Vem är villolärare?

Publicerad 2015-04-26

Man kan säga att villfarelse är allt som vi inte ser på samma sätt som Gud ser det. Ingen ser allt på samma sätt som Gud, så vi är alla i ett visst mått av villfarelse

När man hör en lärare undervisa är det viktigt att samtidigt lyssna till sitt inre vittnesbörd. Anden vittnar med vår ande om det vi hör, och det vittnesbördet är fyllt av den karaktär som kännetecknar den helige Ande. Dit hör kärlek, glädje, frid, ståndaktighet, tålamod, mm. Kärleken tror allt och hoppas allt.

Om något av det vi hör skaver på insidan mot denna Guds karaktär, är det antagligen något fel i det. Men man kan vara så van vid att höra sådant att man inte reagerar. Men kanske tror att man ska bli nertryckt av det man lyssnar till, för då sätts väl köttet på plats. Man kanske har fått uppfattningen att Guds karaktär är motsägelsefull, och då reagerar man inte fastän man märker att det man får sig till livs på söndagen känns motsägelsefullt.

Risken finns att man till och med fördömer dem som upptäckt att Gud inte är motsägelsefull, när man inte får ihop deras förkunnelse med sin egen gudsbild.

Ganska få vågar ifrågasätta den rådande gudsbilden inom den gemenskap man vant sig vid att leva i. Men vi är kallade att mogna genom att växa till i kunskap om Herren, Ef 1:17, Kol 1:9, Kol 3:10. För att kunna växa i kunskap måste man våga överge något man kan ha missförstått för att kunna se på ett nytt sätt.

Vi kan hamna i samma kategori som fariséerna på Jesu tid. De trodde att de visste hur man skulle tolka Bibeln. Men de kände inte igen det äkta livet från Gud när det uppenbarade sig mitt ibland dem. Jesus berömde hövitsmannens tro. Han som inte ens tillhörde det utvalda egendomsfolket. Han berömde den kananeiska kvinnans tro. Han såg något hos denne föraktade kvinna som var mer värt än renlärighet.

Rätt lära är förvisso viktigt, för med fel lära kommer fel gudsbild, och med fel gudsbild styrs livet på avvägar. Det är genom att vi skådar Herrens ansikte med avtäckt ansikte som vi förvandlas till Herrens avbilder, 2 Kor 3:18. Vi behöver alltså få våra inre ögon öppnade, så att vi ser vad Ordet säger, så att vi ser Guds sanna karaktär, så att vi kan förkunna ett verkligt glatt budskap för alla som är tyngda av olika bördor. Om vi inte ser Guds härlighet i våra hjärtan har vi inget svar att komma med till dem som ropar efter hjälp. Om saltet förlorar sin sälta duger det bara till att kastas ut och trampas ner, Matt 5:13.

För mig är Guds ord Alfa och Omega, den enda måttstock vi har tillsammans med Guds Ande. Men alla har inte fått nåden att sätta sig in i Ordet i samma utsträckning. Ändå har många tjänat Gud utifrån den kunskap de haft. Tänk på alla kära bönesystrar (finns sådana idag eller är de utdöda?) som låg på sina knän och ropade till Gud i timmar varje dag. Deras teologi lämnade ofta mycket övrigt att önska, vilket jag snabbt märkte i min ungdom, men deras hjärtans inställning var den rätta. Och det var inte alltid min! Men det var jag för stolt för att inse på den tiden. Jag ville ju veta sanningen och stå upp för den i alla lägen.

När jag läste kyrkohistoria och dogmatik i Lund häpnade jag över hur man genom kyrkans historia har stämplat varandra som villolärare utifrån avvikelser som idag verkar betydelselösa. Det var som om fienden då och då sådde in ett litet frö av misstänksamhet och så fick kristna att uppmärksamma en variant i läran och börja en inbördes strid mot varandra i tron att det var helt avgörande för evigheten, alltså en frälsningsfråga, om man hade rätt åsikt i den fråga som var aktuell.

En villolärare är inte en person som då och då råkar ha fel kunskap om vissa saker, utan en person som kompromissat med synden. Han kan ha gett efter för köttets lusta, kanske högmod. Han kanske har sökt erkännande, makt eller positioner och så kompromissat sanningen så att den skulle passa för sammanhanget. När man öppnar sig för fienden genom att kompromissa med sanning, förlorar man snart förmågan att skilja på sant och falskt. När våra motiv är orena har vi redan blivit bedragna.

