7 maj 2015

Skriftens eget bevis för att aion inte betyder evighet

© Madeleine Wallgren www.vingarden.org

Låt mig visa dig att Skriften, inklusive Jesu och Paulus egna utsagor, bevisar att aion inte betyder evighet, utan avser en begränsad tid med en början och ett slut.
Denna insikt får en avgörande betydelse för hur vi förstår vår framtid.

Nya Testamentet är skrivet på grekiska. En nyckel till att förstå Skriftens tal om olika tidsåldrar är att rätt förstå ordet som oftast översätts med ”evighet”, grekiskans aion.
Alla citat nedan har aion i grundtexten, men för att du ska se hur ologiskt det blir om man konsekvent översätter med ”evighet” istället för med tidsålder, eon, epok eller liknande, har jag ersatt aion med evighet.

Självklart har översättarna insett hur ologiskt och tokigt det blir och därför bytt ut ”evighet” med andra ord, t ex "världen". Men världen är inte ett tidsbegrepp. Och världen på grekiska heter kosmos. När man som bibelläsare möter ordet ”världen” i bibeln, ska man kunna lita på att det står kosmos i grundtexten - inte aion.

Testa nu själv att ersätta ”evighet”, ”evigheter” med ”tidsålder” eller ”eon” och se hur allt faller på plats!

Matt 24:3 Lärjungarna frågade Jesus:
"Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här evighetens slut?"
Här har översättarna insett att aion inte kan betyda evighet, utan helt korrekt översatt med tidsålder. Men de borde varit konsekventa med detta.

Aion = världen?

Här är några ställen där man istället har översatt aion med ”världen”:
Luk 16:8: den här evighetens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.
Luk 20:34: Jesus svarade dem: "De som lever i den här  evigheten gifter sig och blir bortgifta.
Luk 20:35: Men de som anses värdiga att vinna den andra evigheten

Aposteln Paulus insåg också att aion inte kan betyda ”evighet”:

Rom 12:2  Och anpassa er inte efter den här evigheten
Här är det ju uppenbart att aion inte kan betyda evighet. För att lösa ”problemet” översätter man än en gång med ”världen” istället för ”tidsålder”.

1 Kor 1:20  Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här evighetens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens [här använder Paulus ordet kosmos och inte aion] visdom till dårskap?

1 Kor 2:6  Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här evigheten eller den här evighetens härskare, som går mot sin undergång.
SFB översätter:  … den här världen eller den här världens härskare...

1 Kor 2:8  Denna vishet har ingen av den här evighetens härskare känt - om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.

1 Kor 3:18  Bedra inte er själva. Om någon bland er tycker att han är vis i den här evigheten, måste han bli en dåre för att bli vis.
SFB:  …Om någon bland er tycker att han är vis i den här världen…

1 Kor 10:11  Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har evigheternas  (OBS pluralformen!) slut inpå oss.
Det är ju uppenbart för alla att ordet ”evighet” inte kan stå i flertal. Det finns bara en evighet, men det finns flera tidsåldrar.
SFB: …som har världens slut inpå oss.

Ef 2:7  för att i kommande evigheter visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.
SFB: ”.. för att i kommande tider….”

Gud har skapat tidsåldrarna

Heb 1:2  har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat evigheterna.
Här har översättarna insett det orimliga och ersatt aion (obs pluralformen!) med världen. Världen i singular, men aion står i plural. Alltså två avvikelser från grundtexten.
SFB  … genom honom har han också skapat världen.

Heb 11:3  Genom tron förstår vi att evigheterna har ordnats/arrangerats genom ett rhema från Gud,
SFB: …att världen har skapats genom ett ord från Gud,
Här har man bytt ut aion, som står i plural, mot ”världen” (singular!) och dessutom översatt grundtextens ord som betyder att ordna, arrangera, med ”skapa”. Det är ju sant att Gud skapat världen, men det var inte den poäng Hebreerbrevets författare ville ha fram just här. Alltså tre ”missar” i en enda bibelvers!
Dessa bibelställen är bara ett urval som belyser problemet med våra vanligaste översättningar.

Traditionens makt

När man översätter Bibeln är det viktigt att man nollställer sig själv och inte försöker få orden att passa in på sina förutfattade meningar eller utifrån lojalitet mot en tradition. Ordet måste få stå för sig själv oavsett vilken doktrin det verkar följa. Jag tror det är med avsikt Gud avstått från att ge oss färdiga svar i vissa frågor. Låt oss därför inte tolka in våra egna meningar i Guds ord, utan böja oss för det. När vi inte förstår, låt oss lyfta på hatten och gå vidare. I sin tid ska den helige Ande leda oss in i hela sanningen. Men han ger oss inte sanningen för att vi ska stoltsera med den. Han visar oss för att han själv blir förhärligad genom den.

Engelska översättningar som översätter aion korrekt

På engelska finns det minst fyra översättningar som inte använder orden ”evig” respektive ”evigt” i sina översättningar av aion resp aionios, nämligen
·         Young’s Literal Translation of the Holy bible,
·         Rotherham’s The Ephasized Bible,
·         Wilson’s The Emphatic Diaglott och
·         The Concordant Literal Translation.
 På svenska har vi Helge Åkessons översättning av Gamla och Nya testamentet. Han översätter genomgående orden med tidsålder respektive tidsåldrig.
Nedanstående listade lexika och kommentarer, skrivna av professorer och teologer, visar samtliga vid en sökning på ordet aion att det betyder en begränsad tid, en epok, en eon, en tidsålder, en tidsrymd med en angiven början och slut.
·         Liddell and Scott: Greek-English Lexicon
·         Dr R F Weymouth: The New Testament in Modern Speech
·         The Interpreter’s Dictionary of the bible vol. IV, sid 643.
·         Abbot-Smith: Manual Greek Lexicon of the New Testament
·         Dr Marvin Vincent: Word Studies in the New Testament

Vill du få mer undervisning om Guds handlande i olika tidsåldrar kan du se och lyssna på
"Vad händer efter döden?"  Välj mellan DVD, CD eller mp3.

