Farorna med "Law of Attraction" i "kristen" förkunnelse

"Allt du drömmer om och önskar kan du få!"

En “kristen” variant av “Law of Attraction” har smugit sig in i kristenheten. Denna lära är i vissa avseenden snarlik biblisk förkunnelse, men saknar, som alltid är fallet med villfarelse, korset i centrum.

Vad är då ”Law of Attraction”? Denna lära fick stor genomslagskraft genom filmen och boken ”The Secret” av Rhonda Byrne (På svenska: ”The secret – Hemligheten”). Boken är en bästsäljare och tryckt i över 3,7 miljoner ex och handlar om hur man blir mästaren i sitt eget liv.

I presentationen kan man bland annat läsa:

” I boken lär man sig att tillämpa The Secret på alla sätt i livet, vare sig det handlar om hälsa, relationer, lycka, yrkeslivet eller pengar, och dessutom i samspelet med andra i världen. Budskapet handlar om att återupptäcka den dolda, outnyttjade kraften i sitt inre och den vetskapen för med sig glädje på alla områden i ens liv.
The Secret innehåller visdom från samtida lärare och inspiratörer - kvinnor och män som är läkare och medicinare, psykologer, historiker, teologer och vetenskapsmän, samt ledande inom näringsliv och ekonomi - som har använt sig av hemligheten för att uppnå hälsa, välbefinnande och lycka. Genom att börja tillämpa kunskapen i The Secret visar de hur sjukdomar kan botas, hur man kan uppnå bättre levnadsstandard, bemästra hinder och begränsningar, samt nå dit många vanligtvis anser vara omöjligt - sina drömmars mål.
http://www.adlibris.com/se/bok/the-secret-hemligheten-9789153434238

Kort uttryckt går denna förkunnelse ut på att du kan få allt du vill ha. Bejaka din lust och din längtan, tänk och meditera på det och tala sedan ut det, gärna i form av en bön. Då kommer det du vill ha att dras till dig. De saker och händelser du vill ska komma till dig attraheras till dig. Law of Attraction beskrivs som en universell lag som säger att ”lika attraherar lika”.

Genom att det talas om bön så är det lätt att bli bedragen och mena att det här är kristen tro, men det är inte Bibelns Gud man ber till, utan svaret kommer från ”universum” eller den källa man väljer att tro på.

Omvänt fungerar denna attraktionslag så att det man fruktar för sannolikt också händer mig förr eller senare. Jag har gjort mig disponibel för det jag fruktar för genom att meditera på det, tala ut det och ställt in min kropp och själ på det. Alltså drar jag på det sättet till mig olyckan.

Jag uppmanas att lyssna till mitt högre jag och min inre röst, precis som vi undervisar om att lyssna till vårt inre vittnesbörd, andens smörjelse, 1 Joh 2:27, i boken ”Ditt inre vittnesbörd”.

Mycket av det som förkunnas inom denna New Age- och New Thought-inspirerade lära, återfinns alltså i kristen förkunnelse. Tankens och tungans makt betonas på många ställen i Skriften, både i Gamla och Nya testamentet. Likheterna har bedragit många framgångsrika förkunnare, speciellt i USA, att använda principerna i attraktionslagen i en ”kristen” tappning. Genom att tillämpa läran i kristna sammanhang och krydda förkunnelsen med lite bibelstöd har man förlett hela församlingar.

Men varför är det då villfarelse när man så enkelt kan underbygga attraktionslagen med bibelstöd? Därför att man hoppar över korsets budskap. Det är sant att Gud vill ge oss vad vårt hjärta begär, Ps 37:4, men om vi även läser nästa vers ser vi uppmaningen ”Överlämna din väg åt Herren, förtrösta på honom, han skall göra det.” Det är inte förenligt med biblisk tro att bara kräva vad mitt hjärta begär, utan det måste vara förenat med att ha sin glädje i Herren och överlåta mig åt honom, något som inte alltid är smärtfritt.

Det är sant att Jesus lovat att vi ska få det vi ber om i hans namn, men de grundläggande villkoren i Skriften handlar om att först överlåta sitt liv till Kristus, dö bort från sitt gamla jag med dess lustar och begärelser. Guds löften om överflöd, välsignelser, hälsa etc gäller när vi förblir i förbundet och vandrar i lydnad för Herrens bud, se till exempel 5 Mos 28 vad som gällde i Gamla förbundet.

