Vågar du närma dig Ljuset? del 3 (av 5) Madeleine Wallgren

Videoinspelning

Här kommer del 3 (av 5) i bibelstudieserien "Vågar du närma dig Ljuset?" Del 1 och 2 finns sedan tidigare på Youtube i kanalen "Skatterna i Guds ord". 

Se fler delar på Vinpressen - vingarden.org/press!

Direktlänk: https://www.vingarden.org/press/vagar-du-narma-dig-ljuset/

 Sund eller osund trosundervisning?

Bygger inte hela trosrörelsen på en falsk grund? Många menar det. Men det beror i så fall på att rörelsen blev ”kidnappad”. Jag är övertygad om att det var den helige Ande som införde en djupare tilltro till Guds ord. En sund undervisning om tro är ju ett centralt tema i Skriften. Tron på Gud, tron på evangelium, tron på Jesus Kristus som Guds son, tron på den Helige Ande, tron på den obefläckade avelsen, tron på Jesu uppståndelse från de döda och så vidare. I Svenska Kyrkan bekänner man varje söndag sin tro på dessa grundläggande trossatser när man gemensamt läser den apostoliska trosbekännelsen.

Om vi hyser fruktan för nya upptäckter i Guds ord och därför rensar bort all förkunnelse som handlar om tro har vi verkligen blivit lurade.

Ett grundläggande fel i trosrörelsens ledarskikt var att man inte rätt skilde mellan kött och ande. Tal om ”köttet” kom oftast bara till användning när någon lärjunge hade en egen uppfattning och inte ville underordna sig ledaren. ”Det där är bara köttet och det ska du bara trampa på”, blev ofta uppmaningen till den som upplevde Andens ledning till något som inte gav gensvar hos en enväldig ledare.

När förkunnelsen betonade fördelarna med tron – hur man genom den rätta bekännelsen kunde vinna materiella rikedomar, framgång, hälsa med mera – såg man inte hur detta ”evangelium” tilltalade det opånyttfödda köttet, även hos andefyllda kristna.

Jag mötte förkunnare som menade att man inte har något kött när man är född på nytt och därför inte behöver korsfästa det. Det korsfästes ju för tvåtusen år sedan på korset och kan därför inte fresta oss eller leda oss till fall.

Ja visst, men då behöver vi identifiera oss med Jesu korsdöd, för annars har den ingen verkan i våra liv.

Rom 8:12, 13 Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö [skiljas från Guds natur]. Men om ni genom Anden dödar [råder över] kroppens gärningar skall ni leva [vara förenade med Guds natur]. 

När man inte insåg köttets makt förvandlades det kristna livet till en variant av positivt tänkande efter New Age-modell, kryddad med bibelcitat. Just bibelsprängdheten hos trosförkunnare förledde många. Men i likhet med Jehovas Vittnen, som också kan citera en hel del bibelställen, har man inte fått med helheten. När man skalar bort ena halvan av evangeliets budskap hamnar man ovillkorligen i villfarelsens dike.

På korset vann Kristus en mängd fördelar för oss. Detta var avsett att ge oss kraft att bli hans efterföljare. Guds nåd är den kraft som verkar just detta i våra liv. Evangelium förpliktigar till ett heligt liv. Jag är tillräknad Kristi rättfärdighet, men det innebär inte att jag sedan efter eget godtycke (läs köttets) själv kan utöva makt och kontroll över andra.

Istället för det totala beroendet av Kristus kunde jag inom vissa delar av trosrörelsen bli min egen herre. Jag hade ju fått lära mig tekniker för att få allt jag ville ha. ”Name it and claim it”. ”Nämn vad du vill ha, för allt är ju ditt, och kräv det sedan, så har du det i din hand.” Men man glömde ibland att man själv är en köpt en slav (grt doulos) som inte äger sig själv. Ja, jag äger allt, 1 Kor 3:21, men allt är ändå Guds egendom. Jag äger bara allt i gemenskap med Skaparen.

1 Kor 3:21-23: Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert, det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. Men själva tillhör ni Krist
us, och Kristus tillhör Gud. 

Jag kan inte försvara mig med att jag gett 10% av det jag fått till Guds verk och resten är mitt. 100% är hans. I gemenskap med Honom är det förstås samtidigt mitt. Jag kan ge bort allt med ett gjädjefyllt hjärta om jag gör det i fullkomlig enhet med Kristus i min ande. Men se upp så du inte blir en slav under människor som kräver att du ska ge till dem, med förevändning att det är till Guds verk! Det är inte så säkert att det verkligen är Guds verk. Mycket som har namn om sig att vara Hans verk, är i själva verket uppblandat med en stor portion människotankar och girighet. Pröva dem som ska förvalta det du ger i kollekten!

Jesus är vårt föredöme. I allt han gjorde sökte han Faderns vilja: Joh 5:19.

Gud söker tro! Ordet pistis betyder inte bara tro, utan även trofasthet och trohet. Den tro han söker är inte en prestationstro, inte heller en tro som söker fördelar. Han söker överlåtelse och förtröstan på att han är den han säger sig vara. Han längtar efter att vi ska vara hundraprocentigt beroende av honom. Gud ger villigt och glatt både rikedomar och annat åt oss, men i samma stund vi fastnar i gåvorna blir de oss till fall. Detta gäller oavsett om vi åtrår gåvorna i girighet, eller om vi av dåligt samvete inte vågar njuta av de gåvor Gud ger oss. Det senare är också ett sätt att fastna i gåvorna, fast i negativ omvänd mening.

Madeleine Wallgren, Vingården

Läs mer!

https://vingarden.org/produkt/din-svaghet-guds-mojlighet/

https://vingarden.org/produkt/foraktad-fortalad-forkrossad-framgangsrik/

Örnens perspektiv MW127-Madeleine Wallgren

Jag har precis lagt upp en predikan på Youtube om vikten att ha örnens perspektiv - alltså se omständigheterna ovanifrån precis som Gud. Om vi behåller grodperspektivet är vi mer sårbara för fruktans ande, men det är ju inte Guds vilja. Lyssna gärna!

 

Skamkänslor – i Kristus är skamgrunden borta

(utdrag från min bok "Självförtroende och självkänsla i Kristus")

Den som vuxit upp i en missbrukarfamilj och inte fått ljus över sin sanna ställning i Kristus, lever i ständig rädsla att bli avslöjad. Hon läser av omgiv­ningen och gömmer sig bakom olika fasader likt en kameleont för att ingen ska se vad hon döljer. Till varje pris försvarar och skyddar hon familjen. Hon är ett med familjen och dess skam, och slås inte av tanken att hon skulle kunna ”skilja sig” från den.

Den som lider av skam upplever sig som en misslyckad och värdelös person. Ibland förväxlas skam med skuld, men skuld är något helt annat. Skuld är begränsad till en eller flera handlingar. Skuld uppstår när jag är blir skyldig en annan människa eller Gud något värdefullt. Ibland går det att betala tillbaka en skuld. I Kristus är jag förlåten för alla mina skulder eftersom Jesus betalade priset. Skulden blev efterskänkt och jag är fri. Men skam kan inte åtgärdas genom att betala tillbaka en skuld. Skammen för­svin­ner inte, oavsett hur mycket den skamfyllde anstränger sig för att tvätta bort den. Skamkänslan förorenar och genomtränger precis allt man är och gör. Man känner inte att man har rätten att existera ens, utan försöker på olika sätt försvinna. Ofta identifierar sig barnet med den skam som föräld­rar­na känner, och till råga på allt tenderar ett sådant barn också att ta an­svar för skammen. I min bok ”Frihet från förkastelse” kan du läsa mer om orsaker till skamkänslor och hur man blir fri.

Det enda botemedlet som förmår tränga igenom skammens alla skikt är en ny identitet. Gud har redan skapat den nya identiteten åt oss. Den ligger redo för var och en som vill ta emot den. Om vi gör världens bästa identitets­byte, är vi verkligen att gratulera. Men vi måste ta emot i trons förtröstan och tillit. Känslor av skam viker inte så lätt, så vägen till befrielse från skam­känslor kräver ståndaktighet. Här behövs mycket av sinnets och tan­kens förnyelse.

För er skam skall ni få dubbelt igen, och de som förödmjukades skall nu jubla över sin del. Därför skall de få en dubbel lott i sitt land, evig glädje skall de få.