Den grundligaste utläggningen i ämnet finner du i boken "Tidens fullbordan". Den är på hela 414 sidor och alla utsagor är stärkta med utförliga hänvisningar.

Fler inlägg inom samma ämnesområde:


Madeleine Wallgren


1 maj 2015

Talar Bibeln om eviga straff? Om Matt 25:46

Kommentar till Matt 25:46

Det vanligaste bibelstället jag möter när ämnet kommer upp är Matt 25:46, avslutningen på Jesu berättelse om hur det ska bli när han kommer tillbaka och ska skilja folken från varandra:
Och dessa skola då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."
”Om straffet är tidsåldrigt och tidsbegränsat, då är ju också den rättfärdiges tillvaro tidsbegränsad. Jag trodde att jag skulle få leva för evigt.” Låt oss svara på det!
Läs hela berättelsen i Matt 25:31-46! Vi märker då att just denna domsscen inte främst handlar om enskilda individer, utan om nationer. Ordet ethnos används av Paulus om hednakristna. I GT används motsvarande hebreiska ord gojim enbart om hedningar, folkslag som inte tillbad Herren.
Utifrån Jesu undervisning ser vi att städer som Kapernaum, Korasin, Tyrus, Sidon, Sodom etc ska dömas, Matt 11:21-24, liksom hela nationer ska dömas. Hur detta ska gå till, då ju städer och nationer utgörs av enskilda individer framkommer inte, men det ska bli spännande att se!
Avgörande för en nation är alltså enligt Matt 25 hur den bemöter nödlidande människor. Den som stänger sitt hjärta och landets portar för främlingen, den hungrige och nakne, kommer att räknas bland getterna.
Lägg också märke till att underlaget för domarna grundas på gärningar, inte på om man bekänt sig tro på Jesus.
De som gjort ont kommer att straffas för sin ondska. Men är straffet verkligen evigt - oändligt utan slut? Som vi sett betyder aionios, som här är översatt med evigt, tidsåldrigt eller eoniskt. Det handlar om ett begränsat straff som  motsvarar handlingens gravhet.
Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp.
Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.
                 Luk 12:47-48
Utifrån Jesu ord är det orimligt att han skulle mena att den som gjort så gott han kunnat utifrån sitt samvete och det ljus han har haft skulle dömas till samma straff som den förhärdade illgärningsmannen.

Olika innebörd i ordet ”straff”

Låt oss nu studera ordet för ”straff”.
Ordet som används här i Matt 25:46 är substantivet kolasin. Det betyder ”fostran, tuktan, korrektion, att beskära som när man beskär träd och buskar för att de ska bära mer frukt.” (De tiotal lexika och ordböcker jag kollat anger denna betydelse.)
Motsvarande verb kolazo  (kolazw) betyder att ”kvista, toppa träd, trimma, hämma, hejda, tukta, fostra”. I passiv form betyder det att ”lida förlust”. Philo[1] använder ordet som något som leder till befrielse och välsignelse.[2]
Verbet kolazo används i NT två gånger, i Apg 4:21 och 2 Petrus 2:9.
Då hotade de dem än en gång och lät dem sedan gå, eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt.
Här används ordet kolazo när medlemmarna i Stora Rådet skulle hitta ett lämpligt straff för Petrus och Johannes som botat den lame mannen i Sköna Porten. Av sammanhanget är det ju tydligt att det inte handlar om ett evigt straff, utan ett tidsbestämt straff i den här tiden. Syftet med straff inom rättsväsendet är (förhoppningsvis) att få den straffade att tänka efter konsekvenserna av sina handlingar och vända om till ett acceptabelt beteende.
Lägg nu märke till att samma ord används i 2 Petrus 2:9:
Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och att hålla de orättfärdiga i förvar och straffa [eller fostra, tukta, korrigera] dem fram till domens dag,
(Jämför den rike mannen i Luk 16)
Kan det inte vara så att syftet med korrektionen, avkvistningen, också här är att individen ifråga ska vända om från sin onda väg?

Josefus bidrag

Vad gäller livet efter döden berättar den judiske historieskrivaren Josefus[3] något mycket intressant. Han skriver att fariseerna och de skriftlärda på Jesu tid trodde på ett evigt straff och evig plåga. De använde ord som betydde evig, adialeiptos,  och för ordet ”straff” använde de ordet timoria. Men när Jesus talade om ”evigt straff” så använde han inte samma ord! Detta tyder på att han inte delade judarnas syn på eviga straff. Jesus använde istället aionoios kolasis (eller i böjd form kolasin aionion om man ska vara petig), som alltså betyder tidsåldrig tuktan/fostran/avkvistning. Jesus talade alltså till skillnad från fariseerna om en begränsad tid. Och han använde ett ord som syftade till bättring och förändring istället för timoria som betydde straff i bemärkelsen hämnd. I det senare fallet förväntas ingen förändring av den straffade.
Fariseerna trodde, enligt Josefus, att de orättfärdiga själarnas öde var aidios eirgmos, ett evigt fängelse, och att de straffades med adialeiptos timoria, evig hämnd.[4]
Även den grekisk-judiske filosofen Filon (25 f Kr - ca 40 e Kr) använde sig av samma grekiska ord som betydde evig, när han talade om döden.[5]

När Jesus använder ordet kolasin

 i Matt 25:46 talar han alltså om att de går bort från honom för att bli korrigerade och tuktade. Det orena ska skäras bort. Vi har skäl att anta att när detta verk är fullbordat är deras dimsyn förbytt i klarsyn och de blir villiga att ta emot rening i Lammets blod.

