26 apr. 2015

Vem är villolärare?

Publicerad 2015-04-26
Man kan säga att villfarelse är allt som vi inte ser på samma sätt som Gud ser det. Ingen ser allt på samma sätt som Gud, så vi är alla i ett visst mått av villfarelse

När man hör en lärare undervisa är det viktigt att samtidigt lyssna till sitt inre vittnesbörd. Anden vittnar med vår ande om det vi hör, och det vittnesbördet är fyllt av den karaktär som kännetecknar den helige Ande. Dit hör kärlek, glädje, frid, ståndaktighet, tålamod, mm. Kärleken tror allt och hoppas allt.

Om något av det vi hör skaver på insidan mot denna Guds karaktär, är det antagligen något fel i det. Men man kan vara så van vid att höra sådant att man inte reagerar. Men kanske tror att man ska bli nertryckt av det man lyssnar till, för då sätts väl köttet på plats. Man kanske har fått uppfattningen att Guds karaktär är motsägelsefull, och då reagerar man inte fastän man märker att det man får sig till livs på söndagen känns motsägelsefullt.

Risken finns att man till och med fördömer dem som upptäckt att Gud inte är motsägelsefull, när man inte får ihop deras förkunnelse med sin egen gudsbild.

Ganska få vågar ifrågasätta den rådande gudsbilden inom den gemenskap man vant sig vid att leva i. Men vi är kallade att mogna genom att växa till i kunskap om Herren, Ef 1:17, Kol 1:9, Kol 3:10. För att kunna växa i kunskap måste man våga överge något man kan ha missförstått för att kunna se på ett nytt sätt.

Vi kan hamna i samma kategori som fariséerna på Jesu tid. De trodde att de visste hur man skulle tolka Bibeln. Men de kände inte igen det äkta livet från Gud när det uppenbarade sig mitt ibland dem. Jesus berömde hövitsmannens tro. Han som inte ens tillhörde det utvalda egendomsfolket. Han berömde den kananeiska kvinnans tro. Han såg något hos denne föraktade kvinna som var mer värt än renlärighet.

Rätt lära är förvisso viktigt, för med fel lära kommer fel gudsbild, och med fel gudsbild styrs livet på avvägar. Det är genom att vi skådar Herrens ansikte med avtäckt ansikte som vi förvandlas till Herrens avbilder, 2 Kor 3:18. Vi behöver alltså få våra inre ögon öppnade, så att vi ser vad Ordet säger, så att vi ser Guds sanna karaktär, så att vi kan förkunna ett verkligt glatt budskap för alla som är tyngda av olika bördor. Om vi inte ser Guds härlighet i våra hjärtan har vi inget svar att komma med till dem som ropar efter hjälp. Om saltet förlorar sin sälta duger det bara till att kastas ut och trampas ner, Matt 5:13.

För mig är Guds ord Alfa och Omega, den enda måttstock vi har tillsammans med Guds Ande. Men alla har inte fått nåden att sätta sig in i Ordet i samma utsträckning. Ändå har många tjänat Gud utifrån den kunskap de haft. Tänk på alla kära bönesystrar (finns sådana idag eller är de utdöda?) som låg på sina knän och ropade till Gud i timmar varje dag. Deras teologi lämnade ofta mycket övrigt att önska, vilket jag snabbt märkte i min ungdom, men deras hjärtans inställning var den rätta. Och det var inte alltid min! Men det var jag för stolt för att inse på den tiden. Jag ville ju veta sanningen och stå upp för den i alla lägen.

När jag läste kyrkohistoria och dogmatik i Lund häpnade jag över hur man genom kyrkans historia har stämplat varandra som villolärare utifrån avvikelser som idag verkar betydelselösa. Det var som om fienden då och då sådde in ett litet frö av misstänksamhet och så fick kristna att uppmärksamma en variant i läran och börja en inbördes strid mot varandra i tron att det var helt avgörande för evigheten, alltså en frälsningsfråga, om man hade rätt åsikt i den fråga som var aktuell.

En villolärare är inte en person som då och då råkar ha fel kunskap om vissa saker, utan en person som kompromissat med synden. Han kan ha gett efter för köttets lusta, kanske högmod. Han kanske har sökt erkännande, makt eller positioner och så kompromissat sanningen så att den skulle passa för sammanhanget. När man öppnar sig för fienden genom att kompromissa med sanning, förlorar man snart förmågan att skilja på sant och falskt. När våra motiv är orena har vi redan blivit bedragna.

Fariséerna var sin tids fromma. De var ”frikyrkofolket” som tog allt Guds ord på allvar och ansträngde sig för att leva efter lagens krav. Ändå missade de, enligt Jesus, det viktigaste: ”rätten, barmhärtigheten och troheten”, Matt 23:23, och ”kärleken till Gud”, Luk 11:42.

Tänk om vissa förkunnare som vi kallar villolärare har ett rent hjärta och vill betjäna och hjälpa sina medmänniskor, även om det finns en del brister i kunskapen?

