14 juli 2012

Specialistsekterism


Käpphästar som leder till sekterism

Frestelser till avguderi drabbar oss alla. Vi måste ständigt vara på vår vakt. Förkunnare är nog en speciellt utsatt grupp som fienden försöker snärja. En frestelse för förkunnare är publikdragande tankar som man spinner vidare på och söker stödja med bibelställen.
Hur viktigt är det inte att vi ställer oss under Guds ord och ber den Helige Ande att leda oss in i hela sanningen! Då behöver vi aldrig hamna i försvarsposition, eftersom vi bara varit lydiga den Helige Ande. Guds ord står för sig själv utan vår medverkan. Men om min ”teologi” är ett hemmabygge som grundar sig i mina tankebyggnader, då måste jag försvara den med näbbar och klor.
Förkunnarens käpphäst kan också vara en biblisk sanning, som blivit så kär och omhuldad att predikanten blivit blind för andra delar av bibeln. Paulus sa att han inte försummat att förkunna hela Guds rådslut. Det märkliga är att en biblisk sanning kan bli till en avgud. Det finns specialistpredikanter som enbart undervisar om demoner, eller Jesu tillkommelse eller helande eller vilket ämne som helst. Ämnet blir ”deras” egendom. De är specialister på just detta ämne och kommer in under högmodssynd, då de menar att de är proffs på just detta ämne. De letar ständigt i Skriften efter fler bibelställen som stöder deras sak.
Detta är en orsak till splittring i Kristi kropp. Man biter sig fast vid en specifik lära, till exempel en viss nattvardssyn, och talar för den, vilket får många att ansluta sig till samma tolkning, ofta utan att pröva om den är rimlig.
Vad gäller nattvardssyner brukar dessa klassiskt uppdelas i transubstantiationsläran – den katolska synen, medan den lutherska kallas för konsubstantiationsläran, och så har vi den symboliska. De flesta frikyrkor bekänner sig till en symbolisk tolkning, vilket också är den reformerta synen.
 (Konsubstantiation, beteckning på en kristen lära om Kristi  lekamens och blods närvaro i nattvardens bröd och vin genom konsekrationen. Kristi kropps och blods substanser anses enligt konsubstantiationsläran samexistera med brödets och vinets substanser, till skillnad från transsubstantiationsläran, enligt vilken brödets och vinets substanser upphör att existera.
… Den reformerta delen av kristenheten tar avstånd från konsubstationsläran då man anser att denna saknar stöd i Bibeln. (Wikipedia))
Andra områden där man lätt kan märka vilken hårdhet som ofta följer med en viss lärosats är dopfrågan (barndop eller troendedop), frågan om kvinnliga präster (som ytterst handlar om ämbetssynen). Eller frågan om man kan förlora sin frälsning eller ”en gång frälst – alltid frälst”. Sättet att försvara en viss lärosats kännetecknas inte av den Helige Andes mjukhet och kärlek.
Hårdheten förmedlas till förkunnarens adepter, som ofta är helt omöjliga att diskutera med. De saknar djupare förståelse av läran i fråga och upprepar med en papegojas envishet samma sak om och om igen, samtidigt som de stänger sina sinnen för andra argument.
När en lära blivit en avgud tål man inte att den ifrågasätts. Avgudar måste försvaras med köttsliga metoder. De behöver nämligen förbli intakta så att inte dess dyrkare tappar fotfästet och ansiktet. Men Jesus sade att bara den som är villig att mista sitt liv (sitt ”ansikte”, sin falska livsgrund, sitt egen-liv) kommer att vinna det äkta livet. Samfundsbildning och sekterism kommer av stolthet över läror. Och så snart stolthet fått ett insteg har Guds härlighet, som från början i många fall vilade över församlingen, lämnat gemenskapen.
Sekter fungerar precis så här. Försök att läsa bibeln med ett Jehovas Vittne. De rabblar sina bibelställen, men kan inte lyssna och ta in kontexten eller andra bibelställen som belyser ämnet man diskuterar.
En sådan tilltäppthet kommer sig av fruktan – fruktan för att förlora det man uppnått. Om något som inte är i linje med den egna läran skulle komma fram, riskerar ju hela ”bygget” att rasa. Och då faller även ledarnas trovärdighet. Och sedan faller hela organisationen.
Detta sätt att läsa bibeln utestänger Guds Ande som vill föra oss in i hela sanningen. För att kunna lyssna på den Helige Andes undervisning måste vi i ödmjukhet underordna oss Ordet och den Helige Ande. Vi måste våga låta Honom ifrågasätta våra förutfattade meningar. Allt vi hört från predikstolen kanske inte stämmer. Låt oss aldrig vara rädda att ompröva våra kunskaper! Men låt oss bara göra det i en nära relation med den helige Ande.
(c) Madeleine Wallgren

1 kommentar:

  1. Mycket givande och intressant. För mig som levt i Svenska Kyrkan i Finland, Svenska Kyrkan i Sverige, Pingströrelsen, och Frälsningsarmen.
    Jag har sett allt detta som du beskriver här, bara inte funnit ord för vad jag sett. Men i många församlingar så är det idag inte Guds ord och den Helige Ande som är ledning, utan människoläror utformat av en grupp som tagit på sig ansvaret att vara de som vet bäst i ämnet vilket det vara må. Jag för egen del har funnit tröst i att kunna läsa min gamla Bibel då saker och ting kännts fel och inte följer ordet.
    Ibland undrar man vart är kristenheten på väg, har jag kommit alldeles galet. Men så finns det uppbyggande böcker för att belysa Guds ord så att vi enkla människor förstår bättre.
    Sanningen ska göra oss fria inte bundna i alla de slag av orenhet o kiv mellan olika församlingar.
    Bra att du tog upp dethär det belyser så väl vad jag känner. Gud Välsigne dej.

    SvaraRadera