Timoria - straff som hämnd

I NT förekommer alltså ytterligare ett ord som översatts med ”straff”, nämligen substantivet timoria och motsvarande verb timoreo
Verbet betyder i NT ”hämnas på, straffa; av: timoros, egentligen en som vakar över någons ära; hjälpare, hämnare”[6]
Aristoteles definierade de två orden i sin Rhet 1, 10, 17 som att kolasis innebär korrigering, medan timoria används när det handlar om att tillfredsställa den som vill hämnas.
Låt oss se några bibelställen som använder timoria istället för kolasin:

Apg 26:11

Före Paulus dramatiska möte med Herren Jesus förföljde han besinningslöst lärjungarna.
Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer.
Driven av religiös nitälskan tvingade han dem att häda. Saulus andades ”hot och mordlust” och ordet timoria passar ju bra i det sammanhanget. Det var inte utifrån kärlek han jagade dem. Hans ambition var inte att fostra dem, utan att döda dem.

Hebr 10:29

Nästa bibelställe som använder ordet timoria är Hebr 10:29. Av sammanhanget ser vi att det handlar om Guds hämnd (precis som Aristoteles definierat), och gäller bara människor som begått den oförlåtliga synden.
Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna.
Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom.
Hur mycket strängare straff [timoria] tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?
Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk.
Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.
                 Hebr 10:26-31
Om den oförlåtliga synden säger ju Jesus själv att den inte ska bli förlåten varken i denna tidsåldern eller i nästa, Matt 12:32. Men kanske vi vågar tro att den blir förlåten i den tidsålder som kommer därefter? Om det vet vi inget. Men det är förmodligen rätt få människor som tillhör den kategorin.
 Gud hatar synden och tolererar inte att någon stjäl den ära som enbart tillkommer honom. Den som hårdnackat står emot Guds egen Ande kommer att få sitt straff.

Slutsats om Matt 25:46

Oavsett om domsscenen gäller nationerna eller den enskilda individen eller båda, så har vi sett att straffet som utmäts är begränsat och beror på hur allvarlig försyndelsen är. Vi har sett att Jesus valt att använda ordet kolasin istället för timora för att beskriva att straffet handlar om en tuktan och fostran som har till syfte att få den dömde att vända om. Hade domen handlat enbart om Guds helighet och krav på hämnd hade ordet timoria använts. 
De rättfärdiga får på motsvarande sätt tidsåldrigt liv, alltså del i det messianska tusenåriga riket. Domen handlar för deras del inte alls om att få evigt liv. De som frias i domen får gå in i ett paradisiskt rike som dock är begränsat. Döden är inte övervunnen, utan bara uppskjuten till högre ålder (se Jes 65:20, 22).
Denna domstol handlar alltså inte om vilka som är evigt frälsta respektive förlorade. Det handlar om vilka som får vara med i tusenårsriket och vilka som i stället, på grund av sin kärlekslöshet gentemot sin nästa, får gå bort till mångårig tuktan.
Den som hör och tror Jesu ord kommer inte under någon dom, enligt Jesus i Joh 5:24, utan har redan övergått från döden till livet.

Fler inlägg inom samma ämnesområde:

Läs mer utförligt om detta i vår bok "Tidens fullbordan"!








[1] Philo av Alexandria (20 f Kr – 50 e. Kr), en hellenistisk judisk bibelfilosof född i Alexandria.
[2] Theological dictionary of the New Testament, artikel kolazo och kolasis, sid 451
[3] Josefus (hebreiska Josef ben Matitjahu, latin Flavius Iosephus), född i Jerusalem 37 eller 38 e.Kr., troligen död kort efter år 100, var en judisk historiker.
Josefus två viktigaste verk är Om det judiska kriget (han upplevde själv Jerusalems förstöring år 70) ochJudiska fornminnen. Båda dessa ger ovärderlig information om hans tids judendom. Han anses vara den förste utombibliska författare som nämner Johannes DöparenJesus och Jakob, Jesus bror.

[4] Josephus, "Antiq." and "Jewish Wars."
[5] "De Præmiis" and "Poenis" Tom. II, pp. 19-20. Mangey's edition.
[6] Illustrerat Bibellexikon, spalt 5310.

26 apr. 2015

Vem är villolärare?

Publicerad 2015-04-26
Man kan säga att villfarelse är allt som vi inte ser på samma sätt som Gud ser det. Ingen ser allt på samma sätt som Gud, så vi är alla i ett visst mått av villfarelse

När man hör en lärare undervisa är det viktigt att samtidigt lyssna till sitt inre vittnesbörd. Anden vittnar med vår ande om det vi hör, och det vittnesbördet är fyllt av den karaktär som kännetecknar den helige Ande. Dit hör kärlek, glädje, frid, ståndaktighet, tålamod, mm. Kärleken tror allt och hoppas allt.

Om något av det vi hör skaver på insidan mot denna Guds karaktär, är det antagligen något fel i det. Men man kan vara så van vid att höra sådant att man inte reagerar. Men kanske tror att man ska bli nertryckt av det man lyssnar till, för då sätts väl köttet på plats. Man kanske har fått uppfattningen att Guds karaktär är motsägelsefull, och då reagerar man inte fastän man märker att det man får sig till livs på söndagen känns motsägelsefullt.

Risken finns att man till och med fördömer dem som upptäckt att Gud inte är motsägelsefull, när man inte får ihop deras förkunnelse med sin egen gudsbild.

