6 juni 2012

Pröva manifestationer


Pröva manifestationer

Lejonvrål i gudstjänsten?
Efter att ha sett en del Youtube-sekvenser av till exempel Rodney Howard-Browne, Todd Bentley och John Crowder ligger frestelsen nära att avfärda allt som påminner om Toronto-manifestationer som demoniskt, kanske orsakat av en kundalini-ande. Tyvärr tror jag inte att svaret är så enkelt. Jag tror man måste pröva från fall till fall, från förkunnare till förkunnare. Det kan också vara så att en förkunnare som en gång verkade i rätt Ande idag har blivit bedragen och förmedlar en främmande ande. Rörelser som en gång förmedlade Guds eld kan idag förmedla främmande eld (Se 3 Mos 10). (Det borde  till exempel vara självklart att det inte är Guds Ande som uppmanar sin tjänare att sparka på sjuka och hjälpsökande människor så de blir ännu mer skadade! Men tydligen kan sådant åses av publiken utan att man reagerar. Bara predikanten framhåller att han handlar under Guds Andes ledning är tydligen allting OK.)

Låt mig som illustration ta djurlätena som förekom (förekommer?) på Toronto Airport Christian Fellowship, eftersom Peter och jag var där i närmare 3 veckor i juni månad 1996.  
Enklast är ju att avfärda alla djurläten, för var finner vi väl stöd för sådant i Skriften? Men så fick jag höra hur det började. Det första djurlätet inträffade fem månader efter väckelsens början och var ett lejonvrål. John Arnott (senior pastor) blev först förskräckt, men intervjuade mannen som vrålat och fann att det var en framstående och välrespekterad kinesisk ledare och pastor för många andra pastorer. Han hade kommit till Toronto med en stark hunger efter mer av Gud. Plötsligt hade denna vanligtvis milda och stillsamma pastor upphävt ett vrål likt ett lejon inför alla församlade.  Han vankade fram och tillbaka och skrek ”Släpp mitt folk! Släpp mitt folk!” I mikrofonen vittnade han om hur det kinesiska folket hade blivit bedraget av draken i hundratals år, men nu skulle Lejonet av Juda stam komma fram för att befria dem. Församlingen formligen exploderade av glädje över detta, och man förstod att lejonvrålen kom från Herrens Ande.
Profeter använder inte bara språk för att förmedla vad Herren säger, utan också illustrationer. Läs själv i till exempel Hesekiel och Jeremia, och upptäck vilka ovanliga och ibland stötande saker Gud bad sina profeter om.

Tänkbara bakomliggande orsaker

Låt mig nu dela mina egna funderingar om vad som kan ha hänt.
Sedan en ovanlig yttring blivit prövad och godkänd av ledarskapet är det fritt fram för andra att visa upp liknande manifestationer. Köttet finns med i alla läger, och en önskan att visa sig andlig eller smord kan leda till att någon som inte känner sig sedd eller bekräftad försöker imitera lejonvrål ”i tro”. Men i förbön och förkunnelse får man bara söka Guds ledning. Här gäller det att nollställa sig själv och inte söka sitt eget.
Om man inte vänder om ifrån en sådan oren önskan att synas eller bli bekräftad – en önskan som kan bero på inre sår och förkastelsekänslor etc – är det mycket lätt att bli bedragen av fienden och träda in på hans område. Allt sökande i anden som sträcker sig utanför det område Gud tilldelat gör oss sårbara för demonisk aktivitet.

Sedan ledarskapet accepterat lejonvrål slappnar de kanske av i sin iver att pröva vrålen som blir alltmer frekventa. Snart förekommer det både köttsliga och demoniska lejonvrål i församlingen.
Efterhand kommer fler och fler djur in på arenan och en dag påminner församlingen om en djurpark. Människor som skäller som hundar går runt på alla fyra, någon har t o m koppel på sig! Någonstans har det hela spårat ur. Hundar, liksom grisar, är i bibeln orena djur, och jag tror det är svårt att förklara vilken profetisk handling sådant skulle förebilda.

En sjuksköterska gol som en tupp. John Arnott, som anade ugglor i mossen, undrade vad som var innebörden i detta. Svaret blev: ”Det är dags att vakna!”