                 Jes 61:7

Jesus Kristus blir din nya identitet

Din nya identitet är Jesus. Han är du, och du är han! Förlorad i Gud behö­ver du aldrig söka efter din identitet. Din identitet är Kristus. Han lever sitt liv i dig – om du låter honom göra det. Du är kallad till att leva ett lika rikt och spännande liv som Jesus själv. När du slutar söka efter dig själv och slutar med att försöka vinna ditt liv, och i stället förlorar det för Herren, då vinner du det bästa liv som finns.

Jesus sade till sina lärjungar: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv [sin egen identitet] och ta sitt kors på sig och följa mig.

Den som vill bevara sitt liv [sin ärvda identitet] skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.

                 Matt 16:24, 25

Var ska han finna sitt liv, sedan han förlorat det?

I Kristus.

Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.                    

                 Gal 2:19b, 20

Kristus har dött och uppstått, och han tar sin boning i oss när vi bjuder in honom.

Halleluja! När du slutar söka efter vem du är, och finner att du är funnen i Kristus, kommer du att likna honom.

Om du låter denna nya uppenbarelse sjunka in i ditt innersta, kommer du att börja utstråla ett annat budskap: ”Du kan lita på mig. Jag är en ny skapelse i Kristus. Min nya identitet är Jesus, och därför klarar jag av allt som möter mig. Jesus bor i mig, därför kan du tryggt lita på att jag står för mina ord. Jag är säker, för jag vet att jag är älskad, och Gud som lägger mina ord i mitt hjärta kommer att backa upp dem också. Jag vet att jag är trovärdig.”

Om människor kunde lita på att Jesus menade vad han sade, kan de tro på dig. Människor kommer att tro på dig, men bara om du tror på Kristus i dig först.

När inte du tror på dig själv, tror inte andra på dig heller. Fram tills nu har du kanske serverat osäkerhet till din omgivning. Även när du sagt mot­sat­sen, så har ditt uppträdande ropat ut: ”Jag är så osäker, jag tror inte jag klarar av någonting. Jag är så oduglig. Lita inte på mig, för jag kan inte leva upp till ditt förtroende.”

Om du inte har svårt att tro på Jesus; om du inte har problem med att lita på honom och hans ord, så har du inte problem med att tro på hans liv genom dig heller.

Varför? Du vet svaret! Säg det själv nu, så att du får höra det!

Läsa mer? Här finns boken: https://vingarden.org/produkt/sjalvfortroende-och-sjalvkansla/

Se också videoserien på Vinpressen - vingarden.org/press

Direktlänk: https://www.vingarden.org/press/sjalvfortroende-eller-kristusfortroende/

 Lagiskhet eller helighetslängtan

Av Madeleine Wallgren

Kännetecknande för lagisk förkunnelse är att den syftar till att få människan mer välbehaglig för Gud. Tyngdpunkten ligger på att anstränga sig för att vinna ”andliga poäng”, till exempel genom att be mer, fasta mer, ge större offer, vittna mer, utföra fler goda gärningar, delta i större utsträckning i församlingens aktiviteter osv. En lagisk förkunnelse går i korthet ut på att vi genom våra gärningar kan vinna något.

Sådan förkunnelse leder till träldom. De som lyckas leva upp till den satta standarden fastnar i högmodsträsket. De frestas ständigt se ner på de andra som misslyckas och är samtidigt blinda för sin egen överlägsna attityd.

De som inte lyckas leva upp till standarden riskerar att fastna i fördömelseträsket. De jämför sig med de dem som de uppfattar som mer lyckade och klassar ner sig själva som ratade av både Gud och människor.

Vilken standard återspeglas i sådan förkunnelse? Den som människor satt upp. Antingen pastorns, ens egen eller någon känd förkunnares. Men oavsett varifrån vi hämtar en sådan standard är den inte Guds standard. Hans måttstock är Jesus Kristus.

1 Pet 1:15, 16: Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. 

Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.

Luk 6:40:  En lärjunge är inte förmer än sin lärare, och när någon har blivit fullärd blir han som sin lärare. 

Men Gud vet ju att vi inte kan leva upp till detta krav – visst blir han gladare av att vi i alla fall försöker komma en bit på vägen?

Se upp! Detta är en alltigenom mänsklig tanke och en fälla många fastnat i. Vi måste komma till insikten att vi, utifrån våra naturliga förutsättningar, inte kan göra något alls för att behaga Gud.

Om man greppar denna insikt på ett ytligt plan leder den dock till ett träsk av synd; allt är tillåtet eftersom vi ändå inte kan leva upp till Guds lag. Detta är risken med en så kallade hyper-nåd-förkunnelsen.

Men när Bibeln talar om att lagen fått sin ände i Kristus, är det för att Kristus istället ska vara vårt liv: ”Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror” (Rom 10:4). Trons förtröstan på att vara inlemmad i Kristus gör att jag vill göra det som Kristus vill, eftersom vi är förenade i anden (1 Kor 6:17). Bara den som kämpat med frågan och i djupet av sitt hjärta fått Andens uppenbarelse över detta kan uppleva verklig befrielse, glädje och tacksamhet över Kristi försoningsverk.

Jag vill lyssna på förkunnelse som inspirerar mig att bli mer lik Jesus. Inte för att jag har något att vinna därpå. Inte för att jag ska bli mer välbehaglig för Gud. Inte för att jag genom det kan förtjäna frälsningen. Nej, jag vill bli inspirerad och uppmuntrad till att växa upp till samma mognad som Jesus, för detta är min största glädje.

Tänk att Guds mål faktiskt är att vi ska bli fullärda! Tänk på det en stund! Du ska bli fullkomlig i trons förtröstan, i kärlek, i visdom och mycket mer som Jesus visade prov på under sin jordevandring. Och det är inte omöjligt, om bara denna bild får förbli och växa till inom dig. Faktum är nämligen att ett sådant liv är det mest underbara liv man kan leva.

Det handlar om att lära sig förtrösta på en lösning i varje knepig situation, att lära sig förtrösta på att Gud har något bättre i beredskap åt mig om jag står emot Satans frestelse att synda. Synden blir helt enkelt onödig, för i min ande ser jag Guds lösning som något mycket mer underbart än det som fienden visar upp för mina inre ögon.

Läs gärna mer i min bok "Nåd som förvandlar!" Just nu till nersatt pris.

Guds upprättelseplan

av Madeleine Wallgren

Apg 3:21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat (apokatastasis), som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. 

Guds mål är att återställa eller återupprätta allt så att det stämmer med hans ursprungsplan. När Adam och Eva misslyckades kunde Gud valt att börja om från början, men det gjorde han inte. Han planerade för återupprättelse (apokatastasis).

Du och jag ingår i hans plan. Vi är hans medarbetare till att upprätta varje människa som kommer i vår väg – upprätta och ge hopp åt både församlingar och människor på villovägar. Vi får vara ljus som visar vägen tillbaka till Faderns hjärta.

En del har på ett speciellt sätt fått i uppgift att bidra med återupprättelsen. Elia var en sådan tjänare. När han senare kom i Johannes Döparens gestalt sa Jesus:

Matt 17:11b-12: "Elia ska komma och återupprätta (apokathistemi) allt. Men jag säger er: Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville.
Matt 11:12-14  Och från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld, och våldsmän förtrycker det.
Ty alla profeterna och lagen har profeterat fram till Johannes, och om ni vill ta emot det - han är den Elia som skulle komma.

Det finns etapper på vägen till återupprättelse. Profeten Elias tjänst var en återupprättelsetjänst.

Men allt återupprättades inte när den förste Elia verkade, inte heller när Johannes döparen, som var en ny Elia, verkade. Så det återstår fler Elior, minst en, men kanske flera.

Guds ursprungliga plan kommer att nå framgång. En dag ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28, och alla knän böjas och alla tungor ska bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre! (Fil 2:10, 11; Jes 45:22-24). Denna bekännelse kommer att flöda från människors hjärtan, för Gud är inte betjänt av bekännelser under tvång och hot. Bekännelsen ska ske i Jesu namn, Fil 2:10, vilket betyder att den sker med själ och hjärta i förening med Kristus Jesus. I det hebreiska språkbruket är detta innebörden av att göra något i en annan persons namn.

Guds upprättelse går genom Jesu kors. Det finns ingen annan väg till frälsning. Jesus ensam har friköpt mänskligheten och jorden. Guds nåd sträcks ut till oss som en verksam kraft som förvandlar oss till Kristi avbilder när vi tar emot hans nådefostran.

Luk 9:23, 24  Sedan sade han till alla: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.  Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det. 

