Talar Bibeln om eviga straff? Om Matt 25:46

Kommentar till Matt 25:46

Det vanligaste bibelstället jag möter när ämnet kommer upp är Matt 25:46, avslutningen på Jesu berättelse om hur det ska bli när han kommer tillbaka och ska skilja folken från varandra:

Och dessa skola då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."

”Om straffet är tidsåldrigt och tidsbegränsat, då är ju också den rättfärdiges tillvaro tidsbegränsad. Jag trodde att jag skulle få leva för evigt.” Låt oss svara på det!

Läs hela berättelsen i Matt 25:31-46! Vi märker då att just denna domsscen inte främst handlar om enskilda individer, utan om nationer. Ordet ethnos används av Paulus om hednakristna. I GT används motsvarande hebreiska ord gojim enbart om hedningar, folkslag som inte tillbad Herren.

Utifrån Jesu undervisning ser vi att städer som Kapernaum, Korasin, Tyrus, Sidon, Sodom etc ska dömas, Matt 11:21-24, liksom hela nationer ska dömas. Hur detta ska gå till, då ju städer och nationer utgörs av enskilda individer framkommer inte, men det ska bli spännande att se!

Avgörande för en nation är alltså enligt Matt 25 hur den bemöter nödlidande människor. Den som stänger sitt hjärta och landets portar för främlingen, den hungrige och nakne, kommer att räknas bland getterna.

Lägg också märke till att underlaget för domarna grundas på gärningar, inte på om man bekänt sig tro på Jesus.

De som gjort ont kommer att straffas för sin ondska. Men är straffet verkligen evigt - oändligt utan slut? Som vi sett betyder aionios, som här är översatt med evigt, tidsåldrigt eller eoniskt. Det handlar om ett begränsat straff som  motsvarar handlingens gravhet.

Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp.

Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.

                 Luk 12:47-48

Utifrån Jesu ord är det orimligt att han skulle mena att den som gjort så gott han kunnat utifrån sitt samvete och det ljus han har haft skulle dömas till samma straff som den förhärdade illgärningsmannen.

Olika innebörd i ordet ”straff”

Låt oss nu studera ordet för ”straff”.

Ordet som används här i Matt 25:46 är substantivet kolasin. Det betyder ”fostran, tuktan, korrektion, att beskära som när man beskär träd och buskar för att de ska bära mer frukt.” (De tiotal lexika och ordböcker jag kollat anger denna betydelse.)

Motsvarande verb kolazo  (kolazw) betyder att ”kvista, toppa träd, trimma, hämma, hejda, tukta, fostra”. I passiv form betyder det att ”lida förlust”. Philo[1] använder ordet som något som leder till befrielse och välsignelse.[2]

Verbet kolazo används i NT två gånger, i Apg 4:21 och 2 Petrus 2:9.

Då hotade de dem än en gång och lät dem sedan gå, eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt.

Här används ordet kolazo när medlemmarna i Stora Rådet skulle hitta ett lämpligt straff för Petrus och Johannes som botat den lame mannen i Sköna Porten. Av sammanhanget är det ju tydligt att det inte handlar om ett evigt straff, utan ett tidsbestämt straff i den här tiden. Syftet med straff inom rättsväsendet är (förhoppningsvis) att få den straffade att tänka efter konsekvenserna av sina handlingar och vända om till ett acceptabelt beteende.

Lägg nu märke till att samma ord används i 2 Petrus 2:9:

Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och att hålla de orättfärdiga i förvar och straffa [eller fostra, tukta, korrigera] dem fram till domens dag,

(Jämför den rike mannen i Luk 16)

Kan det inte vara så att syftet med korrektionen, avkvistningen, också här är att individen ifråga ska vända om från sin onda väg?

Josefus bidrag

Vad gäller livet efter döden berättar den judiske historieskrivaren Josefus[3] något mycket intressant. Han skriver att fariseerna och de skriftlärda på Jesu tid trodde på ett evigt straff och evig plåga. De använde ord som betydde evig, adialeiptos,  och för ordet ”straff” använde de ordet timoria. Men när Jesus talade om ”evigt straff” så använde han inte samma ord! Detta tyder på att han inte delade judarnas syn på eviga straff. Jesus använde istället aionoios kolasis (eller i böjd form kolasin aionion om man ska vara petig), som alltså betyder tidsåldrig tuktan/fostran/avkvistning. Jesus talade alltså till skillnad från fariseerna om en begränsad tid. Och han använde ett ord som syftade till bättring och förändring istället för timoria som betydde straff i bemärkelsen hämnd. I det senare fallet förväntas ingen förändring av den straffade.