Man skulle kunna tänka sig att de som skäller som hundar skulle svara på samma fråga: ”Jag skäller för att jag vaktar så att inget orent kommer in och jag skrämmer bort alla demoner.”
Av frukten ska trädet kännas. Många som besökte Toronto upplevde djupa inre helanden som inte ens åratal av själavård rått bot på. Många vittnade om en större kärlek till Jesus och till att läsa Bibeln och en större iver att vinna människor för Gud. Denna ”andliga operation” hände när de föll i Anden, skrattade hejdlöst och upplevde diverse manifestationer. Men någonstans har det uppenbarligen spårat ur. Rodney Howard-Browne själv omtalar att åhörarna skrek av skratt när han berättade om helvetet. ”En kväll predikade jag om helvetet och skratt förlöstes över hela platsen. Ju mer jag berättade för människorna om hur helvetet är, desto mer skrattade de.” (Uppgiften hämtad från Charisma Magazine, augusti 1994, sidan 24.)
Om en psykiater åsåg detta skulle han nog vilja lägga in allesammans på psyket för närmare analys av deras själsförmögenheter.

Ledares ansvar

Ledare har ett stort ansvar. Människor känner sig trygga och vågar gensvara på impulser som de får därför att de litar på sitt ledarskap.
”Jag undrar om det här är av den helige Ande”, tänker en som känner att det drar åt ett håll som känns tveksamt. ”Om det är den helige Ande vill jag ju inte bedröva honom, så jag ger efter för den här impulsen. Är det fel, så har jag ju mina pastorer som prövar allt och tillrättavisar mig om jag flippar ur. Jag är trygg här och kan alltid testa det här lite udda beteendet.” 
Men pastorn underlåter att pröva (han är slutkörd, lider av människofruktan, sover på sin post…) och den som manifesterar tolkar det han upplever som OK. Och inte nog med det – de som är omkring honom drar samma slutsats. Plötsligt blir det ”inne” att skälla som en hund, och nu är det för sent att stoppa det hela utan att behöva bekänna sin underlåtenhetssynd. Här kommer stoltheten in. Pastorn borde ha sagt stopp för länge sedan, men gjorde det inte. Han sticker huvudet i sanden och villfarelsen fortsätter.

Nu har jag inte beskrivit ett faktiskt skeende (bortsett från första lejonvrålet) utan detta är mina tankar kring vad som kan hända.
Om vi i förnöjsamhet och inre vila har vår glädje i Guds Ord och den helige Ande öppnar vi inte så lätt för villfarelse. Gud vill väckelse. Gud kan låta oss uppleva ovanliga saker, men låt oss pröva allt. Vad är frukten? Har jag lärt känna den helige Ande så väl genom noggranna studier i Skriften att jag känner igen hans frid i det som händer? Förhärligas Jesus? Minns att den helige Andes uppgift är att förhärliga Jesus – inte någon annan. Bygger det upp? Tröstar och uppmuntrar Kristi kropp? Finns det någon begriplig mening i det som sker? Vi har ju fått ett förstånd också.

Vågar jag sätta frågetecken för det jag inte känner igen som gudomligt även om jag kommer på kant med mina kollegor? Även om jag blir utfrusen ur gemenskapen och anklagad för det ena och det andra?
Gud sådde en god säd, men ovännen sådde något som var förvillande likt den äkta säden och båda växte upp tillsammans. Se Matt 13:24-30.

21 jan. 2012

Bedrägliga böcker om livet efter döden

Av Peter Wallgren

En syster i Herren sände ”Heaven is so Real” av Choo Thomas till oss och ville att vi skulle översätta den och ge ut den. Jag läste igenom den och kände direkt på mig att dess ursprung var sataniskt.

I boken uppenbarar sig en person för Choo och påstår sig vara Jesus. Det verkar inte som att författaren prövade vem denne person verkligen var. När han tilltalar författaren uttalar han omväxlande smicker och hot mot henne, och detta är absolut inte den karaktär som kommer från Herren. Bl a får Choo av Jesus ta emot en krona på sitt huvud (sid 21). Tiden är inte inne för sådana belöningar ännu. På samma sida säger Herren till henne att de som inte ger tionde är olydiga barn. Visst är tionde bibliskt, men Herren själv motiverade aldrig sina efterföljare med lagens piska. Sanningar som sägs i fel ande vilseför, därför att de inte motiverar oss med kärlek. Boken är ägnad att misskreditera Gud och få människor att hata honom genom den bild av honom som där målas fram. I efterhand har det framkommit att Choo har fått ”Herrens” uppdrag att grunda ett nytt samfund. Gud ger inga sådana uppdrag. Boken är ett exempel i raden bland de många sataniska uppenbarelser som fienden har förlöst idag, för att om möjligt bedra de utvalda.