Vårt kors handlar inte om att betala och försona vare sig våra egna synder eller andras. Vårt kors handlar om att identifiera oss med Jesu livsstil. Vi lägger ner våra liv och följer Andens maningar. Varje enskild prövning, varje kors som reses i vår väg som ett hinder för att nå vårt mål, finns där för ett syfte: att vi ska bli omformade till Jesu likhet. Vi måste möta motstånd för att kunna växa.

Titus 2:11: Det ordet är att lita på. Ty har vi dött med honom, skall vi också leva med honom.
2 Tim 2:12: Härdar vi ut, skall vi också regera med honom. Förnekar vi honom, skall han också förneka oss.   

Gud har en hög kallelse för oss. Om vi dör från oss själva dag för dag och låter Kristi liv lysa fram, kommer vi att dela hans uppståndelseliv. Om vi härdar ut ska vi också få regera med honom.

Vi som i denna tidsålder känner Jesus och följer honom utgör förstlingsskörden. De övriga kommer med i slutskörden. För mer insikt i detta rekommenderar jag teol dr Stephen Jones böcker ”Kornskörden Bibelnsövervinnare” och ”Pingstens vete och åsnor”. 

Pingstens vete och åsnor

Kornskörden Bibelnsövervinnare

Gud - en dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet?

Gud - en dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet?

Nya testamentet är fyllt av uppmaningar till oss att bli lika Gud. Vi uppmanas att tänka och handla som han och utveckla den helige Andes karaktärsdrag.

Ef 4:32: Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.             
Matt 5:48: Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i Himlen är fullkomlig.                
Gud är fullkomlig i allt – i skönhet, makt, kärlek, barmhär­tighet och i sitt rättstänkande. Guds kärlek omfattar de onda och otacksamma. Guds kärlek pytsas ut över alla människor.
Luk 6:35: Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen något. Då skall er lön bli stor, och ni skall vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtig, såsom er Fader är barmhärtig.              
Matt 5:44, 45: Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.              

Hur skulle Gud kunna bli motsatsen till dessa egenskaper när vi dör? Hur skulle han kunna vara motsatsen till de egenskaper han vill finna hos oss? Vi är skapade till Guds avbilder, och som lärjungar har vi Kristi sinne.

Skriften kallar oss att bli Guds imitatörer, Ef 5:1 enligt grundtexten. Om Gud hade en dubbel standard i moraliska frågor, så skulle också vi med gott samvete kunna ha det.

Och sanningen är att många kristna har det, och under historiens gång har ännu fler haft denna dubbla standard. Tänk bara på korstågen, inkvisitionen och konventikelplakatet! Vi skulle kunna räkna upp många fler saker som varit och är en frukt av den dubbla Gudsbild som helvetestron medför. Om man tror på ett evigt helvete för alla som inte tagit emot Kristus här i livet, uppstår lätt en desperation att leda människor till Kristus. Man kommer då att handla utifrån sin fruktan för att få deras blod på sitt sam­vete. Man blir drivande i sitt sätt, och lyssnar inte inkännande på dem man talar med.

Mycket missbruk av Guds namn härstammar från helvetesläran. Korstågen motiverades nämligen delvis utifrån tanken att hedningarna skulle döpas så att de slapp helvetet. Inkvisitionen syftade till att förhindra villoläror som man menade skulle leda folk till helvetet. Konventikelplakatet hade i viss mån samma syfte. Det fanns naturligtvis många andra själviska motiv med i dessa företeelser, men det är ingen tvekan om att helvetestron bidragit till att ursäkta handlingarna.

Jesus sade: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” (Luk 12:57) Med andra ord menade han att vi bör kunna lyssna till vårt inre, där Gud har gett oss en känsla för rätt och fel. Tycker du verkligen att det är rätt med evig tortyr?

Vi måste skörda

Guds kärlek pytsas ut över alla människor. Jesus dog för alla människor och betalade alla människors syndaskuld. Gud söker tills han finner. Han ger inte upp bara för att en del hinner dö fysiskt innan han nått fram med sitt kärleksbudskap. (Se inlägget om möjlighet till omvändelse efter döden!)

Dock innebär inte Guds barmhärtighet att han fråntar oss ansvaret för våra liv. Det vi sår kommer vi att skörda, Gal 6:7-9, men också dessa bittra erfarenheter kan få oss att vända om till Gud.

Gud förlåter. Kung David gjorde sig skyldig till verkligt grova synder. Först förförde han en annan mans hustru, Bat-Seba, och sedan lät han mörda maken Uria i ett fåfängt försök att dölja sitt brott. Gud förlät honom! Men Gud röjde inte undan skörden av det David sått. Genom profeten Natan får David veta att eftersom David dödat Uria med svärd, ska svärdet aldrig vika från hans hus, 2 Sam 12:10. Och eftersom David tog en annan mans hustru, ska Gud ta Davids hustrur och inför hans ögon ge dem åt en annan och ”han skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. Du har gjort sådant i hemlighet, men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen." 2 Sam 12:11, 12.

Skörden är alltid större och mer omfattande än utsädet. Men David fick tillbaka sin gudsrelation och Herren fortsatte att välsigna honom med sin närvaro. Fantastiskt är det också att den son som Gud utvalde att efterträda David på tronen var just Bat-Sebas son Salomo. Sonen som avlades i äktenskapsbrott dog, men nästa son kallade Gud för sin älskling - Jedidja. Så stor är Guds nåd och barmhärtighet.

Gud har inte anseende till person

Jakob 2:2-4, 9, 10 Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
…
Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare.
Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.
              

Skulle Gud som i så starka ordalag manar oss att aldrig göra skillnad mellan på människor själv kunna göra sig skyldig till denna synd? Omöjligt! Abraham påminner Herren om detta i sin förbön för Sodom och Gomorra och utbrister: ”Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?", 1 Mos 18:25. Abraham tog för givet att hans uppfattning av vad som var ”rätt” överensstämde med Guds uppfattning. Gud gjorde inga invändningar! Att Gud skulle straffa ”oskyldiga” människor i evighet stämmer bara inte med hans karaktär.

Gud förändras inte!

Mal 3:6a: Jag, HERREN, har inte förändrat mig,
Heb 13:8: Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet [grxt: eis aionas, in i tidsåldrarna].
Ps 102:28: Men du är densamme och dina år har inget slut.             
Jak 1:17: Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.    
Heb 1:12: Som en mantel skall du rulla ihop dem, och som en klädnad skall de bytas ut. Men du är densamme, och dina år har inget slut.           

Ständigt hör vi förkunnas att Guds natur är kärlek. Men upphör denna kärlek så snart vi dör? Är inte hans kärlek till oss evig? Söker inte herden efter det förlorade fåret tills han finner det?

Var i Skriften står det att Gud slutar älska oss när vi dör? Var står det att han då slutar söka oss? Var i Bibeln står det att hans handlingsplan och frälsningsplan tar slut när vi dör? Det som händer när vi dör är att vi tillfälligt förlorar vår fysiska kropp (fram tills uppståndelsens dag), men vi är inte våra kroppar. Vår kroppsfixerade kultur förleder oss att tro att vår identitet sitter i vårt yttre skal. Men vi är mycket mer än så.

Gör Gud en kovändning och kastar bort alla dem som inte hört evangelium, eller som inte förstått evangelium eller som fått det presenterat för sig under hot? Betyder dessa människor inget för Gud längre? Har han tappat sin förmåga till medlidande bara för att de dött? Har vår Gud en dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet?

Guds son sparade inte sig själv när han mötte nödlidande människor under sitt jordeliv. Han försakade både mat och sömn för att hjälpa så många som möjligt. Har han förändrats? Nej!

Guds karaktär är för alltid densamma som han säger sig vara i Skriften.

Utdrag ur boken "Tidens fullbordan" av Peter och Madeleine Wallgren

Den rike mannen och Lasarus i nytt ljus

Jesu berättelse i Lukas 16:19-31 i nytt ljus. Finn ut hur hans åhörare uppfattade berättelsen utifrån sin kultur och sitt perspektiv. Du kommer att bli förvånad över hur det skiljer sig från den traditionella infallsvinkeln vi ofta hört!

Budskapet är en profetisk förutsägelse av Jesus om vad som väntar judafolket - inte främst information om vad som händer efter döden.

Del 2 går bl a igenom de använda grekiska ordens betydelse, vilket ger en rätt annorlunda förståelse av budskapet.

Serien går också att köpa som DVD här:

https://vingarden.org/produkt/den-rike-mannen-och-lasarus-del-1-2/ 

Läs gärna mer i boken "Tidens fullbordan"!