Ganska få vågar ifrågasätta den rådande gudsbilden inom den gemenskap man vant sig vid att leva i. Men vi är kallade att mogna genom att växa till i kunskap om Herren, Ef 1:17, Kol 1:9, Kol 3:10. För att kunna växa i kunskap måste man våga överge något man kan ha missförstått för att kunna se på ett nytt sätt.

Vi kan hamna i samma kategori som fariséerna på Jesu tid. De trodde att de visste hur man skulle tolka Bibeln. Men de kände inte igen det äkta livet från Gud när det uppenbarade sig mitt ibland dem. Jesus berömde hövitsmannens tro. Han som inte ens tillhörde det utvalda egendomsfolket. Han berömde den kananeiska kvinnans tro. Han såg något hos denne föraktade kvinna som var mer värt än renlärighet.

Rätt lära är förvisso viktigt, för med fel lära kommer fel gudsbild, och med fel gudsbild styrs livet på avvägar. Det är genom att vi skådar Herrens ansikte med avtäckt ansikte som vi förvandlas till Herrens avbilder, 2 Kor 3:18. Vi behöver alltså få våra inre ögon öppnade, så att vi ser vad Ordet säger, så att vi ser Guds sanna karaktär, så att vi kan förkunna ett verkligt glatt budskap för alla som är tyngda av olika bördor. Om vi inte ser Guds härlighet i våra hjärtan har vi inget svar att komma med till dem som ropar efter hjälp. Om saltet förlorar sin sälta duger det bara till att kastas ut och trampas ner, Matt 5:13.

För mig är Guds ord Alfa och Omega, den enda måttstock vi har tillsammans med Guds Ande. Men alla har inte fått nåden att sätta sig in i Ordet i samma utsträckning. Ändå har många tjänat Gud utifrån den kunskap de haft. Tänk på alla kära bönesystrar (finns sådana idag eller är de utdöda?) som låg på sina knän och ropade till Gud i timmar varje dag. Deras teologi lämnade ofta mycket övrigt att önska, vilket jag snabbt märkte i min ungdom, men deras hjärtans inställning var den rätta. Och det var inte alltid min! Men det var jag för stolt för att inse på den tiden. Jag ville ju veta sanningen och stå upp för den i alla lägen.

När jag läste kyrkohistoria och dogmatik i Lund häpnade jag över hur man genom kyrkans historia har stämplat varandra som villolärare utifrån avvikelser som idag verkar betydelselösa. Det var som om fienden då och då sådde in ett litet frö av misstänksamhet och så fick kristna att uppmärksamma en variant i läran och börja en inbördes strid mot varandra i tron att det var helt avgörande för evigheten, alltså en frälsningsfråga, om man hade rätt åsikt i den fråga som var aktuell.

En villolärare är inte en person som då och då råkar ha fel kunskap om vissa saker, utan en person som kompromissat med synden. Han kan ha gett efter för köttets lusta, kanske högmod. Han kanske har sökt erkännande, makt eller positioner och så kompromissat sanningen så att den skulle passa för sammanhanget. När man öppnar sig för fienden genom att kompromissa med sanning, förlorar man snart förmågan att skilja på sant och falskt. När våra motiv är orena har vi redan blivit bedragna.

Fariséerna var sin tids fromma. De var ”frikyrkofolket” som tog allt Guds ord på allvar och ansträngde sig för att leva efter lagens krav. Ändå missade de, enligt Jesus, det viktigaste: ”rätten, barmhärtigheten och troheten”, Matt 23:23, och ”kärleken till Gud”, Luk 11:42.

Tänk om vissa förkunnare som vi kallar villolärare har ett rent hjärta och vill betjäna och hjälpa sina medmänniskor, även om det finns en del brister i kunskapen?

Tänk om de lärare vi litar hundraprocentigt på kanske har ett fariseiskt hjärta bakom den välpolerade fasaden?

Det är förledande tryggt att hålla sig till gruppen och dela gruppens värderingar. Det är obekvämt och riskabelt att välja en annan åsikt än den gängse förekommande. Det kan sluta med att man blir utfryst.

Vems livsverk kommer att bestå på domens dag?

När jag läste teologi på 1970-talet frestades jag en period av högkyrkligheten. Många ungdomar i den falangen tog Bibeln på allvar. Det kändes tryggt att få vara en i gruppen bland dessa och veta att jag inte var ensam. Men - det fanns ett pris. De var benhårda i sin övertygelse om att det var fel med kvinnliga präster. Jag började därför vackla i min kallelsevisshet och kämpade i månader, ja, år med denna fråga. Det hade varit så skönt att bara överlåta åt andra att besluta vad som var bibliskt och rätt och slippa kämpa med konflikten. Vad menade egentligen Skriften med att kvinnan inte skulle vara lärare? (Jag har skrivit om detta i min bok "Kvinnan som förkunnare - vad säger Bibeln?")

Till slut bestämde jag mig för att lita mer på det jag upplevde som Herrens tilltal och kallelse än på den högkyrkliga gruppens bibeltolkning. Det kostade mig en dyrbar gemenskap, min pojkvän och mina vänner. Jag blev ensam, men jag vann Herrens närvaro och frid.

Låt oss sträva efter att ha mjuka hjärtan och inte vara tvärsäkra i våra dömanden. Av frukten känner man trädet. Smakar det kärlek och omsorg eller möts vi av tvärsäkra antaganden och åsikter och känner oss fördömda när vi inte i allt delar en ledares syn på vissa frågor?

Gud välsigne dig att följa Mästaren, Herren själv!

Madeleine.wallgren@gmail.com


30 mars 2015

Fruktan för villfarelse - större hot än villfarelsen i sig?

