt vad de åstadkommit. Men syftet är ändå upprättelse.
Eldsjön, som kallas den andra döden, ska mista all sin makt enligt 1 Kor 15:26.
Det sker sist, det vill säga efter domen. Då ska Gud bli allt i alla, vers 28.
Elden är nödvändig för vår rening. Elden manifesteras i tidens dimension
här på jorden som den helige Ande, och uppenbarar synd, dom och vad som är
rättfärdigt (Joh 16:8). Försoningen kommer sedan in för att utplåna synden.
Att vara omsluten av elden är att vara innesluten i Gud själv. Därför bör
vi åtrå elden. Den ska inte plåga oss i "evigheters evigheter" såsom
vissa översättningar återger Uppenbarelsebokens beskrivning, utan i ett
tillstånd utom tidens dimension, en sammanfattning av alla tidsåldrar. Men bara
dem som envisas med att inte vända om trots att de påverkas av
elden. Svavlet som omtalas är gudomlig rökelse, inte bokstavligt svavel.
(På grekiska är orden för svavel och Gud lika varandra.)
Substantivet som ibland godtyckligt översätts med ”evighet” har vållat stora bekymmer. Grekiskans aion står för en tidsålder eller dold tidsperiod som har en början och ett slut, och i vissa textpassager för ett tillstånd utom tidens dimension. För att passa in i traditionell teologi översätts aion ibland till och med helt avvikande – i Hebr 1:2 med världen. Men här säger texten korrekt översatt att Gud har skapat tidsåldrarna.
Jesus talade om straff anpassade till begångna handlingar, som man inte här i tiden mottagit förlåtelse för, men aldrig om eviga straff (Luk 12:47, 48) Guds domar är till för upprättelse, inte fördömelse. Utifrån grundtextens olika betydelser kan vi se att straffen är en fostran.
I Matteus 25 skiljer Jesus ”fåren från getterna”. Getterna får tidsåldrig fostran och fåren tidsåldrigt liv. Jämför Jes 65:22, där det står att människor når ett träds ålder i kommande tid. Detta avser tusenårsriket. Elden som getterna skickas till innebär fostran under prövningar. Elden är förstås tidlös (eller ”evig”) eftersom den är Gud själv, men deras fostran kommer att upphöra.
Den skara som får del i första uppståndelsen (dvs får sina härlighetskroppar) har nu redan uppstått. Deras öde skildras i den föregående liknelsen om brudtärnorna. De visa brudtärnorna är fyllda med den helige Ande (oljan) och har nått längre mot fullkomningen än de som endast lärt sig barmhärtighet och kallas får. De senare känner inte Herren personligen, vilket visas genom deras förvåning, när Herren säger att de gjort välgärningar mot honom själv. Medkänslan med skapelsen räcker dock för att få del i tusenårsriket, men inte för att få en odödlig kropp.
Madeleine Wallgren, författare, teolog, bibellärare tillsammans med Peter Wallgren