Helvetets vara och icke-vara

Helveten finns. De finns både här i tiden och i livet efter döden. Det har väl inte undgått någon vilka fruktansvärda omständigheter många lever under i vår värld. Döden utgör för en del av dessa som lider oskyldigt en befrielse, men andra som skott sig på andra människors lidande kommer att få skörda den ondska de sått i detta liv. Skörden är alltid större än utsädet, vilket innebär att de kommer att få smaka sin egen medicin fullt ut.

Ordet "helvete" finns inte ens i Bibeln!

Själva ordet ”helvete” finns inte i Bibeln. Trots det använder flera bibelöversättningar ordet. Bland annat kan hades och Gehenna och ibland även Abyssos vara översatt med helvetet. Det har lett till allvarliga missuppfattningar. Förutom sammanblandningen av olika begrepp leder termen till en del icke bibliskt grundade associationer. Tänk bara hur många bibeltroende kristna som blint försvarar påståenden om att Gud kastar icke troende människor i ett brinnande helvete där demoner plågar dem dag och natt och där de om och om igen äts upp av äckliga maskar som aldrig dör! I böcker – och inte minst på nätet (youtube till exempel) – finns mängder med ”vittnesbörd” av människor som påstår sig ha varit i ett helvete som inte stämmer med vad Guds ord visar oss. De flesta av dessa är syner, och som vi vet, kan även djävulen förse oss med nog så verkliga syner. Är man dessutom påverkad av någon drog förvånar det oss inte att upplevelsen kan bli både djävulsk och helvetisk. Men den är inte sann.

Dantes ”Den gudomliga komedin” från 1300-talet med sina 33 sånger om helvetet (Dantes Inferno) har fått ett djupt fäste i folksjälen. Skräckhistorier om helvetet användes flitigt under århundraden för att hålla människor borta från synd och få dem att vända om till ett kristet liv. Men skrämselpropaganda är aldrig Guds taktik. Han drar oss till sig med kärlekens band, Hos 11:4; Joh 12:32. 

Plågar djävulen människor i helvetet?

Dödsriket, grekiskans hades och hebreiskans sheol, är platsen för de avlidnas andar. Den engelska översättningen King James Version från 1711, som fortfarande flitigt används av konservativa troende, översätter ordet genomgående med ”hell”, helvete, liksom Svenska Folkbibeln (både FB98 och den nya FB15), medan 1917 års översättning inte använder ordet helvete en enda gång. Inget i Skriften antyder att dödsriket skulle vara liktydigt med ett helvete där djävulen och hans demoner har fritt tillträde och kan tillfredsställa sina sadistiska lustar genom att plåga människor. Helvetet är inte heller ett kungarike där satan regerar efter sina egna regler. Hans utrymme är inte i underjorden (som också är en tanke av hedniskt-grekiskt ursprung), utan istället den andra himlen. Han benämns som fursten över luftens härsmakt i Ef 2:2. (”Luften” är samma ord som på andra ställen används om den fysiskt synliga himlen eller luften vi andas – aer.) Vi ser alltså en sammanblandning av Gamla Testamentets syn på dödsriket där nere och hedendomens helvetesuppfattning. 

De som hårdnackat menar att helvetet är en plats där alla icke troende ska plågas av djävulen i evighet har missat flera viktiga fakta. Det ena är att djävulen är besegrad, avväpnad och avklädd, Kol 2:15, och inte har någon laglig rätt att plåga mänskligheten – varken döda eller levande människor. Genom ingivande av lögntankar påverkar han dock fortfarande på jorden levande människor. Men den dag han blir fullständigt besegrad kan han inte längre påverka någon, varken under jordelivet eller efter döden. Under tusen år ska han hållas fängslad i abyssen, för att sedan under kort tid åter släppas lös. Efter det kommer han att kastas i Eldsjön.

Gud kastar ingen människa i helvetet. Det helvete som väntar människor som bara levt för sig själva och sina egna lustar är ånger, bitterhet, självanklagelser, skuldbeläggande av andra, självömkan och så vidare – det vill säga en självförvållad psykisk tortyr. Detta tillstånd är fruktansvärt och upplevs säkert som evighetslångt, men tänk på att domen ännu inte ägt rum. Det man upplever är en skörd av jordelivets utsäde. Det goda blir för dessa människor osynligt genom att man vänt sitt hjärta till ondskan. Därför ser man bara mörker och ångest. Man lider sin egen dom. Det är denna självavkunnande dom som Jesus beskriver i Joh 3:19-21. Man kommer inte till Himlen (Ljuset) eftersom man skäms för att visa upp sig där.

Jesus varnar för ett tillstånd i mörker för dem som inte tagit varning. Den som inte vänder om är utanför Guds kärlekssfär, men under en tidsperiod som längst kan sträcka sig fram till domen vid den vita tronen. Då kommer alla att dras fram i Guds avslöjande ljus. De som gömt sig i mörkret kan inte längre smita undan.

Alla ska träda fram inför Guds domstol. Även pånyttfödda troende ska redovisa sina liv, 2 Kor 5:10.

Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.

Alla våra gärningar, tankar, ord och motiv kommer att prövas i Guds genomträngande ljus. Först då vet vi vad som blir enskilda människors slutgiltiga öde.

(c) Madeleine Wallgren

Läs mer i boken ”Tidens fullbordan”

Den rike mannen och Lasarus – en tolkning

Av Peter Wallgren

Under historiens gång har föreställningar om helvetet spelat stor roll för förföljelser av oliktänkande inom både kristendom och islam. Tron på ett evigt helvete har motiverat grov tortyr för att om möjligt omvända dem som uppfattats som hädare eller kättare. Om någon avviker från den ”rätta” läran hamnar han ju i helvetet, och då är jordisk tortyr att föredra, eftersom den bara varar en jämförelsevis kort tid och kanske räddar några. Men resonemanget har knappast lett till uttryck för kärlek, fastän det borde varit drivkraften. Det bevisar bara att kärlek inte kan rymmas i ett sådant trossystem.  Närhelst man drivs av fruktan för villfarelse och straff befruktas hatet. Och med hat i hjärtat har man redan hamnat i villfarelse.

Samma onda cirkel finns i politiken. Det går nu inte att förneka att vissa åskådningar för in människor i jordiska helveten, men frågan är hur man bäst bekämpar dessa. Kan fruktan för ondskan verkligen leda oss till handlingar som vänder ont till gott? Fullkomlig kärlek driver ut all fruktan.

Lagstiftning och utrikespolitiska beslut påverkas i högsta grad av politikers gudsbild, vare sig de är öppet religiösa eller bara vagt anar det gudomligas ordningar.

 Idag ser vi inte tortyrets logik tillämpad i kyrkan. Men jag möter ibland dem som grubblar över ifall de kommer att hamna i helvetet när de dör. Jag har lagt märke till att fruktan för helvetet är ett grundläggande tema i vissa psykiska lidanden, speciellt vid psykoser. Fruktan för villfarelser skapar också helt helt onödiga svårigheter i samarbete med andra troende. Och så är det naturligtvis svårt att älska en Gud som kastar människor i helvetet. Inte minst Dagens Nyheters förre chefredaktör Herbert Tingsten tyckte detta var ett stort hinder för att alls kunna tro på Bibeln.

En av de Bibelns berättelser som starkt bidragit till föreställningen av helvetet som en plats där människors andar plågas i eviga eldslågor finner vi i Lukasevangeliets 16:e kapitel – liknelsen om den rike mannen och Lasarus. Låt oss därför se lite närmare på denna liknelse.

Läs Lukasevangeliet 16:19-31!

Den rike mannens kläder säger oss en del om hans identitet. Han var klädd i purpur och fint linne. Purpur bars av kungligheter. Fint linne var prästerskapets klädsel enligt Gamla Testamentet, 2 Mos 28:42 m fl. Så mannens klädedräkt var en symbol för kunglighet och prästerskap. I 2 Mos 19:6 sade Gud till Israel ”Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” Kläderna identifierade honom därför symboliskt med Guds utvalda egendomsfolk. Han hade fem bröder. Det är inte mer långsökt än att Jesu åhörare direkt kopplade detta till att mannen representerade Juda, Jakobs son, från vilken judarna härstam­mar. Judas äldre helbröder var Ruben, Simeon och Levi; hans yngre Isaskar och Sebulon (1 Mos 35:23).