Fariseerna trodde, enligt Josefus, att de orättfärdiga själarnas öde var aidios eirgmos, ett evigt fängelse, och att de straffades med adialeiptos timoria, evig hämnd.[4]

Även den grekisk-judiske filosofen Filon (25 f Kr - ca 40 e Kr) använde sig av samma grekiska ord som betydde evig, när han talade om döden.[5]

När Jesus använder ordet kolasin

 i Matt 25:46 talar han alltså om att de går bort från honom för att bli korrigerade och tuktade. Det orena ska skäras bort. Vi har skäl att anta att när detta verk är fullbordat är deras dimsyn förbytt i klarsyn och de blir villiga att ta emot rening i Lammets blod.

Timoria - straff som hämnd

I NT förekommer alltså ytterligare ett ord som översatts med ”straff”, nämligen substantivet timoria och motsvarande verb timoreo. 

Verbet betyder i NT ”hämnas på, straffa; av: timoros, egentligen en som vakar över någons ära; hjälpare, hämnare”[6]

Aristoteles definierade de två orden i sin Rhet 1, 10, 17 som att ”kolasis innebär korrigering, medan timoria används när det handlar om att tillfredsställa den som vill hämnas.

Låt oss se några bibelställen som använder timoria istället för kolasin:

Apg 26:11

Före Paulus dramatiska möte med Herren Jesus förföljde han besinningslöst lärjungarna.

Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer.

Driven av religiös nitälskan tvingade han dem att häda. Saulus andades ”hot och mordlust” och ordet timoria passar ju bra i det sammanhanget. Det var inte utifrån kärlek han jagade dem. Hans ambition var inte att fostra dem, utan att döda dem.

Hebr 10:29

Nästa bibelställe som använder ordet timoria är Hebr 10:29. Av sammanhanget ser vi att det handlar om Guds hämnd (precis som Aristoteles definierat), och gäller bara människor som begått den oförlåtliga synden.

Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna.

Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom.

Hur mycket strängare straff [timoria] tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?

Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk.

Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

                 Hebr 10:26-31

Om den oförlåtliga synden säger ju Jesus själv att den inte ska bli förlåten varken i denna tidsåldern eller i nästa, Matt 12:32. Men kanske vi vågar tro att den blir förlåten i den tidsålder som kommer därefter? Om det vet vi inget. Men det är förmodligen rätt få människor som tillhör den kategorin.

 Gud hatar synden och tolererar inte att någon stjäl den ära som enbart tillkommer honom. Den som hårdnackat står emot Guds egen Ande kommer att få sitt straff.

Slutsats om Matt 25:46

Oavsett om domsscenen gäller nationerna eller den enskilda individen eller båda, så har vi sett att straffet som utmäts är begränsat och beror på hur allvarlig försyndelsen är. Vi har sett att Jesus valt att använda ordet kolasin istället för timora för att beskriva att straffet handlar om en tuktan och fostran som har till syfte att få den dömde att vända om. Hade domen handlat enbart om Guds helighet och krav på hämnd hade ordet timoria använts. 

De rättfärdiga får på motsvarande sätt tidsåldrigt liv, alltså del i det messianska tusenåriga riket. Domen handlar för deras del inte alls om att få evigt liv. De som frias i domen får gå in i ett paradisiskt rike som dock är begränsat. Döden är inte övervunnen, utan bara uppskjuten till högre ålder (se Jes 65:20, 22).

Denna domstol handlar alltså inte om vilka som är evigt frälsta respektive förlorade. Det handlar om vilka som får vara med i tusenårsriket och vilka som i stället, på grund av sin kärlekslöshet gentemot sin nästa, får gå bort till mångårig tuktan.

Den som hör och tror Jesu ord kommer inte under någon dom, enligt Jesus i Joh 5:24, utan har redan övergått från döden till livet.

Fler inlägg inom samma ämnesområde:

Kan man bli frälst efter döden?
Talar bibeln om eviga straff?
Skillnaden mellan domen vid Jesu återkomst och den yttersta domen
Apokatastasis - en central biblisk lära om alltings återupprättelse
Skriftens eget bevis för att aion inte betyder "evighet"

Läs mer utförligt om detta i vår bok "Tidens fullbordan"!

---

[1] Philo av Alexandria (20 f Kr – 50 e. Kr), en hellenistisk judisk bibelfilosof född i Alexandria.