Fariséerna var sin tids fromma. De var ”frikyrkofolket” som tog allt Guds ord på allvar och ansträngde sig för att leva efter lagens krav. Ändå missade de, enligt Jesus, det viktigaste: ”rätten, barmhärtigheten och troheten”, Matt 23:23, och ”kärleken till Gud”, Luk 11:42.

Tänk om vissa förkunnare som vi kallar villolärare har ett rent hjärta och vill betjäna och hjälpa sina medmänniskor, även om det finns en del brister i kunskapen?

Tänk om de lärare vi litar hundraprocentigt på kanske har ett fariseiskt hjärta bakom den välpolerade fasaden?

Det är förledande tryggt att hålla sig till gruppen och dela gruppens värderingar. Det är obekvämt och riskabelt att välja en annan åsikt än den gängse förekommande. Det kan sluta med att man blir utfryst.

Vems livsverk kommer att bestå på domens dag?

När jag läste teologi på 1970-talet frestades jag en period av högkyrkligheten. Många ungdomar i den falangen tog Bibeln på allvar. Det kändes tryggt att få vara en i gruppen bland dessa och veta att jag inte var ensam. Men - det fanns ett pris. De var benhårda i sin övertygelse om att det var fel med kvinnliga präster. Jag började därför vackla i min kallelsevisshet och kämpade i månader, ja, år med denna fråga. Det hade varit så skönt att bara överlåta åt andra att besluta vad som var bibliskt och rätt och slippa kämpa med konflikten. Vad menade egentligen Skriften med att kvinnan inte skulle vara lärare? (Jag har skrivit om detta i min bok "Kvinnan som förkunnare - vad säger Bibeln?")

Till slut bestämde jag mig för att lita mer på det jag upplevde som Herrens tilltal och kallelse än på den högkyrkliga gruppens bibeltolkning. Det kostade mig en dyrbar gemenskap, min pojkvän och mina vänner. Jag blev ensam, men jag vann Herrens närvaro och frid.

Låt oss sträva efter att ha mjuka hjärtan och inte vara tvärsäkra i våra dömanden. Av frukten känner man trädet. Smakar det kärlek och omsorg eller möts vi av tvärsäkra antaganden och åsikter och känner oss fördömda när vi inte i allt delar en ledares syn på vissa frågor?

Gud välsigne dig att följa Mästaren, Herren själv!

Madeleine.wallgren@gmail.com

www.vingarden.org

Fruktan för villfarelse - större hot än villfarelsen i sig?

Det lär finnas 366 bibelverser som handlar om fruktan (lite olika beroende på översättning). Fruktan är uppenbarligen en allvarlig fiende som den troende ständigt bör vara uppmärksam på. Fruktan begränsar våra liv. Om fruktan får härja fritt skär den av det ena området efter det andra. Fruktan stjäl vår frid, vår frihet, vår glädje, vår trygghet i Gud, vår frimodighet, vår tro, ja, allt som gör livet värt att leva.

Fruktan för villfarelse är en variant på temat som djävulen använder. När denna fruktan fått ingång hos den troende skapas ett filter som gör att man inte förutsättningslöst kan lyssna på en förkunnelse eller läsa en bok. Istället söker man efter felaktigheter. Man söker efter allt som inte stämmer med den egna renlärighetsmallen. I början kanske denna skanning sker medvetet, men snart går den på utan eftertanke.

Vaksamhet är bra. Men fruktan är inte bra.

En del går så långt att de sprider villfarelsestämpel på varje förkunnare som råkar säga fel i något sammanhang.

Tänk om du har missförstått förkunnelsen? Detta är vanligare än man kanske tror. Man tolkar det man hör genom sina egna referensramar. Både ord, uttryckssätt och kroppsspråk kan så lätt misstolkas.

Tänk om renlärighetsmallen man så krampaktigt håller fast vid har smärre brister? Ingen har fullt ljus över allt. Ödmjukhet är en dygd. En besser-wisser-mentalitet målar lätt in sig i ett hörn med sin fyrkantiga teologi att luta sig mot, medan Herrens Ande kanske gått vidare.

Att snabbt stämpla det man hör - innan man ens satt sig in i budskapet - är faktiskt förtal. Förtal är synd. Kärleken tror allt, 1 Kor 13:7. Kärleken tror gott och vill försvara alla så långt det är möjligt.

Som lemmar i Kristi kropp skadar vi oss själva när vi sätter på oss felfinnarglasögonen och självsäkert dömer ut andra lemmar i samma kropp.