Judarna var andligt rika och kände sig trygga som Abrahams avkom­lingar (se Matt 3:9). I dödsriket kallade Abraham den rike mannen ”min son” (1917), sedan denne tilltalat Abraham med ”fader”. Det beskrev en ömsesidig relation som grundade sig på kärlek. Under sitt jordeliv levde han varje dag i glädje och fest – vilket Gud hade lovat sin förbundspartner. Men i 5 Mos 8 utfärdade Mose en allvarlig var­ning som han borde ha funderat närmare på. Israels kallelse var att välsigna alla folk med det de fått av Herren. Men endast smulor föll från deras bord.

När den rike mannen dog, kom han att plågas i dödsriket. Han fick nu själv ropa utan att få hjälp (Ords 21:13), liksom Lasarus uppenbarligen hade gjort i det förra livet. Men vari bestod dödsriket, och hur utformade sig plågan? Basanos är det grekiska ordet som används för plåga i vers 23 och 28, här i plural. Ordets grundläggande betydelse är ”prövosten, kriterium för att testa äktheten av metaller”. Mannens liv prövades och testades – i en ”låga”, står det. Vissa bibelöversättningar har ”lågor”, vilket förstärker den folkliga synen på helvetet som ett brinnande inferno. Rätt översättning av ordet flox (flox) är ”flamma, blixt, det som plötsligt lyser upp något”. Han befann sig alltså inte i ett brinnande inferno. Flox står i singular. Det handlar om en flamma, och associationerna leder till en flamma av plötslig insikt över sitt tillstånd. Hans plåga bestod av ånger över ett förfelat liv. Det blev nu prövat. Hur länge? Prövningar brukar pågå tills man får fram ett resultat.

Mannen menade att en enda droppe vatten skulle kunnat ge honom lindring (svalka tungan). Om han hade befunnit sig i ett eldhav skulle den droppen ha dunstat i lågorna långt innan den hunnit nå hans tunga, och naturligtvis skulle inte en droppe ha haft någon kyleffekt på hela kroppen. Men kanske han drog sig till minnes alla hårda ord han yttrat under sitt förra liv och nu kände det som att tungan brände som eld. Vi kan associera till Jakobs brev (3:6) där tungen beskrivs som en eld.

I verserna 24 och 25 är ordet för ”plågades” odunaw  (odynao) som främst syftar på själsligt lidande. Ordet används fyra gånger i Skriften, samtliga av Lukas, varav två gånger i liknelsen. I Luk 2:48 används det för att beskriva Maria och Josefs oro när de sökte den tolvårige Jesus i samband med påskhögtiden. I Apg 20:38 används ordet för att beskriva smärtan som församlingsledarna kände när Paulus sade att de inte mer skulle se hans ansikte.

Vem var Lasarus?

Den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser, ett namn som betyder ”Gud hjälper” eller ”Den som Gud hjäl­per”. I GT finns elva personer med namnet, men eftersom liknel­sens Lasarus verkade ha starka band till Abraham, kan vi misstänka att han representerade Abrahams tjänare. Då Abraham var barnlös långt upp i åren var Elieser den han tänkt testamentera sina rikedomar till, 1 Mos 15:2.

Elieser var från Damaskus, och Lasarus bör därför stå som symbol för hedningarna. Dessutom berättade Jesus att hundarna slickade hans sår. Ingen människa verkade bry sig om honom, utan hundarna var hans vänner. Bara tanken var ytterst stötande för judarna eftersom hunden räknades som ett orent djur.

Om denna tolkning stämmer, ville Jesus här visa att även hedningarna har del i Guds rike – vilket även det var otänkbart för många judar.

Vilket dödsrike syftade Jesus på?

I dödsriket kunde den rike mannen se Lasarus i Abrahams sköte. Det kan förvisso syfta på att en kommunikation kan ske mellan Abrahams vistelseort i ljuset och det andliga mörker som i Bibeln kallas dödsriket. Men det är säkert inte hela sanningen. Låt oss bara först konstatera att om mörkrets boning skulle bestå av evig tortyr, så skulle man knappast kunna glädja sig i Abrahams sköte, för då skulle man se sina nära och kära plågas dag som natt. Det blir inget himmelrike av det, såvida man inte förvandlas till sadist när man kommer till himlen. Därför måste det finnas ett slut på eländet.

Men vi missar lätt allegorins profetiska innebörd: Jesus ville varna judarna för att de som folk skulle hamna i ”dödsriket”, det vill säga sändas i exil bland jordens olika folk, medan hedningarna skulle få tröst av evangeliet, alltså bildlikt talat hamna i Abrahams sköte. I exilen, och även i dagens Israel, plågas så judarna av förföljelsens ångest. Svalget till Abrahams sköte (trons sköte) består fram till den dag då hela Israel ska bli frälst (Rom 11:26).

Intressant är att mannen inte bad om att få komma till Abrahams sköte. Inte heller bekände han sin synd. En sådan lösning var fördold för honom. När Jesus i slutet av allegorin lät Abraham svara den rike mannen ”lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda”, så var detta en specifik förutsägelse om vad som skulle komma att ske när Jesus uppstod från döden. Ledarna mutade gravvakten istället för att vända om (Matt 28:11-15). Påståendet gäller inte generellt, för många kom till tro när Jesus uppväckte Lasarus (Joh 11:45). Och vi får inte glömma att alla kristna kommit till tro just därför att Jesus uppstod från döden. Idag kan vi läsa om en stor mängd nära-döden-upplevelser som också leder många till tro. Men Jesus visste att bevisen inte skulle övertyga de flesta avkomlingar till Juda och hans bröder. Deras hjärtan var nu tillstängda, och Gud tänkte inte öppna dem förrän tiden var inne (Jes 6:10, Rom 11:25, 32).

I dödsriket får man skörda det man sått på jorden. Man får känna den smärta som man orsakat andra, såvida inte ens offer har förlåtit. Men det betyder inte att försoningen blir utan verkan. En dag ska Herren dra alla till sig, Joh 12:32. En dag har syndaren betalat till sista öret, Matt 5:26. Och en dag ska alla se Guds frälsning, Luk 3:6. Klyftan mellan dödsriket och Abrahams sköte är nu överbryggad av Jesus. ”Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra, utan också för hela världens”, 1 Joh 2:2. Det krävs bara att man vill se honom för att komma över dödsrikets klyfta.

Många av Bibelns bildspråk har gett oss myror i huvudet när vi inte förstått dem. Fler exempel är Uppenbarelsebokens eldsjö, Gehenna, domen mellan fåren och getterna samt ”evig eld”. Utrymmet här räcker inte till, men i vår bok Tidens fullbordan öppnar vi för en rättvis och positiv gudsbild genom alla dessa begrepp.                       

Peter och Madeleine Wallgren, Perstorp

Fler inlägg inom samma ämnesområde:

Kan man bli frälst efter döden?
Talar bibeln om eviga straff?
Skillnaden mellan domen vid Jesu återkomst och den yttersta domen

Sund och ohälsosam fruktan, del 3 - Madeleine Wallgren på Vingården

Här kommer del 3 i serien "Sund och ohälsosam fruktan". Vi tar bland annat upp

• Jerobeams förfalskning av äkta gudsfruktan och motiven bakom, 
• den äkta fruktan som föll över folket i Apg 5, 
• frestelser till självvalda sätt att uttrycka sin gudsfruktan,
• hur vi kan missförstå tidsschemat - Jer 44
• vikten att ta emot korrigering, med mera...

För sammanhangets skull bör du lyssna till del 1 och 2 i serien först.

Serien i sin helhet i HD-format finns att köpa här:

https://vingarden.org/woo/produkt/sund-och-ohalsosam-fruktan/

Just nu får du välja en gratis bok med värde upp till 225:- när du handlar i Vingårdens webbutik och dessutom 10% rabatt när du använder rabattkoden "rabatt10%".

Från död till liv – Opals mirakulösa resa

Tisdag den 5 september - en dramatisk dag!

Trots mattes ansträngningar att hålla plack och tandsten borta led vår 7-åriga papillon Opal av tandlossning. Hon var ovillig till tandborstning, och tandstensskrapning kunde i vaket tillstånd bara ske med stor möda på någon enstaka tand. Opal hade blivit sövd tre gånger tidigare för tandvård utan komplikationer. Nu upptäckte jag en böld ovanför den tand som var mest angripen och dessutom en aning lös. Jag förhörde mig om priser för ta bort tanden. Med viss tvekan antog vi en mycket trevlig privatpraktiserande veterinär som berättade att han dragit ut tänder från många hundar utan problem. Eftersom Opal varit sövd tidigare föresvävade det aldrig Peter och mig att något kunde gå snett med narkosen. Däremot oroade vi oss en del för att tanden var en kindtand med tre rötter.