Ett annat exempel är Mary Baxters böcker ”A Divine Revelation of Hell” respektive ”A Divine Revelation of Heaven”. Ingen av dessa böcker tillför egentligen något som bygger upp. De är frosserier i känslor (skräckinjagande respektive positiva), och de ger helt fel Gudsbild. Men detta är listigt inlindat i framföranden som imiterar bibliska uttryckssätt. Boken om helvetet ser ut att ha samma inspirationskälla som den Hitchkock öste ur för att göra sina berömda skräckfilmer. Den som hämtar näring från denna typ av litteratur blir inte fylld av förtröstan på Herren, utan av fruktans ande. Bakom alltsammans kan man känna en lagisk ton, som vill få människor att prestera mera av både böner och evangelisation för att inte få andras blod på sina händer. Om man ger sig åt denna drivkraft kommer man att överföra samma ande åt andra som man söker vinna, ifall de lyssnar och tar emot. Och många andra kommer att förakta evangeliet på grund av dess brist på värme och kärlek. Gud ger oss aldrig något uppdrag tillsammans med en fruktans ande för att motivera oss. Fullkomlig kärlek driver ut all fruktan, och Gud är fullkomlig kärlek.
Hur blir man beskyddad?
För att skydda sig mot sådana villfarelser måste vi lära känna Guds sanna natur, hans nåd och sanning, annars blir vi ett lätt byte för villfarelsens makt. När Satan inser att han inte längre kan dölja helvetet från människor, sänder han istället sina profeter för att använda vår medvetenhet om denna hemska plats till att misskreditera Gud. Många kristna, även kända ledare, har tyvärr låtit sig duperas av detta budskap, men det är som sagt ägnat att ge fel gudsbild.

Det finns bättre och mer trovärdiga skildringar av livet efter döden, t ex Sadhu Sundar Sings och Howard Storms berättelser (även om dessa självklart också måste läsas med viss urskiljning). (Vingården kommer ut med en svensk översätting av Howard Storms vittnesbörd inom en snar framtid.) E J Ekmans bok ”Evangeliets fullhet och de ändlösa straffen” ger en bra grund att stå på för att bedöma sådana böcker. Ekman tar oss nämligen igenom ett grundligt bibelstudium som vi gör klokt i att ha i åtanke medan vi läser skildringar om det som händer när vi dör.

Karaktäristiskt för Choos uppenbarelser är att hennes kropp skakar kraftigt varje gång hon tar emot dem. Detta görs det stor sak av i boken. Det hela känns på något sätt teaterlikt. Jag kan inte hjälpa att jag associerar till alla de liknande upplevelser som är så vanliga i karismatiska kretsar idag. Jag kan inte se annat än att de är avsedda att imitera Guds kraft för att vilseleda människor. Den kraft vi får från Herren är inte till för att demonstrera effekter, utan för att vi ska kunna leva rättfärdigt och utföra det uppdrag han gett oss.
Vi får en bra bild av hur Satan arbetar om vi studerar det som hände när Mose skulle leda Israels folk ut ur Egypten. För att hindra att Guds folk befriades hade fienden en hel arsenal av vapen som han tog till i tur och ordning. Först såg han till att folk blev så upptagna med sina arbeten att de inte hade tid och ork att tänka på något annat. Sedan gjorde han sina mirakler genom Egyptens trollkarlar, mirakler som var mycket snarlika dem Mose gjorde. Det var helt enkelt omöjligt för gemene man att se någon skillnad på dem. Samtidigt med denna imitation av Guds under förhandlade Satan genom farao för att få Israel att kompromissa, om än bara lite. Han visste att det skulle räcka med lite kompromiss för att få dem att förbli i fångenskapen.
På samma sätt är det idag. Vi måste få det rena evangeliet, befriat från onda andars tolkningar, för att kunna tjäna Herren på riktigt. Satan vet mycket väl att det räcker med lite surdeg för att syra hela degen. Det är inget konstigt alls att fienden håller med om det som Herren har sagt i sitt ord när han kommer med sina uppenbarelser. Det är en mycket vanlig taktik som används till att fånga in ett godtroget offer, även i mänskliga förehavanden. Först när man visat att man står på samma sida som sitt offer, kan man nästan omärkligt ändra lite på budskapet och få offret att skriva under avtalet.
Manifestationer med demoniskt ursprung
Vi måste också vara vakna över att många av de manifestationer vi idag ser i kristna kyrkor kan ha demoniskt ursprung. Från början var nog de flesta Herrens gåvor till längtande själar. Men efterhand som sådant blev accepterat som ett vanligt inslag i våra gudstjänster har fienden kunnat ta sig in genom sprickor i vår vapenrustning och gett oss förfalskade manifestationer som ser exakt likadana ut som de äkta, med den skillnaden att det är en annan ande som förmedlas. Vi får aldrig döma efter yttre skeenden, och vi måste lära oss att pröva andarna. Även i Bibeln har vi exempel på demoner som förkunnar evangeliet, och det är naturligtvis med bedräglig avsikt. Se Apg 16:17.