Tänk om de lärare vi litar hundraprocentigt på kanske har ett fariseiskt hjärta bakom den välpolerade fasaden?

Det är förledande tryggt att hålla sig till gruppen och dela gruppens värderingar. Det är obekvämt och riskabelt att välja en annan åsikt än den gängse förekommande. Det kan sluta med att man blir utfryst.

Vems livsverk kommer att bestå på domens dag?

När jag läste teologi på 1970-talet frestades jag en period av högkyrkligheten. Många ungdomar i den falangen tog Bibeln på allvar. Det kändes tryggt att få vara en i gruppen bland dessa och veta att jag inte var ensam. Men - det fanns ett pris. De var benhårda i sin övertygelse om att det var fel med kvinnliga präster. Jag började därför vackla i min kallelsevisshet och kämpade i månader, ja, år med denna fråga. Det hade varit så skönt att bara överlåta åt andra att besluta vad som var bibliskt och rätt och slippa kämpa med konflikten. Vad menade egentligen Skriften med att kvinnan inte skulle vara lärare? (Jag har skrivit om detta i min bok "Kvinnan som förkunnare - vad säger Bibeln?")

Till slut bestämde jag mig för att lita mer på det jag upplevde som Herrens tilltal och kallelse än på den högkyrkliga gruppens bibeltolkning. Det kostade mig en dyrbar gemenskap, min pojkvän och mina vänner. Jag blev ensam, men jag vann Herrens närvaro och frid.

Låt oss sträva efter att ha mjuka hjärtan och inte vara tvärsäkra i våra dömanden. Av frukten känner man trädet. Smakar det kärlek och omsorg eller möts vi av tvärsäkra antaganden och åsikter och känner oss fördömda när vi inte i allt delar en ledares syn på vissa frågor?

Gud välsigne dig att följa Mästaren, Herren själv!

Madeleine.wallgren@gmail.com


2 kommentarer:

  1. Hej!

    Jag har blivit klassad som villolärare då jag endast vill använda bibelord, "det är skrivet" iställer för egna tankar och ord. Detta är på Berndt Isakssons har blogg där många olika uppfattningar möts, men som styrs upp av bloggägaren.

    Jag tillhör inte någon församling men om jag fick välja så skulle det bli någon pingstförsamling. Vågar man gå med?

    Jag blev vuxendöpt som föregicks av omvändelse och predikandet av Guds Ord. Dopet skedde enl. Apg. 2:38-39 i Herren Jesu Kristi namn, då jag tror att detta dop överrenstämmer med Jesu egna ord i Matt. 28:19. Guds egenskaper eller titlar pekar på namnet som är Jesus.

    Då blir jag inmatad i ett fack att vara Oneness anhängare eller unitarist, men det är jag inte. Jag tror bara på bibelordet för det står ju skrivet.

    När jag trycker på det förnämsta budet som Jesus själv erkände så möter jag motstånd. Det är "’Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en"

    Likaså när jag önskar göra allt i ord och gärning i Jesu Kristi namn och tacka Fadern genom honom.

    Jag har läst kyrkohistorien och gillar Irenaeus och Justinus Martyrens skrifter. Dessa skrifter tillsammans med Guds Ord verkar förvilla många. Därför är jag en villolärare på den bloggen. Nutida förkunnare så läser jag gärna skrifter från Lewi Petrus och Frank Mangs.

    Ja det var ett litet vittnesbörde från mig, sverige idag. Jag erkänner bara Jesus Kristus som min frälsare och Guds Ord, Faderns Ord.

    Jesu Kristi frid
    lärjungen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym! Det är beklagligt att det är så trångt i många troendes hjärtan. Men även Paulus fick känna på trångsyntheten. Han skriver till korintierna: "Vi talar helt öppet till er, korintier. Våra hjärtan är vidöppna.
      Hos oss har ni det inte trångt, men hos er är det trångt.
      Gör som vi! Jag talar som till barn. Vidga också ni era hjärtan." 2 Kor 6:11-13. Guds Ande visar oss ibland lite olika saker i Skriften, sådant som kanske inte äldstebröderna eller pastorerna sett, och är man inte trygg i sin Gudsrelation tar lätt fruktan över och de som är i ledarställning kan börja använda oren kontroll. Jag har skrivit om det i min bok "Kontrollmänniskan i församlingen". Min bön är att vi ska våga överlåta kontrollen till Herren och låta kärleken regera i relationen till trossyskon - även om en del har lite andra uppfattningar än man själv har. Denna fruktan för olikheter har ju lett till att evangeliet som förkunnas i många församlingar är väldigt urvattnat. Just för att man inte vill stöta sig med någon. Om vi väljer att vandra i lydnad för det ljus Herren ger oss kommer vi att möta motstånd och lidande. Jesus, Paulus och andra Herrens tjänare har alla mött det. Ve er när människorna talar gott om er, sa Jesus. Och:
      "Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull.
      Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er." Matt 5:11-12.
      Gud välsigne dig!

      Radera