Veterinären var noggrann, och gav Opal lugnande före den egentliga narkosen. Hon fick också lokalbedövning. Det tog sin tid att få ut tanden, men veterinären lyckades få ut den med alla rötter, och vi andades ut. Men precis när vi stod och tittade på den utdragna tanden märkte jag att Opal andades snabbt och häftigt några gånger för att sedan sluta. Kanske hon hade gjort det tidigare också utan att vi märkt det. Veterinären upptäckte det samtidigt, och vi såg Opals tunga bli mörkt blålila och hennes ögon vändes uppåt. Veterinären sa: ”Det här är allvarligt!” Efteråt erkände han att han blivit chockad. Han hade aldrig under sin tid som veterinär förlorat en patient. Snabbt gav han Opal konstgjord andning med omväxlande hjärtmassage. Hon var alltså död i en till två minuter, men det kändes ju som en mycket längre tidsperiod, då han försökte väcka henne. Hon kom tillbaka! Det vill säga hjärtat började slå igen, men trots antidot förblev hon påfallande borta. Hon dräglade, kräktes och var allmänt livlös. Vi fick stanna kvar hos veterinären i ytterligare en timme för observation, men hon vaknade inte till ordentligt.

Vi åkte hem och la henne i hennes hundkorg. För säkerhets skull fick hon penicillin ett par dagar för att förhindra infektion där tanden hade suttit.

Fredag 8 sept – Opal blir bara sämre

Opal blir sämre. Hon reagerar inte på ljud, lyfter inte på huvudet när man pratar med henne. Hon verkar ha blivit helt döv av syrebristen. Hon ligger passiv, lealös och tung. Dock orkar hon gå lite grand när vi lyfter ut henne, men hon är mycket ostadig och vinglig och faller lätt omkull. Sedan vi tagit in henne igen gnäller hon högljutt i cirka en timme och ibland vrålar hon rakt ut. Har hon ont eller är hon förtvivlad över tillståndet på annat sätt? En värktablett som vi tidigare fått utskriven verkar inte hjälpa ett dugg. Vi beslutar att ta bort den, eftersom vi inte vet om den kan ge biverkningar som förvärrar tillståndet.

Jag ringde veterinären som sa att man kunde lägga in henne på djursjukhuset för stödjande behandling, men där kunde man inget göra för att reparera skadorna hon fått på grund av syrebristen. Han befarade att hon drabbats av blindhet, något som kan hända när man får hjärtstillestånd. Kanske hade hon dessutom fått njursvikt och leversvikt. Han trodde också att hon kunde ha fått hjärnskador och hamnat i permanent halvnarkos.

Hade hjärtstilleståndet inträffat på en fullt utrustad klinik hade man ju haft syrgas inkopplad, och då hade förmodligen inte några allvarligare irreparabla skador uppkommit. Men en inläggning på sjukhus i efterhand hade stressat henne än mer med tanke på alla okända intryck.

Jag kan nog inte ens föreställa mig vilket trauma det måste vara att vakna upp ur narkos och märka att man varken ser eller hör och – skulle vi komma att inse senare – utan luktsinne.

Jag frågade veterinären vad hon hade fått för narkosmedel och fick veta att det hette ketamin. När jag googlade på ämnet blev jag förskräckt. Det används tydligen av missbrukare, och kan bland annat ge hallucinationer. Kanske Opal hallucinerade och att det var därför hon skrek så. Veterinären betonade dock att detta medel är mycket säkert. Han sa att det används också för människor, till och med för barn.

Opal får kortison för att dämpa eventuell inflammation i hjärnan.

Lörd 9 sept – återbesök hos veterinären

Jag gråter mycket denna dag.

Opal hittar inte sin mat- och vattenskål. Hon hässjar och krampar och vill varken äta eller dricka. Veterinären kollade hennes syn och kunde bara konstatera att hon var helt blind. Jag bad honom hämta en katt för säkerhets skull. Var det något som fick Opal att reagera så var det katter. Men hon visade inga tecken på att lägga märke till katten som hölls framför henne.

Han bad oss sätta ner henne på golvet. Hon säckade ihop utan att göra några ansatser till att försöka resa sig.

Eftersom hon var uttorkad fick hon subkutan vätskeinjektion i nacken. Men tydligen var det väldigt plågsamt för hon skrek ihållande och försökte klättra upp på mitt huvud. Direkt efter drabbades hon av kramper i båda frambenen, nacken och käkarna. Frambenen och nacken förblev stela i flera dagar. Veterinären gav oss en förpackning med CBD-olja (medicinsk cannabisolja), ur vilken vi skulle klämma ut en droppe i storlek av ett risgryn och smörja på kindens insida tre gånger per dygn. Vi skulle inte ge kortison samtidigt, då läkemedlen kunde motverka varandra.

Väl hemma la vi henne i hundkorgen. Hon såg ut att vara döende. Jag grät och fruktade att hon inte skulle överleva natten. I det läget skickade jag mejl till några av mina vänner som känner Opal och bad dem att be för henne, vilket de snabbt svarade att de skulle göra.

Sönd 10 sept

Jag vaknade redan kl 4 på natten och gick för att titta till Opal. Döm om min förvåning när Peter också var uppe och meddelade att Opal var uppe och gick! Jag trodde knappt mina öron förrän jag såg henne stappla omkring. Blind och döv, ja, men hon stod och gick för egen maskin om än mycket vingligt.

10-12 sept

Nu lägger vi ut mattor på golvet eftersom hon halkar och gör en ”bambi” – benen glider åt fyra olika håll och hon kan inte själv ta sig upp. Vi avgränsar utrymmet för henne så hon bara kan gå i köket och hallen. Men hon fastnar då och då i hörnor och bakom dörrar. Hon kommer tydligen inte på att backa. När hon kommer till en återvändsgränd blir hon stående och skriker. Hon går in i väggar och köksskåp. Vi tar ut henne i trädgården där hon får bättre underlag, och då går hon runt i ständiga högercirklar, ibland nästan bara runt sina bakben, kanske av rädsla att gå in i något eller falla ner från en höjd.

Hur ska det gå med hennes syn?

Jag googlar på narkos och läser bland annat om ett tvåårigt barn som genomgick en rutinoperation – halsmandlarna skulle bort – och ”gick från livlig och sprallig till döv, stum och blind”. Efter operationen fick hon hjärtstillestånd: ”Med syrgas och elchocker förs Eunice tillbaka till livet och skickas med luftambulans till Rikshospitalet i Oslo. Idag ligger hon döv, stum och blind på barnavdelningen på sjukhuset. Hon har spasmer och kan inte röra sig normalt.” Föräldrarna har inte av läkarna fått något hopp om förbättring och säger till Aftonbladet: ”Vi har fått besked om att hon kommer att få leva så här. Blind, utan hörsel, utan att kunna prata eller röra sig. Det är väldigt tungt.”[1]

Veterinären kommenterar under vår mejlväxling: ”Det är ju precis vad som hänt med Opal.”

Jag tänker på ett TV-program om skönhetsoperationer. En vacker, ung kvinna önskade få större bröst inför sitt förestående bröllop. Hon opererades i Polen, där hon lämnades utan övervakning efter operationen. Hon fick hjärtstillestånd. Hon hamnade i koma och ingen visste om hon någonsin skulle vakna igen. Hon bor idag på ett hjärnskadeboende och behöver tillsyn dygnet runt.[2]

Från den stund Opal började gå igen grät hon oavbrutet i en hel vecka. Hon la sig nästan aldrig ner och sov, utan vankade runt, runt. Tidvis skrek hon högt.

Den högljudda gråten och vrålet misstänker jag berodde på panikångest. När vi tog upp henne stretade hon oftast emot, krampade och sprattlade. Det var fruktansvärt att se henne lida så och inte kunna göra något. En morgon försökte Peter lägga henne i min famn när jag låg i sängen, något som hon verkligen brukade uppskatta. Men istället blev hon stel som en pinne i ett dramatiskt krampanfall och skrek av skräck. Jag blev helt förtvivlad och kände mig oerhört maktlös.

Flera gånger under dessa prövningens dagar undrade jag om det inte vore mest humant att avliva henne. Men samtidigt visste jag att Gud hade svarat på bön för andra djur som varit allvarligt sjuka. Peter kände på sig att Opal inte hade levt färdigt sitt hundliv.