All villfarelse som menar sig stå på kristen grund har det gemensamt att man inte läser Bibeln i sin helhet, utan plockar ut godbitarna och ”glömmer” korset som dödar vår gamla natur.

Den ”kristna” vilsefarande förkunnelsen, som handlar om att du kan få allt du önskar och ber om, tilltalar den gamla naturen, vårt kött, och förkunnelsen uppmuntrar oss alltså att tillfredsställa köttet. ”Vad vill du helst av allt ha? Framgång? Lycka? En ny lyxbil? Skönhet? Gud är god och bara du föreställer dig det i din fantasi, fortsätter att meditera över det, be om det och tala ut det, så kommer det att dras till dig och en dag har du det. Inget är omöjligt för Gud! Inget är omöjligt för dig!”

Vissa av bibelns löften som gäller nästa tidsålder flyttas in i denna tidsålder och intet ont anande åhörare sväljer det hela. Vem vill inte ha lycka och överflöd och slippa lidande och elände? 

Som en äkta Jesu lärjunge måste jag vara villig att också lida med honom, erkänna mig som hans tjänare i alla livets situationer. Jag är inte längre min egen. Ordet för tjänare (doulos) betyder också slav. Jag är köpt med Kristi dyra blod, 1 Kor 6:20; 1 Kor 7:23 m fl ställen, och äger inte mig själv från den stund jag bekände Jesus som min Herre. Jag kan inte följa Jesus på mina egna villkor, utan enbart på hans!

Sedan sade han (Jesus) till alla: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.
Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.
Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad?
       Jesus i Lukas evangelium 9:23-25

Försakelseteologin under luppen

Försakelseteologi under luppen av Madeleine Wallgren ©

”Jag älskar Jesus så oerhört mycket. Jag måste på något sätt få visa hur mycket!” 

Utifrån en sådan längtan kan man komma att tänka på det som betyder mest för en själv. Kanske är det just det Herren vill att man ska försaka? Om jag offrar min längtan efter äktenskap, offrar min gitarr, min häst, min hobby – blir det då ett välbehagligt offer för Gud?

Vad innehåller en sådan tankegång? Är det inte gärningsrättfärdighet i ny skepnad? Är det inte ett försök att bli mer välbehaglig för Gud i egen kraft. Är det inte att erbjuda Gud ett annat offer än det som redan är givet – nämligen Kristi offerdöd?

Visst är det så! I vår iver att behaga Herren kan fienden lura oss att ersätta Jesu försoningsdöd med egna offer.

”Men Jesus sa ju att vi skulle försaka allt, och att den som inte lämnade allt var inte honom värdig?”

Låt oss studera dessa bibelställen lite närmare.

Jesus sade till sina lärjungar: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.

Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det."

                 Matt 16:24, 25

Parallellställen hittar vi i Mark 8:34f, Luk 9:23-27; Luk 14:27

När är det aktuellt för Jesu efterföljare att förneka sig själva, alltså avstå från sina egna intressen?

När Herren kallar! 

När lydnad blir till olydnad

Låt mig ta en bild från en hundpromenad i skogen. Opal, min lekfulla hund, tillåts ofta springa lös och göra vad hon vill. Kommandot är ”hopp och lek!” Hon brukar då avvika från min sida och syssla med det som intresserar henne. Hon är nu i min perfekta vilja. Men så ser jag en okänd hund komma mot oss, och eftersom jag inte vill att hon ska försöka leka med den, kallar jag in henne. Om hon lyder (vilket hon oftast gör) fortsätter hon att vara i min perfekta vilja, men eftersom den okända hunden är en frestelse för henne, är hon tvungen att förneka sig själv. Hon avstår för min skull från att göra det hon helst vill.

Om hon nu istället bestämde sig för att inte lyda, utan sprang iväg för att bekanta sig med den främmande hunden hade hon inte förnekat sig själv, utan följt sin egen lusta eller sitt ”kötts begär”. För sig själv kunde hon försvarat det med (om nu hundar kunde resonera så vilket jag självklart inte menar att de gör) att ”Matte sa ju ’hopp och lek’, så jag tar fasta på det och låtsas att jag inte hörde hennes inkallning.”