Det lär finnas 366 bibelverser som handlar om fruktan (lite olika beroende på översättning). Fruktan är uppenbarligen en allvarlig fiende som den troende ständigt bör vara uppmärksam på. Fruktan begränsar våra liv. Om fruktan får härja fritt skär den av det ena området efter det andra. Fruktan stjäl vår frid, vår frihet, vår glädje, vår trygghet i Gud, vår frimodighet, vår tro, ja, allt som gör livet värt att leva.
Fruktan för villfarelse är en variant på temat som djävulen använder. När denna fruktan fått ingång hos den troende skapas ett filter som gör att man inte förutsättningslöst kan lyssna på en förkunnelse eller läsa en bok. Istället söker man efter felaktigheter. Man söker efter allt som inte stämmer med den egna renlärighetsmallen. I början kanske denna skanning sker medvetet, men snart går den på utan eftertanke.
Vaksamhet är bra. Men fruktan är inte bra.
En del går så långt att de sprider villfarelsestämpel på varje förkunnare som råkar säga fel i något sammanhang.
Tänk om du har missförstått förkunnelsen? Detta är vanligare än man kanske tror. Man tolkar det man hör genom sina egna referensramar. Både ord, uttryckssätt och kroppsspråk kan så lätt misstolkas.
Tänk om renlärighetsmallen man så krampaktigt håller fast vid har smärre brister? Ingen har fullt ljus över allt. Ödmjukhet är en dygd. En besser-wisser-mentalitet målar lätt in sig i ett hörn med sin fyrkantiga teologi att luta sig mot, medan Herrens Ande kanske gått vidare.
Att snabbt stämpla det man hör - innan man ens satt sig in i budskapet - är faktiskt förtal. Förtal är synd. Kärleken tror allt, 1 Kor 13:7. Kärleken tror gott och vill försvara alla så långt det är möjligt.
Som lemmar i Kristi kropp skadar vi oss själva när vi sätter på oss felfinnarglasögonen och självsäkert dömer ut andra lemmar i samma kropp.
- Men varnade inte Paulus för smeden Alexander? Varför ska inte vi göra detsamma?
Jag tror att Paulus hade anledning att varna för många fler som kallade sig kristna, men han gjorde inte det. I 2 Tim säger han att ”alla” övergav honom när han som mest behövde stöd och uppmuntran, men han namngav inte en enda svikare.
Det finns en gräns då det är rätt att varna för en person. Så var uppenbarligen fallet med denne Alexander. Men innan vi sprider någons namn på sociala medier så säger Jesus mycket tydligt hur vi ska förfara:
Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder.
Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord.
Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.
                 Matt 18:15-17
- Men om det handlar om riktig villfarelse, sådant som rör grunderna i den kristna tron, måste jag väl ändå få namnge personen som sprider felaktig lära?
Ja, om du har talat med honom först och gjort klart för honom att du kommer att publicera vad han står för. Du bör förstås också ge honom möjlighet att bemöta det du säger eller skriver. Undantag från denna regel finns säkert. Man kan utgå från att de som publicerat böcker mm och är kända över i stort sett hela världen, redan i början av sin villfarelse fått många förmaningar. Då är det meningslöst att kontakta dem först, och om man ändå gör det får man i regel inget svar. Men utgå inte från att det gäller alla som publicerar något.

Varna för företeelsen - inte för personen i första hand

När vi fördömer en Herrens tjänare offentligt kan det bli väldigt svårt för honom att komma tillbaka på grund av ryktet. För vår förhoppning är väl att den som farit vilse ska vända om?
Har du inte själv någon gång kommit in under ett andligt inflytande och dragits med i sådant som du senare vänt ryggen då du insett bristerna? Hur känns det att bära en stämpel resten av livet för något som du avslöjat som villfarelse och lämnat sedan decennier?
Så när du känner att du vill varna för något, så varna för företeelsen i första hand - inte för personen som torgför det!
Vår förhoppning och bön är ju (hoppas jag) att vi genom kärleksfull och vis tillrättavisning alla ska nå ”fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus. Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran…” Ef 4:13, 14. Låt oss ha fördrag med varandra, Kol 3:13, och be att den Helige Ande överbevisar förkunnaren om hans felande lära.

Tryggheten i Gud

När jag är trygg i min gudsrelation behöver jag inte frukta för villfarelse. Jag leds av Guds Ande, och eftersom jag låter Guds ord bo i mig, kan jag bedöma vad som kommer från hans Ande och vad som är från människans kött.
Inte ens profetiska budskap är alltigenom rena. Profeternas andar underordnar sig profeterna, 1 Kor 14:32.
Stark villfarelse är somligas blinda förtröstan på sin karismatiske ledare, vars ord de sväljer utan att själva pröva. ”Min ledare/pastor har så mycket ljus och kan sin Bibeln som ingen annan, så jag känner mig trygg med det.” Den inställningen är verkligen farlig!
Ingen har hela sanningen. Ingen har fullkomligt ljus, 1 Kor 13:12. Just därför kan vi lyssna även till Herrens tjänare som inte i varje detalj delar den åsikt vi har i vissa frågor.  Men om förkunnelsen till största delen består av stenar eller blask ska vi inte slösa tid på att lyssna mer från den källan. Men från oväntat håll kan vi finna visdom och lärdom också från en kristen tradition vi kanske lärt oss att fördöma eller förakta.
Istället för att alltför snabbt torgföra felaktigheter vi hittat borde vi ta till oss Paulus ord:
Den tro som du har, skall du behålla för dig själv inför Gud. Salig är den som inte måste döma sig själv för det som han har valt att göra.
                 Rom 14:22
Sammanhanget handlar visserligen om mat och dryck, men principen är tillämplig också på vårt ämne.
Som man sår kommer man att få skörda, Gal 6: 7. Döm inte så ska ni inte bli fördömda…
Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud.
                 1 Kor 4:5

© Madeleine Wallgren

10 mars 2015

Hur stor är din hunger efter Guds Ord? Del 2

Sänd en hunger i landet efter att höra Herrens ord!