Jag måste erkänna att min tro på att Opal skulle bli helt återställd var svag. Var jag villig att ha en hund som förblir blind resten av livet? När jag vid ett tillfälle bad över min kluvna inställning kände jag det som att jag fick välja: Gud kunde antingen ta hem henne till sig eller så kunde jag sträcka ut min tro till ett helande. Jag la henne i Guds händer och bad att hans bästa vilja skulle ske. Men Peter hade bestämt sig – han såg framför sig en helad Opal och funderade inte över hur det stod till med hans tro. Han förstod att han utan att tvivla måste vara inriktad åt ett enda håll för att inte bli ett hinder för helande, som ju alltid kommer först i den andliga dimensionen, innan det hunnit påverka den fysiska världen.

Matvägran

Opal vägrar fortfarande att dricka och äta. Vi hjälps åt med att få i henne lite vatten med hjälp av en pipett. Det går långsamt för hon hostar efter varje liten dos. Det verkar som om hon har svårt att svälja. Hon skakar och hässjar oavbrutet. Enda fördelen med hässjandet är att vi med en plastsked lyckas stoppa i henne lite kvarg utblandat med vatten. Det är annars omöjligt att öppna gapet på henne. Vi bjuder henne på rå köttfärs och goda köttbitar och annat hon brukar gilla, men hon spottar snabbt ut det.

Tisdag den 12 sept är hon stadigare på benen och vinglar inte lika mycket.

I förmiddags ringde brevbäraren på dörren, men trots att Opal låg i hallen reagerade hon inte. Det brukar annars vara nästan omöjligt att få tyst på henne när han kommer. Jag testar med lite andra ljud, men ingen reaktion. Man märker annars så väl när hon hör något, för de stora öronen pejlar alltid in var ljudet kommer ifrån.

Men under eftermiddagen ser jag att hennes öron börjar röra sig, det antyder att hon börjar höra.

En av Opals förebedjare tipsar om att vi kan använda en nappflaska för att få henne att dricka. Det var ju en bra idé. Konstigt att vi inte hade kommit på det tidigare. Jag tar fram den lilla nappflaskan som jag hade använt för valpar och kattungar och lyckas få i henne några milliliter. Men hon har inte kissat på flera dagar, vilket oroar mig. På Anicuras hemsida står det bl a:

Symtom på akut njurskada kan komma plötsligt. Hunden blir svag och trött, äter sämre och får akut ont i buken. Kräkning och diarré är vanligt förekommande och vid allvarliga fall kan hunden få neurologiska symtom. I början av njurskadan kan hunden dricka mer och kissa mer än normalt för att i ett senare skede inte producera någon urin alls. (min kursivering)

Veterinären sa vid något tillfälle när jag frågade om njursvikt att antingen rinner urinen rakt igenom utan att passera njurarna eller så kommer det ingenting alls. Det sistnämnda är ju fallet med Opal. Visserligen har hon inte fått i sig så mycket vätska, men nånstans måste det hon fått via injektion och nappflaska ha tagit vägen… Eller kan hon ha flåsat ut allt via tungan?

Ons 13 sept – Opal kissar

För första gången på hela fem dygn kissar Opal idag – ett bönesvar sedan jag dagen innan skrivit ett nytt mejl där jag bett om förbön för hennes njurar. Dessutom lyckas hon för första gången själv lapa i sig vatten från en kopp när hon sitter i knät. Man måste dock med milt våld trycka ner huvudet. Hon kan inte själv böja ner nacken. Dessutom verkar hon skrämd för vattenytan som hon inte kan se. Men nu dricker hon nästan en hel deciliter.

Vi är väldigt trötta eftersom vi inte fått sova om nätterna. Sedan hon började stå och gå har hon vankat dygnet runt. Eftersom hon ständigt fastnar i något hörn eller bakom en dörr och inte själv kan backa, måste en av oss stiga upp och rädda henne när hon gnäller. En gång körde hon in huvudet mellan spjälorna i hallen. Mot källartrappan hade vi redan hade satt upp en grind, men vi kompletterar den nu med ett kompostnät mot spjälorna. Peter som har nedsatt hörsel går till sängs på hallgolvet på en luftmadrass för att ge henne mer trygghet och bättre kunna höra om hon är i nöd. Så får jag sova ut.

Fred 15 sept – första promenaden utanför trädgården

Idag tar vi med henne till ängen en bit från vårt hus. Hon vägrar röra sig när jag har kopplet på henne. Min tanke var att kopplet skulle ge trygghet och leda henne, men det fungerar inte alls. Så hon får gå lös. Det blir många högersnurror som vanligt, men vi kan kalla på henne för att styra henne någorlunda rakt på gräsgången. Opal hör! Barnskrik och trafikljud tar bort hennes uppmärksamhet och leder henne fel. Vi förstår att vi måste hitta en plats där det är tyst för att få henne att följa oss. Jag trodde ju att hon kunde följa våra doftspår, men nej. Det går upp för oss att hon förlorat sitt luktsinne.

Detta förklarar varför hon vägrar äta. Utan luktsinnet (och utan syn) vet hon inte vad det är vi försöker stoppa i henne. Förlusten av det viktigaste sinnet är närmast en katastrof. Livets glädje är att nosa. Synförlust är inte lika traumatiskt för en hund. Nu förstår jag också varför det inte lugnade henne när jag la mina kläder i hennes hundsäng. Hennes vilsenhet har gjort henne så ledsen att hon gråtit nonstop. I likhet med alla hundar brukade Opal analysera var andra hundar hade markerat och så avsluta med några droppar urin för att tala om att hon varit där. Men sedan narkosen har hon inte böjt ner huvudet och gjort några ansatser att lukta på någonting.

Hon kanske inte ens kunde skilja oss från andra människor. Intuitivt kände jag att hon undrade vilka vi var – men det kanske bara var inbillning. Men när hon inte kunnat lukta, inte se eller höra oss, så har hon förmodligen inte vetat vilka vi var. Inte ens hudkontakt fungerade. När vi höll i henne slappnade hon inte av, utan sprattlade och ville ner på golvet.

Jag skickar ett nytt mejl till Opals bönevänner för att de ska be för luktsinnets återkomst.

16 -17 sept

Vi tar med Opal på promenader på småvägar. Där får vi se upp för vattenfyllda diken, sjöar, bäckar, och snår med kvistar som hon kan få in i ögonen eftersom hon inte ser dem – allt sådant man inte tidigare tänkt på. Så snart hon blir osäker på var hon och vi är, snurrar hon högervarv.

Måndag 18 sept – återbesök hos veterinären

Han tror knappt sina ögon när han ser Opal röra sig utomhus utan några som helst problem. Förra gången var hon ju en grönsak, menade han. ”Är det verkligen samma hund?” frågade han förundrad. Men syntestet förblev negativt. Han lät en stor katt stå någon meter ifrån Opal. Hon gick rakt förbi den på ca en halv meters håll. Så uppenbarligen kunde hon varken se eller känna lukten av katt. Tidigare har hon detekterat katt långt innan den blivit synlig och ivrigt velat följa doftspåren.

När vi kommer inomhus går hon rakt in i en vägg.

Vågen visar att hon gått ner från 4.200 gram till 3.600 gram – en rejäl viktminskning på bara två veckor.

Hon får en ny förpackning CBD-olja att ge tre gånger per dygn. Peter föreslår veterinären att han ska ge Opal den tidigare utskrivna värktabletten av NSAID-typ som också är inflammationshämmande, och ju inte interagerar med CBD-oljan. Det kanske skulle dämpa oron om den beror på inflammation i hjärnan. Det tycker han är ok. Tabletterna fungerade ju inte alls tidigare, men nu får vi en lugn natt för första gången på över en vecka. Opal kan slappna av och sova.

Ons 20 sept – luktsinnet är på väg tillbaka.

Vid två tillfällen under promenaden böjer hon på huvudet och sniffar. Och hon tar emot en leversnitt! Det är första gången hon självmant äter något – ett tecken på att luktsinnet börjar återkomma.

Under promenaderna vänder hon på tassen och börjar följa främmande i motsatt riktning. När vi kommer tillbaka till vår tomt går hon förbi. Hon vet alltså inte var hon bor.

Fre 22 sept – synen börjar återvända.

Idag under promenaden hoppar Opal efter min skugga. Och på hemvägen jagar hon prasslande höstlöv på vägen – sådant som valpar och unghundar gör, men som Opal inte gjort på många år. I normala fall föredrar hon alltid att gå på smala stigar inne i skogen, men numera vill hon inte gå där det är trångt och mörkt. Hon väljer hellre att gå på breda vägar med så bra ljus som möjligt, vilket säger mig att hon nu åtminstone kan skilja mellan ljus och mörker.