Ser du nu att det som för en stund sedan var rätt och riktigt, nu blivit olydnad (eller synd). På samma sätt låter Gud oss njuta av vårt liv. Kanske vi har en hobby eller någon annan sysselsättning som ger oss glädje, men som inte direkt främjar utbredandet av hans rike. Men i samma stund som han kallar oss till en uppgift och vi väljer att fortsätta med vårt eget, har vi lämnat hans perfekta vilja och hamnat utanför hans fullkomliga vilja. Vi är fortfarande hans älskade barn, men vi är inte längre mitt på krukmakarskivan (Jer 18).

Lärjungarna jobbade med sitt fiske när Jesus kallade dem att följa honom. Hade de gjort fel yrkesval som fiskare? Nej, visst inte. Men i samma stund som kallelsen att lämna allt och följa Jesus kom, ställdes de inför ett val: Stanna kvar eller lämna allt.

Elisa var fullt upptagen med jordbruket och tjänade Gud i denna uppgift. Han var utvald av Gud till Elias efterträdare. Innebar det att han bara skulle rulla tummarna i väntan på att Elia skulle komma och hämta honom? Nej, han var flitig i den uppgift som hade förelagts honom. Men när Elia kallade honom att följa med, hade han lämnat Guds perfekta vilja om han stannat kvar. Det som var Gud välbehagligt ena dagen hade kunnat bli till synd nästa dag.

Motivet?

En annan mycket viktig fråga vi måste ställa oss när vi vill förneka oss själva och försaka något för Gud är vårt motiv. Varför vill jag så gärna försaka det som är mig kärt? Är det för att bli mer ”andlig”, mer välbehaglig för Gud, mera ”smord”? Eller är det för att imponera på omgivningen – se på mig hur mycket jag försakat för Guds rikes skull? Sistnämnda alternativ ger lätt omgivningen dåligt samvete och en känsla av att de är sämre kristna än den store ”försakaren”.

Oavsett vilket av ovanstående motiv du har, så har de en gemensam nämnare: Det är laggärningar och köttets försök att ersätta Jesu försoningsverk på Golgata.

Det enda giltiga motivet till att försaka något är lydnad för Herren. 

När han specifikt ber dig lämna, då är det dags att lyda. Om Herren kallar dig att bli missionär på livstid i ett avlägset land medför det ju att du måste skiljas från det du har kärt här hemma, din familj, dina djur etc. Men att ”offra” din häst eller hund eller katt bara för ”försakelsens princip” är meningslöst. I kärlekens lov står det:

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

                 1 Kor 13:3

Under Jesusväckelsen, där jag kom till tro, var kärleken till Jesus stor, men läromässigt fanns mycket flum. I de kretsar där jag befann mig var det inne att försaka. Man skröt med sina försakelser, och till slut verkade det tidvis som att den som försakat mest var den andligaste av alla. Rena tävlingen alltså.

En i gruppen hade en dyrbar gitarr. Jag älskade att lyssna på honom när han helt spontant satte melodier till bibelversar och psaltarpsalmer. Det var så inspirerat av den helige Ande, och en ljuvlig Guds närvaro följde med. Men han brottades med frågan om han skulle försaka sin gitarr. Vi skulle ju ge bort det dyrbaraste vi hade – och i hans fall var det gitarren. Jag vet ju inte om det var ett äkta tilltal från Herren han fick. Generellt är det faktiskt så att man ska så ut det bästa man har för att sedan få skörda något ännu dyrbarare. Denna undervisning fanns dock inte alls på kartan vid denna tid. I det här fallet förnam jag (men jag kan ju ha tagit fel) en lagisk ande bakom hans grubbel. Han gav bort sin gitarr, och frukten av denna handling blev att vi i gruppen inte längre betjänades av hans lovsång.

I kyrkohistorien kan vi också läsa om hur betoningen på att ge sitt liv för Jesus utvecklade sig. Den första generationens kristna fick ofta lida martyrdöden, något som glorifierades av senare generationers troende. Säkert var det Johannes syn om hur de som lidit martyrdöden skulle få sitta på troner och regera med Kristus i tusen år som ökade motivationen.

"Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma. Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord och inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen. De levde och regerade med Kristus i tusen år."