Vi hoppas kunna utveckla lite mer om detta senare, men vi skulle behöva dina frågor och reaktioner inför det vi skrivit för att veta hur vi ska gå vidare.

16 jan. 2012

Stort & litet: The ideal pastor

Stort & litet: The ideal pastor

13 jan. 2012

Andliga kickar eller verklig kärlek?


av Peter Wallgren

Den brist på sund undervisning som råder i Sveriges kristenhet tycks ha gett en grogrund för många kristnas beroende av känsloupplevelser i stället för verklig Gudsgemenskap. Varför vill annars så många ha förbön för att få falla ”i anden”? Är inte Guds inneboende närvaro nog? Om upplevelsen har blivit en avgud är risken stor att man får en annan ande än den som kommer från Herren, när man tar emot något från andevärlden. Gud är inte emot känslor, för han har skapat oss med dem, men vi är inte kallade att söka känslor, utan att söka Herrens kunskap, gemenskap och visdom.
Om alla dessa kickar hade resulterat i mer ansvarstagande hade de inte varit förgäves. Av frukten ska vi ju känna trädet, lärde Jesus.  Men det tycks i många fall bara bli mer sökande efter upplevelser. På så sätt skiljer sig dessa kristnas beteende inte mycket från knarkarens som behöver en ny fix. Sinnet blir fokuserat på att få fixen, och därmed oförmöget att se längre än till självtillfredsställelsen.
Fixbehov vittnar om en inre tomhet. När Guds nåd (alla hans resurser, all hans kärlek, all hans visdom) fyller oss behöver vi inga kickar. Hans nåd är oss nog. Guds nåd uppenbaras i våra hjärtan genom hjärtats tillitsfulla förening med Kristus. Men för att detta ska ske behövs rätt undervisning, så att vi för vår inre syn kan se Kristus sådan han är och vad han gett till oss. Vi behöver se Immanuel – Gud med oss.
Fienden har också en sorts nåd att erbjuda. Han är expert på förfalskningar. Men hans ”nåd” befriar inte, utan binder och förslavar. Fiendens ”nåd” är förklädd själviskhet. Den kan ta sig många ansikten. Ett annat uttryck för denna förfalskning är att gemenskapen med troende blir viktigare än troheten mot Herren. Jag har skrivit mer om detta i min bok Församlingens enhet i profetiskt ljus. I den kan du läsa mer om vad sann enhet verkligen är.