Hon är påfallande intresserad av fönster – står och tittar jättelänge på källarfönstret där Peter har sitt arbetsrum. Men det är nog inte så att hon ser honom, utan det verkar vara blänket från fönstret hon funderar på. Hon uppvisar samma beteende när hon ser sjöar och vattenpussar.

Svansen som den senaste tiden släpat i marken har äntligen kommit tillbaka och ligger nu över ryggen.

Nu när hon kan styra sin kropp testar jag hur det står till med hennes minne. Kommer hon ihåg några av de kommandon som hon tillägnat sig under sitt sjuåriga liv? Kommandot ”sitt” borde vara det lättaste att komma ihåg. Ingen reaktion. Hon verkade helt oförstående även inför ”plats”, ”vacker tass”, ”fot” och andra välbekanta ord. Så uppenbarligen har en del hjärnceller strukit med…

25 sept, 3 veckor efter narkosen.

Aptiten har kommit tillbaka. Och – störst av allt för mig – hon kan se igen! Jag måste erkänna att jag tidvis inte vågade tro att detta skulle ske. Jag vet inte hur bra hon ser, men den tomma blicken som bara stirrade rakt fram och inte reagerade på någonting är borta. Hon följer med vad som händer och tittar på mig när jag pratar med henne. Tänk att hon för bara en vecka sedan hos veterinären fick träffa en stor lurvig katt och bara gick förbi på en halv meters håll utan att notera den! Idag ser hon både hundar och människor vi möter.

Den dag hon från vardagsrummet talar om att hon ser ekorren uppe i trädtopparna ca 30 meter bort – då vet jag att hon även återfått full skärpa. Men jag har själv inte sett ekorren på ett tag, så vi får väl vänta med den testen.

Sedan hon började gå har hon varit nästan skräckslagen inför trappor. Idag vågar hon för första gången gå ner för utomhustrappan och hon hittar också för första gången själv sin matskål och sin vattenskål.

28 sept – minnet återvänder

Plötsligt kommer hon ihåg flera sedan tidigare inlärda ord. Men linförig­heten är det sämre med. Hundar ska ju gå på vänster sida om föraren, men numera vill hon bara gå på min högra sida. Och hon beter sig ostyrigt som en unghund utan att bry sig om vad jag säger till henne.

1 okt – Opal är helt återställd

Opal är tillbaka som den hund hon var före narkosen. Hon tvekar fortfarande någon sekund innan hon tar sig uppför trappor och hon hoppar inte längre upp i sin favoritstol, men annars är hon som vanligt – pigg, glad och matfrisk. Hon ser själv alla hinder i naturen. Hon sover gott om nätterna och hon är lika glad som förut när vi tar henne med i bilen på en utfärd. Lydnaden börjar också återkomma.

För oss är detta ett Guds under. Vi är tacksamma för alla vänner som bad för Opal. Från att ha varit ett dreglande kolli som förlorat syn, hörsel, smak, luktsinne och minnen, till att vara helt återställd efter drygt tre veckor – det är stort! Än en gång påminns jag om Psaltaren 34:7: ”Både människor och djur hjälper du, herre”.

Hade misstaget kunnat undvikas? Antagligen. Men vi anklagade aldrig vererinären för misstaget. Inte heller anklagade vi oss själva för hur vi hade valt veterinär. Veterinären undrade till och med hur vi kunde vara så lugna under hela händelsen.

Vi visste att man aldrig bör anklaga sig själv eller andra för misstag, men däremot lära sig något av dem. Istället tog vi fasta på det som står i

Rom 8:28: Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa 

Kol 3:15 “Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma.”

                                       

Madeleine Wallgren

Fler solskenshistorier med mina djur kan du läsa

i boken ”Madeleines ögonstenar” utgiven på Vingårdens förlag.

 www.vingarden.org

Lägg till bildtext

---

[1] aftonbladet.se/halsa/article10751057.ab

[2] Du kan se flera artiklar om detta om du googlar på ”Christina Hedlund”.

Apokatastasis – central biblisk lära om alltings återupprättelse

Apokatastasis – en central biblisk lära om alltings återupprättelse under de första århundradena

Uppfattningen och förhoppningen om att allt som gått sönder i skapelsen en dag ska återupprättas, helas och återfå den ställning Gud avsåg i begynnelsen har funnits i tusentals år. Om det vore en villfarelse borde Jesus ha avvisat den förhoppningen när hans lärjungar, som trodde på denna lära, frågade honom:

Apg 1:6 När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?" 

Här använder författaren Lukas ordet apokatastasis, fast i verbform. Deras fråga gäller inte tillvaron i himlen efter döden, utan det rike här på jorden som Messias ska upprätta (det vi brukar kalla Tusenårsriket eller milleniet). Väntan på Messias, Davids son, som skulle befria Israel från Romarriket och skapa fred och rättvisa i landet var en dröm hos varje jude vid denna tid. Men för många sträckte sig drömmen längre än så, vilket profeterna talat om; en helt ny tidsålder, en ny världsordning, ja, till och med nya himlar och en ny jord. Gemene mans förhoppningar var dock oftast kopplade till lite mer jordnära drömmar.

Vi ser i alla fall att Jesus inte avvisade apokatastasisbegreppet. Han svarade att tidpunkten för denna återupprättelse inte var deras sak att få veta. Nu hade de en angelägen uppgift framför sig att fokusera på, nämligen att bli Jesus vittnen till jordens yttersta gräns (Apg 1:7-8). Detta var Jesus sista ord innan de såg honom lyftas upp i skyn.

När Petrus en kort tid senare predikade efter att den lame mannen i Salomos pelarhall blivit botad, spann han vidare på tråden om apokatastasis. Mannens helande var ett exempel på apokatastasis – hans kropp hade blivit återställd till den status den var menad. Och Petrus tog tillfället att påminna om Guds ursprungliga plan som ”Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.”

Apg 3:21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat (apokatastasis), som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. (mina kursiveringar)

Allt ska bli återupprättat! Att kalla detta för villfarelse måste i sig vara villfarelse.

Under Jesus vandring på jorden gav han smakprov på denna återställelse genom att bota sjuka, uppväcka döda och kasta ut demoner.

 När han botade mannen med en förtvinad arm används åter ordet apokatastasis (fast i en annan grammatisk form). Se Markus 3:5 med parallellställen! I Mark 8:25 läser vi om en blind man som återfick sin fulla syn, och även här används detta ord (apokathistemi).

Allt som fienden förstört och fört in i världen, sjukdom, lidande och död, kommer en dag att vara borta. Den gamla världen ska födas på nytt, Matt 19:28 och befrias från det nuvarande slaveriet, Rom 8:19f. De gammaltestamentliga profetiorna om Israels återupprättelse går i uppfyllelse. Varhelst ordet och dess avledningar används handlar det om att återställa något som blivit förstört eller förvrängt till dess ursprungliga tillstånd.

Det verkar finnas etapper på vägen till återupprättelse. Profeten Elias tjänst var en återupprättelsetjänst enligt Jesus egna ord.

Matt 17:11 Han [Jesus] svarade: "Elia skall komma och återupprätta (apokathistemi) allt.

Men allt återupprättades inte när den förste Elia verkade, inte heller när Johannes döparen, som var en ny Elia, verkade. Så det återstår fler Elior, minst en, men kanske flera.

Guds ursprungliga plan kommer att nå framgång. En dag ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28, och alla knän böjas och alla tungor ska bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre! (Fil 2:10, 11; Jes 45:22-24). Denna bekännelse kommer att flöda från människors hjärtan, för Gud är inte betjänt av bekännelser under tvång och hot. Bekännelsen ska ske i Jesus namn, Fil 2:10, vilket betyder att den sker med själ och hjärta i förening med Kristus Jesus. I det hebreiska språkbruket är detta innebörden av att göra något i en annan persons namn.

Profeten Daniel såg denna återupprättelse som en liten sten som (kanske likt en snöboll) blev större och större tills den uppfyllde hela jorden och krossade den bildstod, som symboliserade världsrikena (Dan 2).

Irenaeus tillhör de apostoliska fäderna (de allra tidigaste kyrko­fäderna) och han beskriver denna återställelse med ordet recapitulation. Temat är centralt i hans skrifter och återspeglar den allmänna tro kristenheten hade under de första 300 åren.

Läs mer om detta i vår bok "Tidens fullbordan"!

Fler inlägg inom samma ämnesområde:

Kan man bli frälst efter döden?
Talar bibeln om eviga straff?
Skillnaden mellan domen vid Jesu återkomst och den yttersta domen