[2] Theological dictionary of the New Testament, artikel kolazo och kolasis, sid 451

[3] Josefus (hebreiska Josef ben Matitjahu, latin Flavius Iosephus), född i Jerusalem 37 eller 38 e.Kr., troligen död kort efter år 100, var en judisk historiker.

Josefus två viktigaste verk är Om det judiska kriget (han upplevde själv Jerusalems förstöring år 70) ochJudiska fornminnen. Båda dessa ger ovärderlig information om hans tids judendom. Han anses vara den förste utombibliska författare som nämner Johannes Döparen, Jesus och Jakob, Jesus bror.

[4] Josephus, "Antiq." and "Jewish Wars."

[5] "De Præmiis" and "Poenis" Tom. II, pp. 19-20. Mangey's edition.

[6] Illustrerat Bibellexikon, spalt 5310.

Vem är villolärare?

Publicerad 2015-04-26

Man kan säga att villfarelse är allt som vi inte ser på samma sätt som Gud ser det. Ingen ser allt på samma sätt som Gud, så vi är alla i ett visst mått av villfarelse

När man hör en lärare undervisa är det viktigt att samtidigt lyssna till sitt inre vittnesbörd. Anden vittnar med vår ande om det vi hör, och det vittnesbördet är fyllt av den karaktär som kännetecknar den helige Ande. Dit hör kärlek, glädje, frid, ståndaktighet, tålamod, mm. Kärleken tror allt och hoppas allt.

Om något av det vi hör skaver på insidan mot denna Guds karaktär, är det antagligen något fel i det. Men man kan vara så van vid att höra sådant att man inte reagerar. Men kanske tror att man ska bli nertryckt av det man lyssnar till, för då sätts väl köttet på plats. Man kanske har fått uppfattningen att Guds karaktär är motsägelsefull, och då reagerar man inte fastän man märker att det man får sig till livs på söndagen känns motsägelsefullt.

Risken finns att man till och med fördömer dem som upptäckt att Gud inte är motsägelsefull, när man inte får ihop deras förkunnelse med sin egen gudsbild.

Ganska få vågar ifrågasätta den rådande gudsbilden inom den gemenskap man vant sig vid att leva i. Men vi är kallade att mogna genom att växa till i kunskap om Herren, Ef 1:17, Kol 1:9, Kol 3:10. För att kunna växa i kunskap måste man våga överge något man kan ha missförstått för att kunna se på ett nytt sätt.

Vi kan hamna i samma kategori som fariséerna på Jesu tid. De trodde att de visste hur man skulle tolka Bibeln. Men de kände inte igen det äkta livet från Gud när det uppenbarade sig mitt ibland dem. Jesus berömde hövitsmannens tro. Han som inte ens tillhörde det utvalda egendomsfolket. Han berömde den kananeiska kvinnans tro. Han såg något hos denne föraktade kvinna som var mer värt än renlärighet.

Rätt lära är förvisso viktigt, för med fel lära kommer fel gudsbild, och med fel gudsbild styrs livet på avvägar. Det är genom att vi skådar Herrens ansikte med avtäckt ansikte som vi förvandlas till Herrens avbilder, 2 Kor 3:18. Vi behöver alltså få våra inre ögon öppnade, så att vi ser vad Ordet säger, så att vi ser Guds sanna karaktär, så att vi kan förkunna ett verkligt glatt budskap för alla som är tyngda av olika bördor. Om vi inte ser Guds härlighet i våra hjärtan har vi inget svar att komma med till dem som ropar efter hjälp. Om saltet förlorar sin sälta duger det bara till att kastas ut och trampas ner, Matt 5:13.

För mig är Guds ord Alfa och Omega, den enda måttstock vi har tillsammans med Guds Ande. Men alla har inte fått nåden att sätta sig in i Ordet i samma utsträckning. Ändå har många tjänat Gud utifrån den kunskap de haft. Tänk på alla kära bönesystrar (finns sådana idag eller är de utdöda?) som låg på sina knän och ropade till Gud i timmar varje dag. Deras teologi lämnade ofta mycket övrigt att önska, vilket jag snabbt märkte i min ungdom, men deras hjärtans inställning var den rätta. Och det var inte alltid min! Men det var jag för stolt för att inse på den tiden. Jag ville ju veta sanningen och stå upp för den i alla lägen.

När jag läste kyrkohistoria och dogmatik i Lund häpnade jag över hur man genom kyrkans historia har stämplat varandra som villolärare utifrån avvikelser som idag verkar betydelselösa. Det var som om fienden då och då sådde in ett litet frö av misstänksamhet och så fick kristna att uppmärksamma en variant i läran och börja en inbördes strid mot varandra i tron att det var helt avgörande för evigheten, alltså en frälsningsfråga, om man hade rätt åsikt i den fråga som var aktuell.