23 dec. 2011

Missuppfattning om tro

Vanlig missuppfattning av hur tro fungerar
Många har missuppfattat detta med tro. De tänker att man kan ta vilket löfte som helst i bibeln och få tro för det, om man bara job­bar tillräckligt hårt med att slå in det i hjärnan och hjärtat. Man re­peterar om och om igen löftet, talar ut det i tid och otid, bekänner det som en redan manifesterad verklighet, osv. På något sätt försö­ker man tvinga sig själv att få tro med olika metoder.
Att "stå på Ordet" och "ha tro för" 
Är det något fel i detta då? Tillhör inte alla löftena i bibeln den troende här och nu? Potentiellt sett är naturligtvis alla löftena till oss, men å andra sidan är det så att vi hela tiden är på vandring. Vi utvecklas steg för steg. Det finns mjölkmat och fast föda och en del däremellan. Det är det självsvåldiga valet av löften, löften som man efter sitt eget sinne bestämmer sig för att man ska se förverk­ligade i sitt liv, som är fel. Vårt liv är främst en vandring med den levande Guden, ett liv som innebär ett fullkomligt beroende av ho­nom i varje avseende. Det är lätt för vårt kött att läsa bibeln. Köttet sorterar gärna ut ett och annat löfte som låter tilltalande, och be­stämmer sig för att få tro för det. Men detta är inte gudsdyrkan, utan dyrkan av det egna köttet och dess begär. Gör man så, är man sin egen gud. Man bestämmer själv vad man vill tro på, och där­med också vad man inte vill tro på. Varje form av utväljande med­för också förkastande av andra delar av Guds ord. Att plocka ut löften och ”stå på ordet” tills man får vad man ”har tro för” är när­besläktat med magi och kontroll. I hedniska länder går religion ofta ut på att beveka gudomen genom offer och gärningar. Syftet är att få gudomen att gå med på ens egna planer. Man vill utnyttja gu­domens kapacitet för sina egna syften.
Äkta tro skapas när vi vandrar i intim gemenskap med Fadern
Det är endast när vi vandrar i en intim gemenskap med Fadern, som vi i rätt tid och i rätt situation får ett bibelord levande för oss, och bibelordet som Herrens Ande levandegör skapar tro i vårt hjärta.
Utan den intima gemenskapen med Fadern blir bekännelser av bibelord till själisk hjärngymnastik. Utan kärleksrelation blir tron en statuspryl, som man jagar för att bli störst och bäst – allt för att man ska framstå så bra som möjligt i andras ögon. Att Gud inte blir förhärligad och ärad i en sådan kristens liv är uppenbart.
Gud kallade oss inte att bli andliga bodybuilders, han kallade oss till överlåtelse och tjänst på hans villkor.
- Men det är min plikt som troende att bygga upp min tro, för utan tro kan jag inte behaga Gud enligt Hebr 11:6, säger någon.
Det är din plikt som troende att ge ditt liv som ett offer åt ho­nom, och tillåta Guds Ande att bygga upp din tro, genom att i tro lyda hans ord.
Gud fostrar oss som barn. Han leder oss och ger oss dag för dag den föda vi är mogna att smälta. Han gör sitt ord levande för oss. Han talar till oss om olika saker, och vi får tro för de områden han undervisar oss om. Det är totalt meningslöst att försöka "skaffa sig tro" (bara för att ”alla andra” menar att man bör ha det) på områden där Gud inte talat till en och uppenbarat något.
Härmed inte sagt att det är fel att studera bibeln, läsa böcker med uppbyggande budskap och lyssna på undervisning. Huvudkunskap föregår ofta uppenbarelsekunskap, och bör aldrig föraktas. Men Gud har aldrig begärt att vi ska försöka tvinga oss att få tro för allt det vi hör. Det är Guds sak att ge oss tro. Tron är en gåva, Ef 2:8. Om jag gett mitt liv till Herren och lever så långt jag förstår i lyd­nad för hans ord och vilja, är jag utan skuld för att jag saknar verk­sam tro på vissa områden i mitt liv. Han kommer säkert, i rätt tid, att ta upp även dessa områden, när han ser att jag är mogen för att ta emot tron där.
Abrahams bristfälliga tro
