Den fruktbärande grenens hårda öde

Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingårdsmannen. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt.
       Joh 15:1, 2

Faderns syfte med våra liv är att vi ska bära frukt. Därför arbetar hans hand med oss på det där sättet vi inte riktigt gillar.

Vad är det för frukt han söker?

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot.
De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.
                 Gal 5:22-24

Annonsera en predikan som ska handla om Andens frukt, och du kommer inte att få se någon vidare stor uppslutning. Annonsera att under och tecken kommer att ske, och skarorna trängs vid din talarstol. Människors intressen och Guds intressen går ibland vitt isär. Men du och jag vill följa korsets väg, eller hur? Den som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär, vers 24.

Syftet

För att få fram den åtråvärda frukten i vinrankan, går vingårdsmannen hårt fram. Han skär bort de torra och livlösa grenarna och slänger dem i elden. Det kan vi väl acceptera. Men efter det går han lös på de fruktbärande grenarna! Vi ropar: ”Stopp! Stopp! Vad gör du? Ser du inte skillnad på de döda grenarna och de som dignar av frukt? Ska de alla gå samma öde till mötes?”

”Varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt.” (vers 2) Rensningen innebär att grenen knipsas av ganska nära stammen. Den fruktbärande grenen genomgår samma process som den döda grenen. En död gren känner inte att vingårdsmannen klipper i den. Men en frisk och levande gren känner smärtan.

Varför gör vingårdsmannen på det här sättet?

Kanske grenen har vuxit för långt från stammen, Kristus. Stammen måste vara intim med oss. Om nu grenen, trots att den bar frukt i år, tillåts vara kvar till nästa år, kommer den inte att bära särskilt mycket frukt. Om man inte alls beskär en vinstock brer grenverket ut sig på hundratals kvadratmeter med ringa fruktsättning och av dålig kvalité. Växten är mer intresserad av att bli stor och livskraftig än av att bära frukt.

Här kanske svaret finns på dina frågor. Du har vandrat med Herren och burit en del frukt. Ändå drabbas du av prövning och lidande. Plötsligt är det som om någon skär i de mest fruktbärande områdena i ditt liv. Du står helt frågande. ”Varför tas de områden ifrån mig där jag upplevt mest av Guds välbehag, mest framgång och mest resultat? Nu har jag ju ingenting kvar.”

Vi tar så lätt äran för det Gud verkat fram i våra liv. I början är vi ödmjuka och inser vårt beroende av honom. Vi vet att vi inget kan utan hans smörjelse och verkan i våra liv. Men efter en tid blir vi hemtama med gåvorna han har gett och frestas, kanske nästan omärkligt, att flytta över vår identitet och vårt värde som människor på gåvorna. Det är inte Gud som får äran längre för vad vi utför, utan vi håvar in för egen räkning. Vårt självförtroende stärks och vi blir något.

Samtidigt kanske vi börjar märka en viss irritation när saker inte går som vi tänkt oss. Vi känner inte riktigt igen Andens frukt i våra reaktioner. Snarare är det köttet som visar sig lite då och då. Och köttet verkar ihärdigt.

Hur många har inte hamnat här? Ja hela församlingar kan ibland präglas av köttets anda. Man kanske inte tycker att man är något, men är ändå inte villig att dö från det lilla man är.

Bevis på Guds nåd

Det är ett bevis på Guds nåd att han skär ner fruktbärande grenar. Jag tvingas nu inse att frukten inte var något jag ägde. Frukten var inte ens under min kontroll. Jag blir helt beroende av Herrens nåd. Det är i honom jag växer, rör mig och är till. När jag själv och när min församling av hjärtat vågar tacka honom för den rensning Herren utför kan han åter ta gestalt i oss till ett nytt liv. Låt oss inte förneka Herrens tuktan, utan öppet se den som en fantastisk möjlighet! Låt oss våga tala om den med varandra, så att vi blir uppmuntrade att klart se och förstå vad som pågår! Guds metod att helga oss är ofta att först få upp till ytan sådant som legat dolt i våra hjärtan och därmed tillintetgöra vår stolthet, för att sedan utgjuta sin Ande över oss så att han får göra hela förnyelseverket och själv får äran för det.

(c) Madeleine Wallgren

Utdrag från boken "Prövningar- om ökentider, Guds fostran och lidanden för Kristi skull"