Min bön har genom åren varit att Herren ska uppfylla sitt löfte i Amos 8:11 om att sända hunger efter Herrens ord. Vi behöver bli hungriga!
Om du någon gång fastat har du nog märkt att suget efter mat är starkast den första tiden, kanske den första veckan, men sedan ställer kroppen om sig för svältläge och går på sparlåga. Istället för att förvänta sig energi utifrån, börjar den förbruka reserverna som finns lagrade. Inte förrän efter omkring fyrtio dagar för en normalviktig person väcks hungern åter till liv. Så står det till exempel om Jesus att han efter fyrtio dagar blev hungrig. Det är då kroppen börjar tära på sina livsviktiga organ.
Jag vill att du ska tänka på tiden mellan sju och fyrtio dagar. Du känner ingen hunger.
Varför? Därför att du inte har ätit. Om vi försummar att nära vår ande upphör hungern.
Vi lever i en stressad tidsålder, ja, men känner inte Gud till detta? Varför inte börja fasta på andra ting än på Bibeln? Avstå från att kolla Facebookuppdateringarna varje dag, stäng av din mobil ett par timmar, byt ut TV-soffan mot bönekammaren!

Skilj mellan själens och andens hunger!

Det är viktigt att skilja mellan själens hunger och andens hunger. Hur kan jag göra det?
Hebr 4:12 säger att ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.”
Genom träning kommer jag att lära mig känna igen min andes vittnesbörd. Många kristna drivs av ett starkt själsliv. De har inte förstått att själslivet måste gå genom korset innan Gud kan använda det, Rom 6:3, 4, 11 och drivs därför av idéer och mänskligt välmenat tänkande.
Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död?
Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. ….
Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.
Men det är inte enbart det vi brukar kalla synder vi måste dö bort ifrån. Också den goda sidan av frukten på Kunskapens träd är giftig. Den tar nämligen bort Gudscentreringen till förmån för mänskligt tänkande.

Bibelundervisning som tilltalar själen, men inte mättar anden

Något som är lite svårare att genomskåda är bibelundervisning som teologiskt kan vara korrekt, men ändå inte mättar min ande. Den tillför själen kunskaper, men har inte förmåga att utmana min livsstil och leder inte till större Kristuslikhet. Denna slags undervisning är absolut inte onödig, men man ska vara medveten om att man inte kan överleva på denna föda. En del lurar sig själva att tro att de vandrar i anden eftersom de har så stor kunskap inom sitt specialområde. I själva verket kan de ha förlorat brudekärleken. Kort sagt finns det bibelundervisning som är inspirerad och född av Anden och det finns teoretisk bibelundervisning som tilltalar själen.
Den andefödda förkunnelsen öppnar vårt inre, den är ett rhema från Herren, ett levande ord som anger riktning för livet och visar lösningar på sådant vi sedan länge suttit fast i eller undrat över. En undervisning som ger mättnad åt vår ande avslöjar mänskligt tänkande och leder oss in i det gudomliga tänkandet.

Andliga upplevelse istället för Guds ord?

Äkta kärlek till Herren har ibland ersatts av upplevelsefokusering. Känslomänniskan lockas att förväxla brudekärleken med känslor och upplevelser. Suget efter påtagliga manifestationer förleder en del att öppna sig för främmande eld, 3 Mos 10:1, 2. Bara för att något är övernaturligt och verksamheten går under kristen flagg behöver det inte vara den helige Ande som är verksam. Många av de manifestationer vi sett i nyare rörelser under 1990-talet och 2000-talet är identiska med de som förekommer i ockulta religioner. Varhelst Guds ord får en undanskymd plats till förmån för handpåläggning och ”överföring av smörjelse” bör man se upp. Jesus är det personifierade Ordet. Älskar jag inte Ordet älskar jag inte Jesus, oavsett vilka härliga känslor jag kan få i kroppen och själen. Jag kan inbilla mig att det är Jesus jag på nytt förälskat mig i, men i själva verket kan det vara en falsk Jesus. En del har blivit lurade och kommit bort från den sunda tron.
Jesus svarade dem: "Se till att ingen bedrar er.
Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse.
Många falska profeter skall träda fram och bedra många.
Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta.
Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.
            Matt 24:10-24
Lägg märke till att syftet i vers 24 inte är att bedra dem som inte tror, utan de utvalda. I varningen i vers 11 handlar det om den stora allmänheten.
När du åter börjar äta av Guds ord känner du förmodligen ett visst motstånd. Fienden fruktar för Ordet, för han vet vilken kraft som finns i det och inger tankar på missmod, fördömelse och hopplöshet. Men stå emot honom och avslöja honom som den lögnare han är! Du har allt att vinna och inget att förlora. Tänk vilken stor och dyrbar skatt du tar med dig när ditt jordeliv är slut! Det enda du kan ta med dig in i evigheten är Guds ord och frukten av de ord och handlingar som det levande Ordet inspirerat dig att utföra.

(c) Madeleine Wallgren www.vingarden.org


4 mars 2015

Hur stor är din hunger efter Guds ord?

”Se, dagar skall komma, säger Herren, HERREN, då jag skall sända hunger i landet, inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord.” Amos 8:11

Som ung sökare föll jag ofta in i depressiva tankebanor när jag tänkte på hur meningslöst det mesta var. Vad var det för mening att allvarligt satsa på något? Det skulle ju ändå inte bestå. Men efter år av sökande och längtan efter att förstå meningen med livet, fann jag frälsningen i Kristus och började studera hans ord. Döm om min glädje när jag fann hans ord i Mark 13:31: ”Himmel och jord ska förgå, men mina ord skall inte förgå.” Allt vi förnimmer i den fysiska, skapade världen ska en dag förgås, men Guds ord är en skatt som vi kan äga för evigt.