Abraham kallas ofta för trons fader, trots att han inte verkade leva upp till den titeln om vi läser Skriften förutsättningslöst. Gud blev inte nervös över Abrahams bristande tro. Han före­brådde honom inte för att han var så trögfattad och behövde årtion­den innan han "fick tro för" att han skulle kunna bli far till många. Gud är beroende av vårt gensvar och vår ödmjukhet. Han är bero­ende av att vi kan och vill vända om när han överbevisar oss om att vi haft fel i något avseende. Men han begär inte att vi ska ta oss en tro som vi inte har. Han förmår att föröka vår tro i takt med att vi lär känna honom mer och mer. 
Naturligtvis förutsätter växande tro att vi tar tid med Gud – där är han åter beroende av oss. Han kan ju inte tvinga oss till gemenskap med sig. Men när vi gör vår bit, gör Gud sin. Han ger oss tro till det vi behöver tro för, och under tiden är han inte förtvivlad eller arg för att vi har bristande tro. Vilket tå­lamod hade han inte med Abraham! Tänk så länge han fick vänta på Abraham innan han kunde ge honom Isak. Gud ville inte kom­promissa, utan väntade tills han fört Abraham fram till den punkt som han visste var den rätta.
Gud handlar inte identiskt lika med alla människor. Han leder oss på lite olika vägar, visar sina barn olika saker. Är det inte just det som gör det så spännande att lyssna på andra trossyskon? Gud ger ljus över en viss sanning till en person, medan en annan broder eller syster har fått ljus över en annan sak. Därmed blir vi varandra till tjänst.
Är inte den "rätta bekännelsen" viktig?
Är det då fel att meditera på bibelord, att bekänna vissa saker varje dag etc? Nej, det behöver det inte vara. Svaret beror helt på vilket motiv som driver dig. Är motivet att du vill bli så andlig som möjligt, få så stor tro som möjligt, och du samtidigt har en dunkel känsla av att det hela egentligen är till för din egen skull – för att du vill utmärka dig, du vill lyckas etc, så är det fel. Likaså om du på grund av andras tryck känner dig pressad och tvingad att tala ut goda bekännelser varje dag.
Det som kommer från hjärtat är alltid av Guds Ande, eftersom ditt hjärta är nyskapat. Det som kommer från din ande är alltid präglat av glädje och lust. När man känner det roligt, tillfredsstäl­lande och upplever Guds välbehag över det man gör, då är det rätt.
Den goda bekännelsen har en oerhörd betydelse och inverkan på våra liv. Med vår tunga styr vi vår kropp, Jak, 3:2. Ja, det är till och med så att vi har liv och död på vår tunga, Ords 18:21. Det är av yttersta vikt att varje troende lär sig att tygla sin tunga, så att vi inte sargar och dödar våra medmänniskor eller oss själva med den. Det är av största vikt att vårt tal är i enlighet med Guds ord. Det är inte detta jag vänder mig mot, utan missbruket av den goda be­kännelsen.
Missbruk
Ett missbruk är att tillrättavisa trossyskon som ännu inte fått ljus över sitt felaktiga tal i ett visst avseende. Om någon talar felaktigt, men har ett rent uppsåt och av hjärtat vill tjäna Herren, ska vi inte utgå ifrån att han med vett och vilja syndar med sin mun. Anled­ningen till att han talar felaktigt är helt enkelt att Gud inte uppenba­rat för honom konsekvenserna av ett felaktigt tal. Låt Guds Ande få överbevisa personen som du menar talar felaktigt. Ta inte Guds Andes plats genom att offentligt och privat tillrättavisa enskilda troende. Det leder till tjat, och den som råkat säga ”fel” känner sig misslyckad och för­dömd, utan att riktigt förstå varför. Vi är kallade att uppbygga varandra, inte att bryta ner.s
En nykristen kan bli mycket osäker av sådan kritik, och om hon lider det minsta av förkastelse kommer hon att ha svårt att skilja på sak och person. Varje gång hennes tal kritiseras kommer hon att uppleva det som att trossyskonen förkastar och underkänner henne, vilket förhoppningsvis inte alls är fallet.
Lita på Guds Ande. Han är vår lärare och ledare. Han tar itu med olika saker i våra liv. Han prioriterar inte alltid samma saker som vi. Ha respekt för andra syskons relation till Herren, och ge va­randra tid att utvecklas.