                 Upp 20:4

I vissa fall glorifierades detta så till den grad att man medvetet sökte upp situationer där man kunde hoppas på att bli avrättad. Ingen skulle ju få större lön än martyren. (Vi kan jämföra det med dagens muslimska självmordsbombare. Utan löfte om högsta ära i evigheten hade nog inte så många varit villiga att ge sitt liv på det sättet – och offrat så många andras på köpet.)

På sätt och vis är det lättare att dö fysiskt för Herren i unga år, än att dagligen och stundligen behöva dö bort från köttets lusta.

Paulus sa att han led döden varje dag.

"Jag dör varje dag, så sant som jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av er, mina bröder."

                 1 Kor 15:31

Men trots att han ständigt var utsatt för dödsfara tog han inte dessa tillfällen i akt för att snabbare komma till himlen. Hans mål var inte att bli martyr och vinna ”bevisa” för Gud hur mycket han älskade honom. Istället gjorde han ett medvetet val att stanna kvar på jorden, eftersom han förstod att han var till större nytta för församlingen på jorden än i himlen.

"Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.

Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar."

Fil 1:23, 24

Lurad!

Om ”försakelseteologin” genomsyrar oss på fel sätt riskerar vi att bli ett offer för fienden. Glorifierar vi sjukdom till exempel – vilket ofta har gjorts i kristna kretsar – öppnar det dörren för fienden. Hur då? Jo, genom att vi gör mindre motstånd när sjukdomen klappar på dörren. Istället för att se sjukdomen som en potentiellt dödlig fiende, tar vi emot den som en gåva som vi tror ska förhärliga Kristus. Sjukdomen medför att vi får försaka sådant vi annars kunnat göra. Omgivningen (om den delar denna felaktiga lära) beundrar den sjuke som bär ”sitt kors” så tålmodigt och utan att klaga. Men fiendens syfte är att stjäla (hälsan), slakta och förgöra. När vi öppnar dörren för sjukdom kan den leda till en för tidig död. Om vi efter bästa förmåga stänger dörren minimerar vi den risken. 

Jag skriver inte detta för att på något sätt fördöma den som brottas med sjukdom. Vi lever i en fallen värld, och det är få som får nåden att leva i hälsa hela livet. Men jag säger ändå detta med eftertryck, eftersom en felaktig förkunnelse och ett glorifierande av sjukdom öppnar dörren för fiendens härjningar i Kristi kropp. I min bok ”Cancer – och vad Gud lärde mig” kan du läsa om hur jag blev ”erbjuden” cancer i en fas av mitt liv där jag var hårt trängd och inte kunde se någon utväg. Senare fick jag också diagnosen cancer som hade spritt sig. Jag delar i boken också en del forskning som visar att psyket spelar stor roll när det gäller cancer. För somliga är cancer ett sätt att lämna denna värld i förtid. Det kan vara ett sätt att fly undan sorg, bitterhet och besvikelse. För den kristne kan det bli en genväg till himlen, där man försvarar sig med att man villigt försakar denna världens fröjder. För det står ju att vi inte ska älska världen och det som finns i den, 1 Joh 2:15. Hur viktigt är det inte att vi har en sund och balanserad lära! Hur medvetna behöver vi inte vara över de olika vindkasten i läran, Ef 4:14! Vi påverkas tydligen mer än vi tror av förkunnelsen vi lyssnar på. För att behålla balansen behöver vi ta del av ”allt Guds rådslut”, Apg 20:27 (1917).  

Vad är det vi ska försaka?

Jag ska mista mitt liv för Kristi skull. Men vad betyder det?

I samma stund jag bekände Jesus som min Herre erkände jag att han är den som äger allt jag är och har. Min tid, mina pengar, min framtid och alla ägodelar och allt jag håller kärt. Jag satte så att säga in allt på hans konto. Dessutom bytte jag identitet. Nu är han mitt liv. Jag ska förminskas och han växa till i mig.

Men – jag har fortfarande tillgång till kontot. Det som Gud lagt ner i mig av längtan och gåvor, har jag också kvar. Jag är inte kallad att förneka Guds gåvor till mig.