Vad är Guds ord? Det är Herren Jesus själv, Joh 1:1. Om vi säger oss älska Jesus, så älskar vi också Ordet. När man är förälskad i någon prioriterar man att ta tid med den älskade. Inget är viktigare än att söka tillfällen att bara umgås och lära känna honom bättre.
Under mina första decennier som kristen gick jag alltid omkring med små lappar med bibelställen som jag memorerade under dagens lopp. Guds ord var skatten i åkern som jag gav allt för, Matt 13:44.

När Jesus gick igenom Skrifterna för Emmauslärjungarna började deras hjärtan brinna. Hur är det med dig? Brinner det inom av dig av längtan efter att studera Ordet? Med sorg märker jag att bibelkunskapen bland Guds folk ofta är väldigt skral. Man säger sig älska Jesus, men om det vore sant, hade man också älskat hans ord. Inför eventuella ifrågasättanden försvarar man sig med att man ju troget går till kyrkan, ger sitt tionde etc. ”Gud förstår säkert att jag helt enkelt inte har tid att sitta ner och studera hans ord.”

Jesus citerade Jesaja 29:13 där det står:
 Herren har sagt: ”Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina läppar men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig, är fruktan för mig bara ett inlärt människobud.”
Pappa Gud längtar efter att vi ska söka honom för den han är, och gensvara på hans kärlek utifrån vårt hjärta och inte i form av religiösa handlingar.

Sänd en hunger i landet efter att höra Herrens ord!

Min bön har genom åren varit att Herren ska uppfylla sitt löfte i Amos 8:11 om att sända hunger efter Herrens ord. Vi behöver bli hungriga!

Om du någon gång fastat har du nog märkt att suget efter mat är starkast den första tiden, kanske den första veckan, men sedan ställer kroppen om sig för svältläge och går på sparlåga. Istället för att förvänta sig energi utifrån, börjar den förbruka reserverna som finns lagrade. Inte förrän efter omkring fyrtio dagar för en normalviktig person väcks hungern åter till liv. Så står det till exempel om Jesus att han efter fyrtio dagar blev hungrig. Det är då kroppen börjar tära på sina livsviktiga organ.

Jag vill att du ska tänka på tiden mellan sju och fyrtio dagar. Du känner ingen hunger.
Varför? Därför att du inte har ätit. Samma sak gäller på det andliga planet. Om vi försummar att nära vår ande upphör hungern.

Vi lever i en stressad tidsålder, ja, men känner inte Gud till detta? Varför inte börja fasta på andra ting än på Bibeln? Avstå från att kolla Facebookuppdateringarna varje dag, stäng av din mobil ett par timmar, byt ut TV-soffan mot bönekammaren!
Fortsättning följer

6 feb. 2015

Vad händer efter döden? Pågående undervisning på Himlen TV7

Vad händer efter döden? Serie på Himlen TV7

I själavårdssamtal har jag ofta mött anhöriga som är djupt oroade över sina nära och käras bortgång när dessa inte varit bekännande kristna. Är de för evigt förlorade? Är allt hopp ute? Traditionen säger att så är fallet. Liberala troende säger att Gud är god och självklart komma alla till himlen. Men vad säger Bibeln?
När jag studerar grundtexten visar det sig att många översättare låtit sig styras av tradition istället för att verkligen se vad som står. Varje översättare tolkar ju utifrån sin referensram, vilket är oundvikligt. I denna fråga har många fått en helt felaktig uppfattning om livet efter döden.
I min undervisningsserie "Vad händer efter döden?" tar jag fram grundtexten för att belysa Bibelns budskap.
På www.vingarden.orgwww.vingarden.org kan du se del 4 om orsakerna till felöversättningarna.
Sprid gärna information om denna undervisning genom att använda dela-knapparna nedan. Min önskan är att fler kan få ljus, tröst och hjälp i denna känsliga fråga. 

Du kan även se del 10 i serien som handlar om de märkliga konsekvenser som följer av att man inte förstått vikten av att studera grundtextens ord för ”helvete”, ”evighet”. Vidare:
  • Den symboliska betydelsen av agnar.
  • Att mista sitt liv för att vinna det.
  • Följder av att tro på ett evigt helvete. Jesu verk var större än Adams fall.
  • Omöjligheten att älska någon under hot.
  • Syftet med falska helvetesuppenbarelser.
Du kan köpa hela serien på 13 avsnitt. Se vad de olika avsnitten behandlar på webshopen.

21 okt. 2013

Farorna med "Law of Attraction" i "kristen" förkunnelse

"Allt du drömmer om och önskar kan du få!"

En “kristen” variant av “Law of Attraction” har smugit sig in i kristenheten. Denna lära är i vissa avseenden snarlik biblisk förkunnelse, men saknar, som alltid är fallet med villfarelse, korset i centrum.

Vad är då ”Law of Attraction”? Denna lära fick stor genomslagskraft genom filmen och boken ”The Secret” av Rhonda Byrne (På svenska: ”The secret – Hemligheten”). Boken är en bästsäljare och tryckt i över 3,7 miljoner ex och handlar om hur man blir mästaren i sitt eget liv.