13 dec. 2011

Överdrivna varningar för villfarelse

Följder av överdrivet nitiska villfarelsevarningar

"...men pröva allt, behåll det goda", 1 Tess 5:21
I sin iver att vaka över den rätta läran tenderar man på en del sajter och bloggar att förkasta all undervisning från en tjänst där man hittat en del felaktigheter. Man kastar ut barnet med badvattnet.
Paulus säger i 1 Tess 5:21 med andra ord att vi ska sortera ut det onda och behålla det goda – inte kasta ut allt bara för att några procent är fel.

Men ska vi inte vara uppmärksamma och varna? Jo, men kom ihåg att det bara är Guds ord som är felfritt till hundra procent. All undervisning vi tar emot från människor kommer alltid att ha vissa brister.
 Att döma en förkunnare för vad han predikade för tio, tjugo eller trettio år sedan är inte rätt. Det är som att titta på ett gammalt fotografi. Stämpling av en Herrens tjänare som villolärare utifrån gammal information är synd, speciellt när det sker utan att man tagit reda på var personen ifråga står idag i gällande lärofrågor.
Förmana först enskilt!
En annan sak som måste sägas vara synd är att man på en del sajter nämner förkunnare och författare vid namn utan att först ha tillämpat Jesu bud i Matt 18.
Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder.
Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord.
Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.
Matt 18:15-17
Vi är kallade att förmana varandra varje dag!
Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra.
Hebr 3:13
1917 översätter ”förmana varandra alla dagar…”
 Men det sker inte genom att lägga ut varandras namn på ”svarta listan” utan att först ha enskilt förmanat personen det gäller. Och sedan ska man följa de steg Jesus nämner. Om jag sedan ändå tänker berätta för världen att NN är en villolärare, måste jag först informera denna person om mina planer så vederbörande kan försvara sig. Varje annat tillvägagångssätt är grovt förtal och en allvarlig synd i Guds ögon.

Vilken rätt har jag att döma en annans tjänare?

Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt.
Rom 14:4

Vad blir följden?

Konsekvens 1:

Den varning som säkert är välmenad leder till splittring och till sår på Kristi kropp. Vart tog kärleken och barmhärtigheten vägen? Kärleken tror allt, 1 Kor 13:7 – den tror gott om sin broder och syster i det längsta. Den märker inte ord och slår inte ner på minsta detalj, utan vill tro och tyda allt till det bästa.
Många, som av somliga på senare tid fått stämpeln villolärare, kan ha Guds rikes bästa för ögonen och vara uppriktiga Jesu lärjungar, men ha bristfälliga kunskaper. Vi ska inte förakta en av Herrens minsta.

Konsekvens 2: Vilket budskap ger vi icke-troende om Guds församling?

Vad hände med omdömet ”Se hur de älskar varandra”? Efterkommer vi verkligen Jesu bud om att älska varandra?
Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Joh 13:34
Och det befaller jag er, att ni skall älska varandra. Joh 15:17
Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.
Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. Joh 13:14, 15

Var Petrus och de andra lärjungarna fullkomliga i sin teologi? Säkerligen inte, men Jesus utvalde dem likväl till det viktigaste av alla uppdrag i världshistorien. Gud ser till hjärtat. Ibland tycks våra trossyskons motiv vara uppenbara, men ofta vet vi väldigt lite om dem. Låt oss därför inte döma varandra.
Då anklagelser och etiketter öppet kan läsas på nätet av vem som helst, kan bilden som målas upp för en eventuell sökare bli ytterst förvirrande. Istället för att dras till Kristus kanske många vänder honom ryggen. Och det är säkert det sista som både väktarna och de som etiketteras som vilsefarna önskar.
Så låt oss vända om - från felaktiga läror där detta är fallet, men också från det hårda dömandet.
Observera att detta inte är skrivet till försvar för klassisk villfarelse, till exempel mormonism, Jehovas vittnen och förkunnelse som hävdar att nya uppenbarelser upphäver Guds ord. Det är det svartvita seendet jag vill göra oss uppmärksamma på och de skador detta seende vållar.
Fortsättning följer.

11 dec. 2011

Manipulativa kollekttal

"Du som är så mycket för det här med sådd och skörd, du kan väl ge en rejäl gåva till vårt arbete."
"Gud har visat mig att du ska ställa din kunskap och dina gåvor till förfogande i det här arbetet. Då ska du bli välsignad."

Tack, jag är redan välsignad i enlighet med Ef 1:3, och Gud har inte talat till mig om det du säger. Han är min arbetsgivare och jag gör vad han säger till mig.
Själviska motiv smyger lätt in. När man inte längre har en levande, varje-dags-relation till Herren, börjar man på mänskligt sätt försöka driva verksamhetsapparaten. Verksamhet kostar pengar, och det gäller att få in dem.