Jag har blivit en förvaltare av de tillgångar som numera är hans. Han låter mig fortsätta njuta av till exempel relationen med mina föräldrar, vänner och så vidare. Men jag bör vara medveten om att inget är mitt längre – det är hans. Och i samma stund han vill ha det för andra ändamål, så måste jag inse att det inte är mitt. Han kanske säger: ”Nu vill jag att du tar ut beloppet du har på banken och ger till organisationen så och så.” Du kan invända och säga att du sparat i årtionden för att ha det till din pension, men det hjälper inte. Det är inte längre ditt. Du har ju erkänt att Jesus är din Herre och Mästare för flera år sedan.

En dag kanske Han säger: ”Det är dags att sluta med din hobby. Jag behöver din tid och din energi till en annan uppgift nu.” Då är det dags att lyda.

När ska vi mer försaka?

Utan att invänta ett speciellt rhema från Herren finns det naturligtvis mycket som vi utifrån sunt förnuft inser att vi måste sluta med om vi vill vara ambassadörer för Herren. När vi läser i Bibeln påminner oss den Helige Ande om att vi behöver lägga av ett och annat i vår livsföring som inte är förenligt med Kristi efterföljd. Men detta är ju en naturlig del av det nya livet som jag mottog när jag bjöd in Jesus att bli min Herre. Min önskan som kristen är nu att bli mer och mer lik Jesus för varje dag, eller hur? Jag vill inte längre ljuga, stjäla (från staten till exempel), förtala, slösa bort Guds pengar på onyttigheter, missköta min kropp och så vidare. Jag längtar efter tillbedjan och bibelstudier, så annat som tidigare upptagit min tid får stryka på foten. Det är att försaka, men motivet är inte att bli mer välbehaglig för Gud eller att sona ovärdighetskänslor. Motivet är kärlek till Herren och mina medmänniskor.

Eftersom jag nu litar på att Herren är min försörjare och att han unnar mig gott, behöver jag aldrig stjäla eller vara girig. Jag vet att han ger mig allt jag behöver och mer därtill.

"Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också."

                 Matt 6:33

Madeleines ögonstenar - lärorika berättelser om Guds ingripanden i djurens liv

Boken "Madeleines ögonstenar" av M Wallgren

Av Peter: 

Madeleine har utkommit med en ny bok Madeleines ögonstenar, som bryter av tidigare utgivning genom att handla om djur.

En intressant bok skulle jag vilja säga, som bland annat ger djurvänner svar på frågan om man får ta med sig sin kelgris till himlen. Ifall man nu själv kommer in, förstås.

Jag tycker att boken uppenbarar sidor av Guds väsen som gått de flesta förbi. Men dessutom är den engagerande att läsa, ibland rolig och ibland sorglig, men aldrig utan hopp. Madeleine berättar om episoder med sina djur alltifrån sin barndom till dags dato. Också några vänner har bidragit till bokens innehåll, bl a Barbro Erling, som är en känd förkunnare och djurvän.

Det är verkligen intressant att se hur Guds omsorg gäller även djuren, där flera under finns bevittnade i berättelserna. Har man kärlek till någon, djur eller människa, så finns tydligen alltid möjligheten att få se Guds ingripande genom tillitsfull bön.

Det skulle vara roligt att få kommentarer från läsare här på bloggen.


Peter Wallgren

Konsert med Never Mind i Perstorps stadpark

Lördag den 22 sept kl 14.00
Var? Vid utescenen bakom ICA i Perstorps centrum.

Var med och känn på draget när Never Mind släpper lsos i Perstorps stadspark! Musikstilen blir något åt countryrock/gospel.

Fritt tillträde.

Vi kommer också att filma händelsen, så du kanske kan komma med på en TV-kanal. Men det beror på hur lyckat det hela blir.

Mellan låtarna berättar vi om några dråpliga händelser om en del av oss varit med om. Och så vill vi presentera det trygga livet som vi funnit.

Arrangörer: Vingården med uppbackning av Missionskyrkan i Perstorp och Församlingen Källan.

Kent Holmberg, gitarr, Alf Svensson, trummor, Ralph Hallbäck ackustisk gitarr och sång, Anders Flyman, piano, sång och kapellmästare, Mats Jeppsson, elbas.

Förbered dig för ditt livs viktigaste (semester)resa!

Är du förberedd för ditt livs viktigaste (semester)resa?

