Kommentar till Matt 25:46
Det vanligaste bibelstället jag möter när ämnet kommer upp
är Matt 25:46, avslutningen på Jesu
berättelse om hur det ska bli när han kommer tillbaka och ska skilja folken
från varandra:
Och dessa skola då gå bort
till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."
”Om straffet är tidsåldrigt och tidsbegränsat, då är ju
också den rättfärdiges tillvaro tidsbegränsad. Jag trodde att jag skulle få
leva för evigt.” Låt oss svara på det!
Läs hela berättelsen i Matt 25:31-46! Vi märker då att just
denna domsscen inte främst handlar om enskilda individer, utan om nationer.
Ordet ethnos används av Paulus om
hednakristna. I GT används motsvarande hebreiska ord gojim enbart om hedningar, folkslag som inte tillbad Herren.
Utifrån Jesu undervisning ser vi att städer som Kapernaum,
Korasin, Tyrus, Sidon, Sodom etc ska dömas, Matt 11:21-24, liksom hela nationer
ska dömas. Hur detta ska gå till, då ju städer och nationer utgörs av enskilda
individer framkommer inte, men det ska bli spännande att se!
Avgörande för en nation är alltså enligt Matt 25 hur den
bemöter nödlidande människor. Den som stänger sitt hjärta och landets portar
för främlingen, den hungrige och nakne, kommer att räknas bland getterna.
Lägg också märke till att underlaget för domarna grundas på gärningar, inte på om man bekänt sig tro på Jesus.
De som gjort ont kommer att straffas för sin ondska. Men är
straffet verkligen evigt - oändligt utan slut? Som vi sett betyder aionios, som här är översatt med evigt,
tidsåldrigt eller eoniskt. Det handlar om ett begränsat straff som motsvarar handlingens gravhet.
Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting
ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp.
Men den som inte känner till den och gör något som
förtjänar spöstraff, han skall piskas med
få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket.
Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så
mycket mer.
Luk 12:47-48
Utifrån Jesu ord är det orimligt att han skulle mena att den
som gjort så gott han kunnat utifrån sitt samvete och det ljus han har haft
skulle dömas till samma straff som den förhärdade illgärningsmannen.
Olika innebörd i ordet ”straff”
Låt oss nu studera ordet för ”straff”.
Ordet som används här i Matt 25:46 är substantivet kolasin. Det betyder ”fostran, tuktan,
korrektion, att beskära som när man beskär träd och buskar för att de ska bära
mer frukt.” (De tiotal lexika och ordböcker jag kollat anger denna betydelse.)
Motsvarande verb kolazo (kolazw) betyder
att ”kvista, toppa träd, trimma, hämma, hejda, tukta, fostra”. I passiv form
betyder det att ”lida förlust”. Philo[1]
använder ordet som något som leder till
befrielse och välsignelse.[2]
Verbet kolazo
används i NT två gånger, i Apg 4:21 och 2 Petrus 2:9.
Då hotade de dem än en gång och lät dem sedan gå, eftersom de
för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt.
Här används ordet kolazo
när medlemmarna i Stora Rådet skulle hitta ett lämpligt straff för Petrus och
Johannes som botat den lame mannen i Sköna Porten. Av sammanhanget är det ju
tydligt att det inte handlar om ett evigt
straff, utan ett tidsbestämt
straff i den här tiden. Syftet med straff
inom rättsväsendet är (förhoppningsvis) att få den straffade att tänka efter
konsekvenserna av sina handlingar och vända om till ett acceptabelt beteende.
Lägg nu märke till att samma ord används i 2 Petrus 2:9:
Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och
att hålla de orättfärdiga i förvar och straffa
[eller fostra, tukta, korrigera] dem fram till domens dag,
(Jämför den rike mannen i Luk 16)
Kan det inte vara så att syftet
med korrektionen, avkvistningen, också här är att individen ifråga ska vända om från sin onda väg?
Josefus bidrag
Vad gäller livet efter döden berättar den judiske
historieskrivaren Josefus[3]
något mycket intressant. Han skriver att fariseerna och de skriftlärda på Jesu
tid trodde på ett evigt straff och evig plåga. De använde ord som betydde evig,
adialeiptos, och för ordet ”straff” använde de ordet timoria. Men när Jesus talade om ”evigt
straff” så använde han inte samma
ord! Detta tyder på att han inte delade judarnas syn på eviga
straff. Jesus använde istället aionoios
kolasis (eller i böjd form kolasin
aionion om man ska vara petig), som
alltså betyder tidsåldrig tuktan/fostran/avkvistning. Jesus talade alltså till
skillnad från fariseerna om en begränsad
tid. Och han använde ett ord som syftade till bättring och förändring istället för timoria som betydde straff i bemärkelsen hämnd. I det senare fallet förväntas ingen förändring av den
straffade.