En villolärare är inte en person som då och då råkar ha fel kunskap om vissa saker, utan en person som kompromissat med synden. Han kan ha gett efter för köttets lusta, kanske högmod. Han kanske har sökt erkännande, makt eller positioner och så kompromissat sanningen så att den skulle passa för sammanhanget. När man öppnar sig för fienden genom att kompromissa med sanning, förlorar man snart förmågan att skilja på sant och falskt. När våra motiv är orena har vi redan blivit bedragna.

Fariséerna var sin tids fromma. De var ”frikyrkofolket” som tog allt Guds ord på allvar och ansträngde sig för att leva efter lagens krav. Ändå missade de, enligt Jesus, det viktigaste: ”rätten, barmhärtigheten och troheten”, Matt 23:23, och ”kärleken till Gud”, Luk 11:42.

Tänk om vissa förkunnare som vi kallar villolärare har ett rent hjärta och vill betjäna och hjälpa sina medmänniskor, även om det finns en del brister i kunskapen?

Tänk om de lärare vi litar hundraprocentigt på kanske har ett fariseiskt hjärta bakom den välpolerade fasaden?

Det är förledande tryggt att hålla sig till gruppen och dela gruppens värderingar. Det är obekvämt och riskabelt att välja en annan åsikt än den gängse förekommande. Det kan sluta med att man blir utfryst.

Vems livsverk kommer att bestå på domens dag?

När jag läste teologi på 1970-talet frestades jag en period av högkyrkligheten. Många ungdomar i den falangen tog Bibeln på allvar. Det kändes tryggt att få vara en i gruppen bland dessa och veta att jag inte var ensam. Men - det fanns ett pris. De var benhårda i sin övertygelse om att det var fel med kvinnliga präster. Jag började därför vackla i min kallelsevisshet och kämpade i månader, ja, år med denna fråga. Det hade varit så skönt att bara överlåta åt andra att besluta vad som var bibliskt och rätt och slippa kämpa med konflikten. Vad menade egentligen Skriften med att kvinnan inte skulle vara lärare? (Jag har skrivit om detta i min bok "Kvinnan som förkunnare - vad säger Bibeln?")

Till slut bestämde jag mig för att lita mer på det jag upplevde som Herrens tilltal och kallelse än på den högkyrkliga gruppens bibeltolkning. Det kostade mig en dyrbar gemenskap, min pojkvän och mina vänner. Jag blev ensam, men jag vann Herrens närvaro och frid.

Låt oss sträva efter att ha mjuka hjärtan och inte vara tvärsäkra i våra dömanden. Av frukten känner man trädet. Smakar det kärlek och omsorg eller möts vi av tvärsäkra antaganden och åsikter och känner oss fördömda när vi inte i allt delar en ledares syn på vissa frågor?

Gud välsigne dig att följa Mästaren, Herren själv!

Madeleine.wallgren@gmail.com

www.vingarden.org

Fruktan för villfarelse - större hot än villfarelsen i sig?

Det lär finnas 366 bibelverser som handlar om fruktan (lite olika beroende på översättning). Fruktan är uppenbarligen en allvarlig fiende som den troende ständigt bör vara uppmärksam på. Fruktan begränsar våra liv. Om fruktan får härja fritt skär den av det ena området efter det andra. Fruktan stjäl vår frid, vår frihet, vår glädje, vår trygghet i Gud, vår frimodighet, vår tro, ja, allt som gör livet värt att leva.

Fruktan för villfarelse är en variant på temat som djävulen använder. När denna fruktan fått ingång hos den troende skapas ett filter som gör att man inte förutsättningslöst kan lyssna på en förkunnelse eller läsa en bok. Istället söker man efter felaktigheter. Man söker efter allt som inte stämmer med den egna renlärighetsmallen. I början kanske denna skanning sker medvetet, men snart går den på utan eftertanke.

Vaksamhet är bra. Men fruktan är inte bra.

En del går så långt att de sprider villfarelsestämpel på varje förkunnare som råkar säga fel i något sammanhang.

Tänk om du har missförstått förkunnelsen? Detta är vanligare än man kanske tror. Man tolkar det man hör genom sina egna referensramar. Både ord, uttryckssätt och kroppsspråk kan så lätt misstolkas.