Missa inte dessa viktiga böcker om resan in i evigheten!
Konstprofessorn Howard Storms bok är troligtvis den mest innehållsrika nära-döden-upplevelsen som publicerats hittills. Han dog som ateist och kom tillbaka till livet som brinnande kristen!

Så upplevde jag döden - En andra chans till liv av Howard Storm med förord av Anne Rice.Läs mera!

Livet efter döden av Sadhu Sundar Singh

Läs mera...

Specialistsekterism

Käpphästar som leder till sekterism

Frestelser till avguderi drabbar oss alla. Vi måste ständigt vara på vår vakt. Förkunnare är nog en speciellt utsatt grupp som fienden försöker snärja. En frestelse för förkunnare är publikdragande tankar som man spinner vidare på och söker stödja med bibelställen.

Hur viktigt är det inte att vi ställer oss under Guds ord och ber den Helige Ande att leda oss in i hela sanningen! Då behöver vi aldrig hamna i försvarsposition, eftersom vi bara varit lydiga den Helige Ande. Guds ord står för sig själv utan vår medverkan. Men om min ”teologi” är ett hemmabygge som grundar sig i mina tankebyggnader, då måste jag försvara den med näbbar och klor.

Förkunnarens käpphäst kan också vara en biblisk sanning, som blivit så kär och omhuldad att predikanten blivit blind för andra delar av bibeln. Paulus sa att han inte försummat att förkunna hela Guds rådslut. Det märkliga är att en biblisk sanning kan bli till en avgud. Det finns specialistpredikanter som enbart undervisar om demoner, eller Jesu tillkommelse eller helande eller vilket ämne som helst. Ämnet blir ”deras” egendom. De är specialister på just detta ämne och kommer in under högmodssynd, då de menar att de är proffs på just detta ämne. De letar ständigt i Skriften efter fler bibelställen som stöder deras sak.

Detta är en orsak till splittring i Kristi kropp. Man biter sig fast vid en specifik lära, till exempel en viss nattvardssyn, och talar för den, vilket får många att ansluta sig till samma tolkning, ofta utan att pröva om den är rimlig.

Vad gäller nattvardssyner brukar dessa klassiskt uppdelas i transubstantiationsläran – den katolska synen, medan den lutherska kallas för konsubstantiationsläran, och så har vi den symboliska. De flesta frikyrkor bekänner sig till en symbolisk tolkning, vilket också är den reformerta synen.

 (Konsubstantiation, beteckning på en kristen lära om Kristi  lekamens och blods närvaro i nattvardens bröd och vin genom konsekrationen. Kristi kropps och blods substanser anses enligt konsubstantiationsläran samexistera med brödets och vinets substanser, till skillnad från transsubstantiationsläran, enligt vilken brödets och vinets substanser upphör att existera.
… Den reformerta delen av kristenheten tar avstånd från konsubstationsläran då man anser att denna saknar stöd i Bibeln. (Wikipedia))

Andra områden där man lätt kan märka vilken hårdhet som ofta följer med en viss lärosats är dopfrågan (barndop eller troendedop), frågan om kvinnliga präster (som ytterst handlar om ämbetssynen). Eller frågan om man kan förlora sin frälsning eller ”en gång frälst – alltid frälst”. Sättet att försvara en viss lärosats kännetecknas inte av den Helige Andes mjukhet och kärlek.

Hårdheten förmedlas till förkunnarens adepter, som ofta är helt omöjliga att diskutera med. De saknar djupare förståelse av läran i fråga och upprepar med en papegojas envishet samma sak om och om igen, samtidigt som de stänger sina sinnen för andra argument.

När en lära blivit en avgud tål man inte att den ifrågasätts. Avgudar måste försvaras med köttsliga metoder. De behöver nämligen förbli intakta så att inte dess dyrkare tappar fotfästet och ansiktet. Men Jesus sade att bara den som är villig att mista sitt liv (sitt ”ansikte”, sin falska livsgrund, sitt egen-liv) kommer att vinna det äkta livet. Samfundsbildning och sekterism kommer av stolthet över läror. Och så snart stolthet fått ett insteg har Guds härlighet, som från början i många fall vilade över församlingen, lämnat gemenskapen.