Fariseerna trodde, enligt Josefus, att de orättfärdiga
själarnas öde var aidios eirgmos, ett
evigt fängelse, och att de straffades med adialeiptos
timoria, evig hämnd.[4]
Även den grekisk-judiske filosofen Filon (25 f Kr - ca 40 e Kr) använde
sig av samma grekiska ord som betydde evig, när han talade om döden.[5]
När Jesus använder ordet kolasin
i Matt 25:46 talar han alltså om att de går
bort från honom för att bli korrigerade och tuktade. Det orena ska skäras
bort. Vi har skäl att anta att när detta verk är fullbordat är deras dimsyn
förbytt i klarsyn och de blir villiga att ta emot rening i Lammets blod.
Timoria - straff som hämnd
I NT förekommer alltså ytterligare ett ord som översatts med
”straff”, nämligen substantivet timoria och motsvarande verb timoreo.
Verbet betyder i NT ”hämnas på, straffa; av: timoros, egentligen en som vakar över
någons ära; hjälpare, hämnare”[6]
Aristoteles
definierade de två orden i sin Rhet 1, 10, 17 som att ”kolasis innebär korrigering,
medan timoria används när det handlar om att tillfredsställa den som vill
hämnas.
Låt oss se några bibelställen som använder timoria istället för kolasin:
Apg 26:11
Före Paulus dramatiska möte med Herren Jesus förföljde han
besinningslöst lärjungarna.
Och överallt i synagogorna straffade
jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri
förföljde jag dem till och med i utländska städer.
Driven av religiös nitälskan tvingade han dem att häda.
Saulus andades ”hot och mordlust” och ordet timoria
passar ju bra i det sammanhanget. Det var inte utifrån kärlek han jagade dem.
Hans ambition var inte att fostra dem, utan att döda dem.
Hebr 10:29
Nästa bibelställe som använder ordet timoria är Hebr 10:29. Av sammanhanget ser vi att det handlar om
Guds hämnd (precis som Aristoteles definierat), och gäller bara människor som begått
den oförlåtliga synden.
Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om
sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd
väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna.
Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två
eller tre vittnar mot honom.
Hur mycket strängare
straff [timoria] tror ni då inte
den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets
blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?
Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva
den, och vidare: Herren skall döma sitt folk.
Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.
Hebr
10:26-31
Om den oförlåtliga synden säger ju Jesus själv att den inte
ska bli förlåten varken i denna tidsåldern eller i nästa, Matt 12:32. Men
kanske vi vågar tro att den blir förlåten i den tidsålder som kommer därefter?
Om det vet vi inget. Men det är förmodligen rätt få människor som tillhör den
kategorin.
Gud hatar synden och
tolererar inte att någon stjäl den ära som enbart tillkommer honom. Den som
hårdnackat står emot Guds egen Ande kommer att få sitt straff.
Slutsats om Matt 25:46
Oavsett om domsscenen gäller nationerna eller den enskilda
individen eller båda, så har vi sett att straffet
som utmäts är begränsat och beror på hur allvarlig försyndelsen är. Vi har
sett att Jesus valt att använda ordet kolasin
istället för timora för att
beskriva att straffet handlar om en
tuktan och fostran som har till syfte att få den dömde att vända om. Hade
domen handlat enbart om Guds helighet och krav på hämnd hade ordet timoria använts.
De rättfärdiga får på motsvarande sätt tidsåldrigt liv, alltså del i det messianska tusenåriga
riket. Domen handlar för deras del inte alls om att få evigt liv. De som
frias i domen får gå in i ett paradisiskt rike som dock är begränsat. Döden är
inte övervunnen, utan bara uppskjuten till högre ålder (se Jes 65:20, 22).
Denna domstol handlar alltså inte om vilka som är evigt frälsta respektive förlorade. Det
handlar om vilka som får vara med i tusenårsriket och vilka som i stället, på
grund av sin kärlekslöshet gentemot sin nästa, får gå bort till mångårig
tuktan.
Den som hör och tror Jesu ord kommer inte under någon dom,
enligt Jesus i Joh 5:24, utan har redan övergått från döden till livet.
Fler inlägg inom samma ämnesområde:
Läs mer utförligt om detta i vår bok "Tidens fullbordan"!
[1]
Philo av Alexandria (20 f
Kr – 50 e. Kr), en hellenistisk judisk bibelfilosof född i Alexandria.
[2] Theological dictionary of the
New Testament, artikel kolazo och kolasis, sid 451
[3] Josefus (hebreiska Josef
ben Matitjahu, latin Flavius
Iosephus), född i Jerusalem 37 eller 38 e.Kr., troligen död kort efter år 100, var en judisk historiker.
Josefus två viktigaste verk är Om det
judiska kriget (han upplevde själv Jerusalems förstöring år 70) ochJudiska fornminnen.
Båda dessa ger ovärderlig information om
hans tids judendom.
Han anses vara den förste utombibliska författare som
nämner Johannes Döparen, Jesus och Jakob, Jesus
bror.
[4] Josephus, "Antiq." and
"Jewish Wars."
[5] "De Præmiis" and "Poenis" Tom. II,
pp. 19-20. Mangey's edition.
[6] Illustrerat Bibellexikon,
spalt 5310.