Tänk om renlärighetsmallen man så krampaktigt håller fast vid har smärre brister? Ingen har fullt ljus över allt. Ödmjukhet är en dygd. En besser-wisser-mentalitet målar lätt in sig i ett hörn med sin fyrkantiga teologi att luta sig mot, medan Herrens Ande kanske gått vidare.

Att snabbt stämpla det man hör - innan man ens satt sig in i budskapet - är faktiskt förtal. Förtal är synd. Kärleken tror allt, 1 Kor 13:7. Kärleken tror gott och vill försvara alla så långt det är möjligt.

Som lemmar i Kristi kropp skadar vi oss själva när vi sätter på oss felfinnarglasögonen och självsäkert dömer ut andra lemmar i samma kropp.

- Men varnade inte Paulus för smeden Alexander? Varför ska inte vi göra detsamma?

Jag tror att Paulus hade anledning att varna för många fler som kallade sig kristna, men han gjorde inte det. I 2 Tim säger han att ”alla” övergav honom när han som mest behövde stöd och uppmuntran, men han namngav inte en enda svikare.

Det finns en gräns då det är rätt att varna för en person. Så var uppenbarligen fallet med denne Alexander. Men innan vi sprider någons namn på sociala medier så säger Jesus mycket tydligt hur vi ska förfara:

Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder.

Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord.

Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.

                 Matt 18:15-17

- Men om det handlar om riktig villfarelse, sådant som rör grunderna i den kristna tron, måste jag väl ändå få namnge personen som sprider felaktig lära?

Ja, om du har talat med honom först och gjort klart för honom att du kommer att publicera vad han står för. Du bör förstås också ge honom möjlighet att bemöta det du säger eller skriver. Undantag från denna regel finns säkert. Man kan utgå från att de som publicerat böcker mm och är kända över i stort sett hela världen, redan i början av sin villfarelse fått många förmaningar. Då är det meningslöst att kontakta dem först, och om man ändå gör det får man i regel inget svar. Men utgå inte från att det gäller alla som publicerar något.

Varna för företeelsen - inte för personen i första hand

När vi fördömer en Herrens tjänare offentligt kan det bli väldigt svårt för honom att komma tillbaka på grund av ryktet. För vår förhoppning är väl att den som farit vilse ska vända om?

Har du inte själv någon gång kommit in under ett andligt inflytande och dragits med i sådant som du senare vänt ryggen då du insett bristerna? Hur känns det att bära en stämpel resten av livet för något som du avslöjat som villfarelse och lämnat sedan decennier?

Så när du känner att du vill varna för något, så varna för företeelsen i första hand - inte för personen som torgför det!

Vår förhoppning och bön är ju (hoppas jag) att vi genom kärleksfull och vis tillrättavisning alla ska nå ”fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus. Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran…” Ef 4:13, 14. Låt oss ha fördrag med varandra, Kol 3:13, och be att den Helige Ande överbevisar förkunnaren om hans felande lära.

Tryggheten i Gud

När jag är trygg i min gudsrelation behöver jag inte frukta för villfarelse. Jag leds av Guds Ande, och eftersom jag låter Guds ord bo i mig, kan jag bedöma vad som kommer från hans Ande och vad som är från människans kött.

Inte ens profetiska budskap är alltigenom rena. Profeternas andar underordnar sig profeterna, 1 Kor 14:32.

Stark villfarelse är somligas blinda förtröstan på sin karismatiske ledare, vars ord de sväljer utan att själva pröva. ”Min ledare/pastor har så mycket ljus och kan sin Bibeln som ingen annan, så jag känner mig trygg med det.” Den inställningen är verkligen farlig!

Ingen har hela sanningen. Ingen har fullkomligt ljus, 1 Kor 13:12. Just därför kan vi lyssna även till Herrens tjänare som inte i varje detalj delar den åsikt vi har i vissa frågor.  Men om förkunnelsen till största delen består av stenar eller blask ska vi inte slösa tid på att lyssna mer från den källan. Men från oväntat håll kan vi finna visdom och lärdom också från en kristen tradition vi kanske lärt oss att fördöma eller förakta.

Istället för att alltför snabbt torgföra felaktigheter vi hittat borde vi ta till oss Paulus ord:

Den tro som du har, skall du behålla för dig själv inför Gud. Salig är den som inte måste döma sig själv för det som han har valt att göra.

                 Rom 14:22

Sammanhanget handlar visserligen om mat och dryck, men principen är tillämplig också på vårt ämne.

Som man sår kommer man att få skörda, Gal 6: 7. Döm inte så ska ni inte bli fördömda…

Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud.

                 1 Kor 4:5

© Madeleine Wallgren