Nicky Gumbel berättar en dråplig historia om sina egna associationer kring offertal:

"När frågan om pengar och offrande kommer upp i samband med kristen tro ser man två olika bilder för sin inre syn. Först tänker man på de amerikanska TV-evangelisterna. Jag hörde om en av dem som lät koppla elledningar till stolarna i sin kyrka. "Alla som är villiga att ge hundra dollar till Gud", ropade han, "ställ er upp!" Samtidigt som han sa det tryckte han på en knapp och strömmen slogs på i stolarna. Det blev ett fantastiskt gensvar, men efteråt hittade kyrkvärdarna tre döda skottar fastklamrade i sina stolar!
Själiska kollekttalDet finns själiska kollekttal. Kollekttalaren är nästan desperat i sin iver att få in pengar. Så många behov måste fyllas. "Ge! Ge! Om du inte ger, så får du inte skörda. Guds ord säger att vi ska ge till varje gott ändamål. Detta är ett gott ändamål. Detta är Guds verk. Vi har stora behov just nu. Ge nu! Gud ska belöna dig!" Detta kan vara sagt i Guds Ande. Det är inget fel på själva innehållet. Men samma ord kan vara sagda i fel ande. Var och en som lyssnar måste själv bedöma detta. Vilken talare som helst kan mena att han företräder Guds verk och att pengarna oavkortat går till Guds verk, men den som ger måste veta om Herren bekänt sig till verket. Det finns mycket i vår tid som går under benämningen Herrens verk, men som i själva verket är människors verk. Anledningen till att somliga så näst intill desperat håller långa kollekttal är att de håller på att gå under, eftersom Guds Ande inte är med. Om Gud är med kommer de medel som behövs in, till och med utan att man tar upp offer! (Härmed inte sagt att det är fel att hålla informativa kollekttal.)

Skilj mellan ande och kött!
Det finns tillfällen då man upplever motvilja mot att ge, fastän förståndet säger att det är ett gott ändamål. Många lyssnar till sitt förstånd och ger trots sitt inre vittnesbörd. "Men jag kan väl inte låta bli att ge utan att ha skäl till det?" kanske du frågar. Jo, det kan man. Gud skvallrar inte. Han behöver inte tala om för dig varför du inte ska ge. Det räcker att han säger: "Ge inte." När man känner motstånd i sin ande (motstånd i köttet kallas för girighet) måste man lita på att det är andens maning, och lyda. Man hjälper inte personen eller organisationen som tar emot pengarna genom att ge. I stället är det så att man hjälper dem genom att inte ge. Vi kan alla ta miste på Guds ledning av en eller annan orsak, också den som håller kollekttal eller skickar ut en skriftlig vädjan. Gud kanske vill leda dem i en annan riktning än de själva tänkt. Om de då får in pengar till investeringen eller vad det är för planer de hyser, tar de det som en bekräftelse på att de är på rätt väg.
Nu är det inte alltid detta som är orsak till att man inte upplever att man ska ge i en viss situation. Man bör alltså inte dra slutsatsen att det arbete Gud hindrar en att offra till är fel, även om det kan vara så. Gud talar inte alltid om det för oss, och då är det inte vår sak att döma. Det enda du är ansvarig för inför Gud är att lyssna och lyda.

Om människor hade lärt sig att lyssna till sitt inre vittnesbörd, hade inte skandaler som t ex Jimmy Bakker med Praise the Lord kunnat ske i samma utsträckning. När bedrägerier uppenbaras blir många människor sargade. Somliga har offrat mycket pengar och värdefulla ägodelar i tro att det gick till Guds verk. När det sedan kommer fram att det mesta gått till ovärdiga ändamål, tappar de tron inte bara på människor utan också på Gud. De slutar att ge. När de slutar så, kan de inte heller skörda.

Bedragare kommer alltid att finnas. Därför måste var och en lära sig att lyssna till Herrens Ande och inte lita på vältaliga predikanter. Det är inte så att vi ska misstro folk, och det behöver vi inte heller när vi lärt oss lyssna inåt. Är du inte glad att Gud bor i dig och att du aldrig behöver vara okunnig om när och till vad du ska ge? (1 Joh 4:4, 2:27) Använd dig av den förmånen!

Det är välsignat att ge, och när du finner en god åker så spara inte på utsädet. Men ge aldrig av slentrian, och ge aldrig när du känner dig pressad till det, utan ge i förtröstan på Herren. Då kommer du också att få se en rik skörd.