Sekter fungerar precis så här. Försök att läsa bibeln med ett Jehovas Vittne. De rabblar sina bibelställen, men kan inte lyssna och ta in kontexten eller andra bibelställen som belyser ämnet man diskuterar.

En sådan tilltäppthet kommer sig av fruktan – fruktan för att förlora det man uppnått. Om något som inte är i linje med den egna läran skulle komma fram, riskerar ju hela ”bygget” att rasa. Och då faller även ledarnas trovärdighet. Och sedan faller hela organisationen.

Detta sätt att läsa bibeln utestänger Guds Ande som vill föra oss in i hela sanningen. För att kunna lyssna på den Helige Andes undervisning måste vi i ödmjukhet underordna oss Ordet och den Helige Ande. Vi måste våga låta Honom ifrågasätta våra förutfattade meningar. Allt vi hört från predikstolen kanske inte stämmer. Låt oss aldrig vara rädda att ompröva våra kunskaper! Men låt oss bara göra det i en nära relation med den helige Ande.

(c) Madeleine Wallgren

Pröva manifestationer

Pröva manifestationer

Lejonvrål i gudstjänsten?

Efter att ha sett en del Youtube-sekvenser av till exempel Rodney Howard-Browne, Todd Bentley och John Crowder ligger frestelsen nära att avfärda allt som påminner om Toronto-manifestationer som demoniskt, kanske orsakat av en kundalini-ande. Tyvärr tror jag inte att svaret är så enkelt. Jag tror man måste pröva från fall till fall, från förkunnare till förkunnare. Det kan också vara så att en förkunnare som en gång verkade i rätt Ande idag har blivit bedragen och förmedlar en främmande ande. Rörelser som en gång förmedlade Guds eld kan idag förmedla främmande eld (Se 3 Mos 10). (Det borde  till exempel vara självklart att det inte är Guds Ande som uppmanar sin tjänare att sparka på sjuka och hjälpsökande människor så de blir ännu mer skadade! Men tydligen kan sådant åses av publiken utan att man reagerar. Bara predikanten framhåller att han handlar under Guds Andes ledning är tydligen allting OK.)

Låt mig som illustration ta djurlätena som förekom (förekommer?) på Toronto Airport Christian Fellowship, eftersom Peter och jag var där i närmare 3 veckor i juni månad 1996.  

Enklast är ju att avfärda alla djurläten, för var finner vi väl stöd för sådant i Skriften? Men så fick jag höra hur det började. Det första djurlätet inträffade fem månader efter väckelsens början och var ett lejonvrål. John Arnott (senior pastor) blev först förskräckt, men intervjuade mannen som vrålat och fann att det var en framstående och välrespekterad kinesisk ledare och pastor för många andra pastorer. Han hade kommit till Toronto med en stark hunger efter mer av Gud. Plötsligt hade denna vanligtvis milda och stillsamma pastor upphävt ett vrål likt ett lejon inför alla församlade.  Han vankade fram och tillbaka och skrek ”Släpp mitt folk! Släpp mitt folk!” I mikrofonen vittnade han om hur det kinesiska folket hade blivit bedraget av draken i hundratals år, men nu skulle Lejonet av Juda stam komma fram för att befria dem. Församlingen formligen exploderade av glädje över detta, och man förstod att lejonvrålen kom från Herrens Ande.

Profeter använder inte bara språk för att förmedla vad Herren säger, utan också illustrationer. Läs själv i till exempel Hesekiel och Jeremia, och upptäck vilka ovanliga och ibland stötande saker Gud bad sina profeter om.

Tänkbara bakomliggande orsaker

Låt mig nu dela mina egna funderingar om vad som kan ha hänt.

Sedan en ovanlig yttring blivit prövad och godkänd av ledarskapet är det fritt fram för andra att visa upp liknande manifestationer. Köttet finns med i alla läger, och en önskan att visa sig andlig eller smord kan leda till att någon som inte känner sig sedd eller bekräftad försöker imitera lejonvrål ”i tro”. Men i förbön och förkunnelse får man bara söka Guds ledning. Här gäller det att nollställa sig själv och inte söka sitt eget.

Om man inte vänder om ifrån en sådan oren önskan att synas eller bli bekräftad – en önskan som kan bero på inre sår och förkastelsekänslor etc – är det mycket lätt att bli bedragen av fienden och träda in på hans område. Allt sökande i anden som sträcker sig utanför det område Gud tilldelat gör oss sårbara för demonisk aktivitet.