- Men varnade inte Paulus för smeden Alexander? Varför ska inte vi göra detsamma?

Jag tror att Paulus hade anledning att varna för många fler som kallade sig kristna, men han gjorde inte det. I 2 Tim säger han att ”alla” övergav honom när han som mest behövde stöd och uppmuntran, men han namngav inte en enda svikare.

Det finns en gräns då det är rätt att varna för en person. Så var uppenbarligen fallet med denne Alexander. Men innan vi sprider någons namn på sociala medier så säger Jesus mycket tydligt hur vi ska förfara:

Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder.

Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord.

Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.

                 Matt 18:15-17

- Men om det handlar om riktig villfarelse, sådant som rör grunderna i den kristna tron, måste jag väl ändå få namnge personen som sprider felaktig lära?

Ja, om du har talat med honom först och gjort klart för honom att du kommer att publicera vad han står för. Du bör förstås också ge honom möjlighet att bemöta det du säger eller skriver. Undantag från denna regel finns säkert. Man kan utgå från att de som publicerat böcker mm och är kända över i stort sett hela världen, redan i början av sin villfarelse fått många förmaningar. Då är det meningslöst att kontakta dem först, och om man ändå gör det får man i regel inget svar. Men utgå inte från att det gäller alla som publicerar något.

Varna för företeelsen - inte för personen i första hand

När vi fördömer en Herrens tjänare offentligt kan det bli väldigt svårt för honom att komma tillbaka på grund av ryktet. För vår förhoppning är väl att den som farit vilse ska vända om?

Har du inte själv någon gång kommit in under ett andligt inflytande och dragits med i sådant som du senare vänt ryggen då du insett bristerna? Hur känns det att bära en stämpel resten av livet för något som du avslöjat som villfarelse och lämnat sedan decennier?

Så när du känner att du vill varna för något, så varna för företeelsen i första hand - inte för personen som torgför det!

Vår förhoppning och bön är ju (hoppas jag) att vi genom kärleksfull och vis tillrättavisning alla ska nå ”fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus. Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran…” Ef 4:13, 14. Låt oss ha fördrag med varandra, Kol 3:13, och be att den Helige Ande överbevisar förkunnaren om hans felande lära.

Tryggheten i Gud

När jag är trygg i min gudsrelation behöver jag inte frukta för villfarelse. Jag leds av Guds Ande, och eftersom jag låter Guds ord bo i mig, kan jag bedöma vad som kommer från hans Ande och vad som är från människans kött.

Inte ens profetiska budskap är alltigenom rena. Profeternas andar underordnar sig profeterna, 1 Kor 14:32.

Stark villfarelse är somligas blinda förtröstan på sin karismatiske ledare, vars ord de sväljer utan att själva pröva. ”Min ledare/pastor har så mycket ljus och kan sin Bibeln som ingen annan, så jag känner mig trygg med det.” Den inställningen är verkligen farlig!

Ingen har hela sanningen. Ingen har fullkomligt ljus, 1 Kor 13:12. Just därför kan vi lyssna även till Herrens tjänare som inte i varje detalj delar den åsikt vi har i vissa frågor.  Men om förkunnelsen till största delen består av stenar eller blask ska vi inte slösa tid på att lyssna mer från den källan. Men från oväntat håll kan vi finna visdom och lärdom också från en kristen tradition vi kanske lärt oss att fördöma eller förakta.

Istället för att alltför snabbt torgföra felaktigheter vi hittat borde vi ta till oss Paulus ord:

Den tro som du har, skall du behålla för dig själv inför Gud. Salig är den som inte måste döma sig själv för det som han har valt att göra.

                 Rom 14:22

Sammanhanget handlar visserligen om mat och dryck, men principen är tillämplig också på vårt ämne.

Som man sår kommer man att få skörda, Gal 6: 7. Döm inte så ska ni inte bli fördömda…

Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud.

                 1 Kor 4:5

© Madeleine Wallgren

Hur stor är din hunger efter Guds Ord? Del 2

Sänd en hunger i landet efter att höra Herrens ord!

Min bön har genom åren varit att Herren ska uppfylla sitt löfte i Amos 8:11 om att sända hunger efter Herrens ord. Vi behöver bli hungriga!

Om du någon gång fastat har du nog märkt att suget efter mat är starkast den första tiden, kanske den första veckan, men sedan ställer kroppen om sig för svältläge och går på sparlåga. Istället för att förvänta sig energi utifrån, börjar den förbruka reserverna som finns lagrade. Inte förrän efter omkring fyrtio dagar för en normalviktig person väcks hungern åter till liv. Så står det till exempel om Jesus att han efter fyrtio dagar blev hungrig. Det är då kroppen börjar tära på sina livsviktiga organ.