Sedan ledarskapet accepterat lejonvrål slappnar de kanske av i sin iver att pröva vrålen som blir alltmer frekventa. Snart förekommer det både köttsliga och demoniska lejonvrål i församlingen.

Efterhand kommer fler och fler djur in på arenan och en dag påminner församlingen om en djurpark. Människor som skäller som hundar går runt på alla fyra, någon har t o m koppel på sig! Någonstans har det hela spårat ur. Hundar, liksom grisar, är i bibeln orena djur, och jag tror det är svårt att förklara vilken profetisk handling sådant skulle förebilda.

En sjuksköterska gol som en tupp. John Arnott, som anade ugglor i mossen, undrade vad som var innebörden i detta. Svaret blev: ”Det är dags att vakna!”

Man skulle kunna tänka sig att de som skäller som hundar skulle svara på samma fråga: ”Jag skäller för att jag vaktar så att inget orent kommer in och jag skrämmer bort alla demoner.”

Av frukten ska trädet kännas. Många som besökte Toronto upplevde djupa inre helanden som inte ens åratal av själavård rått bot på. Många vittnade om en större kärlek till Jesus och till att läsa Bibeln och en större iver att vinna människor för Gud. Denna ”andliga operation” hände när de föll i Anden, skrattade hejdlöst och upplevde diverse manifestationer. Men någonstans har det uppenbarligen spårat ur. Rodney Howard-Browne själv omtalar att åhörarna skrek av skratt när han berättade om helvetet. ”En kväll predikade jag om helvetet och skratt förlöstes över hela platsen. Ju mer jag berättade för människorna om hur helvetet är, desto mer skrattade de.” (Uppgiften hämtad från Charisma Magazine, augusti 1994, sidan 24.)

Om en psykiater åsåg detta skulle han nog vilja lägga in allesammans på psyket för närmare analys av deras själsförmögenheter.

Ledares ansvar

Ledare har ett stort ansvar. Människor känner sig trygga och vågar gensvara på impulser som de får därför att de litar på sitt ledarskap.

”Jag undrar om det här är av den helige Ande”, tänker en som känner att det drar åt ett håll som känns tveksamt. ”Om det är den helige Ande vill jag ju inte bedröva honom, så jag ger efter för den här impulsen. Är det fel, så har jag ju mina pastorer som prövar allt och tillrättavisar mig om jag flippar ur. Jag är trygg här och kan alltid testa det här lite udda beteendet.” 

Men pastorn underlåter att pröva (han är slutkörd, lider av människofruktan, sover på sin post…) och den som manifesterar tolkar det han upplever som OK. Och inte nog med det – de som är omkring honom drar samma slutsats. Plötsligt blir det ”inne” att skälla som en hund, och nu är det för sent att stoppa det hela utan att behöva bekänna sin underlåtenhetssynd. Här kommer stoltheten in. Pastorn borde ha sagt stopp för länge sedan, men gjorde det inte. Han sticker huvudet i sanden och villfarelsen fortsätter.

Nu har jag inte beskrivit ett faktiskt skeende (bortsett från första lejonvrålet) utan detta är mina tankar kring vad som kan hända.
Om vi i förnöjsamhet och inre vila har vår glädje i Guds Ord och den helige Ande öppnar vi inte så lätt för villfarelse. Gud vill väckelse. Gud kan låta oss uppleva ovanliga saker, men låt oss pröva allt. Vad är frukten? Har jag lärt känna den helige Ande så väl genom noggranna studier i Skriften att jag känner igen hans frid i det som händer? Förhärligas Jesus? Minns att den helige Andes uppgift är att förhärliga Jesus – inte någon annan. Bygger det upp? Tröstar och uppmuntrar Kristi kropp? Finns det någon begriplig mening i det som sker? Vi har ju fått ett förstånd också.

Vågar jag sätta frågetecken för det jag inte känner igen som gudomligt även om jag kommer på kant med mina kollegor? Även om jag blir utfrusen ur gemenskapen och anklagad för det ena och det andra?

Gud sådde en god säd, men ovännen sådde något som var förvillande likt den äkta säden och båda växte upp tillsammans. Se Matt 13:24-30.