Jag vill att du ska tänka på tiden mellan sju och fyrtio dagar. Du känner ingen hunger.

Varför? Därför att du inte har ätit. Om vi försummar att nära vår ande upphör hungern.

Vi lever i en stressad tidsålder, ja, men känner inte Gud till detta? Varför inte börja fasta på andra ting än på Bibeln? Avstå från att kolla Facebookuppdateringarna varje dag, stäng av din mobil ett par timmar, byt ut TV-soffan mot bönekammaren!

Skilj mellan själens och andens hunger!

Det är viktigt att skilja mellan själens hunger och andens hunger. Hur kan jag göra det?

Hebr 4:12 säger att ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.”

Genom träning kommer jag att lära mig känna igen min andes vittnesbörd. Många kristna drivs av ett starkt själsliv. De har inte förstått att själslivet måste gå genom korset innan Gud kan använda det, Rom 6:3, 4, 11 och drivs därför av idéer och mänskligt välmenat tänkande.

Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död?

Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. ….

Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.

Men det är inte enbart det vi brukar kalla synder vi måste dö bort ifrån. Också den goda sidan av frukten på Kunskapens träd är giftig. Den tar nämligen bort Gudscentreringen till förmån för mänskligt tänkande.

Bibelundervisning som tilltalar själen, men inte mättar anden

Något som är lite svårare att genomskåda är bibelundervisning som teologiskt kan vara korrekt, men ändå inte mättar min ande. Den tillför själen kunskaper, men har inte förmåga att utmana min livsstil och leder inte till större Kristuslikhet. Denna slags undervisning är absolut inte onödig, men man ska vara medveten om att man inte kan överleva på denna föda. En del lurar sig själva att tro att de vandrar i anden eftersom de har så stor kunskap inom sitt specialområde. I själva verket kan de ha förlorat brudekärleken. Kort sagt finns det bibelundervisning som är inspirerad och född av Anden och det finns teoretisk bibelundervisning som tilltalar själen.

Den andefödda förkunnelsen öppnar vårt inre, den är ett rhema från Herren, ett levande ord som anger riktning för livet och visar lösningar på sådant vi sedan länge suttit fast i eller undrat över. En undervisning som ger mättnad åt vår ande avslöjar mänskligt tänkande och leder oss in i det gudomliga tänkandet.

Andliga upplevelse istället för Guds ord?

Äkta kärlek till Herren har ibland ersatts av upplevelsefokusering. Känslomänniskan lockas att förväxla brudekärleken med känslor och upplevelser. Suget efter påtagliga manifestationer förleder en del att öppna sig för främmande eld, 3 Mos 10:1, 2. Bara för att något är övernaturligt och verksamheten går under kristen flagg behöver det inte vara den helige Ande som är verksam. Många av de manifestationer vi sett i nyare rörelser under 1990-talet och 2000-talet är identiska med de som förekommer i ockulta religioner. Varhelst Guds ord får en undanskymd plats till förmån för handpåläggning och ”överföring av smörjelse” bör man se upp. Jesus är det personifierade Ordet. Älskar jag inte Ordet älskar jag inte Jesus, oavsett vilka härliga känslor jag kan få i kroppen och själen. Jag kan inbilla mig att det är Jesus jag på nytt förälskat mig i, men i själva verket kan det vara en falsk Jesus. En del har blivit lurade och kommit bort från den sunda tron.

Jesus svarade dem: "Se till att ingen bedrar er.

Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse.

Många falska profeter skall träda fram och bedra många.

Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta.

Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.

            Matt 24:10-24

Lägg märke till att syftet i vers 24 inte är att bedra dem som inte tror, utan de utvalda. I varningen i vers 11 handlar det om den stora allmänheten.

När du åter börjar äta av Guds ord känner du förmodligen ett visst motstånd. Fienden fruktar för Ordet, för han vet vilken kraft som finns i det och inger tankar på missmod, fördömelse och hopplöshet. Men stå emot honom och avslöja honom som den lögnare han är! Du har allt att vinna och inget att förlora. Tänk vilken stor och dyrbar skatt du tar med dig när ditt jordeliv är slut! Det enda du kan ta med dig in i evigheten är Guds ord och frukten av de ord och handlingar som det levande Ordet inspirerat dig att utföra.

(c) Madeleine Wallgren www.vingarden.org