I presentationen kan man bland annat läsa:
I boken lär man sig att tillämpa The Secret på alla sätt i livet, vare sig det handlar om hälsa, relationer, lycka, yrkeslivet eller pengar, och dessutom i samspelet med andra i världen. Budskapet handlar om att återupptäcka den dolda, outnyttjade kraften i sitt inre och den vetskapen för med sig glädje på alla områden i ens liv.
The Secret innehåller visdom från samtida lärare och inspiratörer - kvinnor och män som är läkare och medicinare, psykologer, historiker, teologer och vetenskapsmän, samt ledande inom näringsliv och ekonomi - som har använt sig av hemligheten för att uppnå hälsa, välbefinnande och lycka. Genom att börja tillämpa kunskapen i The Secret visar de hur sjukdomar kan botas, hur man kan uppnå bättre levnadsstandard, bemästra hinder och begränsningar, samt nå dit många vanligtvis anser vara omöjligt - sina drömmars mål.
http://www.adlibris.com/se/bok/the-secret-hemligheten-9789153434238
Kort uttryckt går denna förkunnelse ut på att du kan få allt du vill ha. Bejaka din lust och din längtan, tänk och meditera på det och tala sedan ut det, gärna i form av en bön. Då kommer det du vill ha att dras till dig. De saker och händelser du vill ska komma till dig attraheras till dig. Law of Attraction beskrivs som en universell lag som säger att ”lika attraherar lika”.


Genom att det talas om bön så är det lätt att bli bedragen och mena att det här är kristen tro, men det är inte Bibelns Gud man ber till, utan svaret kommer från ”universum” eller den källa man väljer att tro på.
Omvänt fungerar denna attraktionslag så att det man fruktar för sannolikt också händer mig förr eller senare. Jag har gjort mig disponibel för det jag fruktar för genom att meditera på det, tala ut det och ställt in min kropp och själ på det. Alltså drar jag på det sättet till mig olyckan.
Jag uppmanas att lyssna till mitt högre jag och min inre röst, precis som vi undervisar om att lyssna till vårt inre vittnesbörd, andens smörjelse, 1 Joh 2:27, i boken ”Ditt inre vittnesbörd”.

Mycket av det som förkunnas inom denna New Age- och New Thought-inspirerade lära, återfinns alltså i kristen förkunnelse. Tankens och tungans makt betonas på många ställen i Skriften, både i Gamla och Nya testamentet. Likheterna har bedragit många framgångsrika förkunnare, speciellt i USA, att använda principerna i attraktionslagen i en ”kristen” tappning. Genom att tillämpa läran i kristna sammanhang och krydda förkunnelsen med lite bibelstöd har man förlett hela församlingar.

Men varför är det då villfarelse när man så enkelt kan underbygga attraktionslagen med bibelstöd? Därför att man hoppar över korsets budskap. Det är sant att Gud vill ge oss vad vårt hjärta begär, Ps 37:4, men om vi även läser nästa vers ser vi uppmaningen ”Överlämna din väg åt Herren, förtrösta på honom, han skall göra det.” Det är inte förenligt med biblisk tro att bara kräva vad mitt hjärta begär, utan det måste vara förenat med att ha sin glädje i Herren och överlåta mig åt honom, något som inte alltid är smärtfritt.

Det är sant att Jesus lovat att vi ska få det vi ber om i hans namn, men de grundläggande villkoren i Skriften handlar om att först överlåta sitt liv till Kristus, dö bort från sitt gamla jag med dess lustar och begärelser. Guds löften om överflöd, välsignelser, hälsa etc gäller när vi förblir i förbundet och vandrar i lydnad för Herrens bud, se till exempel 5 Mos 28 vad som gällde i Gamla förbundet.

All villfarelse som menar sig stå på kristen grund har det gemensamt att man inte läser Bibeln i sin helhet, utan plockar ut godbitarna och ”glömmer” korset som dödar vår gamla natur.
Den ”kristna” vilsefarande förkunnelsen, som handlar om att du kan få allt du önskar och ber om, tilltalar den gamla naturen, vårt kött, och förkunnelsen uppmuntrar oss alltså att tillfredsställa köttet. ”Vad vill du helst av allt ha? Framgång? Lycka? En ny lyxbil? Skönhet? Gud är god och bara du föreställer dig det i din fantasi, fortsätter att meditera över det, be om det och tala ut det, så kommer det att dras till dig och en dag har du det. Inget är omöjligt för Gud! Inget är omöjligt för dig!”

Vissa av bibelns löften som gäller nästa tidsålder flyttas in i denna tidsålder och intet ont anande åhörare sväljer det hela. Vem vill inte ha lycka och överflöd och slippa lidande och elände? 
Som en äkta Jesu lärjunge måste jag vara villig att också lida med honom, erkänna mig som hans tjänare i alla livets situationer. Jag är inte längre min egen. Ordet för tjänare (doulos) betyder också slav. Jag är köpt med Kristi dyra blod, 1 Kor 6:20; 1 Kor 7:23 m fl ställen, och äger inte mig själv från den stund jag bekände Jesus som min Herre. Jag kan inte följa Jesus på mina egna villkor, utan enbart på hans!
Sedan sade han (Jesus) till alla: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.
Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.
Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad?
       Jesus i Lukas evangelium 9:23-25

26 maj 2013

Försakelseteologin under luppen


Försakelseteologi under luppen av Madeleine Wallgren ©


”Jag älskar Jesus så oerhört mycket. Jag måste på något sätt få visa hur mycket!” 
Utifrån en sådan längtan kan man komma att tänka på det som betyder mest för en själv. Kanske är det just det Herren vill att man ska försaka? Om jag offrar min längtan efter äktenskap, offrar min gitarr, min häst, min hobby blir det då ett välbehagligt offer för Gud?
Vad innehåller en sådan tankegång? Är det inte gärningsrättfärdighet i ny skepnad? Är det inte ett försök att bli mer välbehaglig för Gud i egen kraft. Är det inte att erbjuda Gud ett annat offer än det som redan är givet – nämligen Kristi offerdöd?
Visst är det så! I vår iver att behaga Herren kan fienden lura oss att ersätta Jesu försoningsdöd med egna offer.
”Men Jesus sa ju att vi skulle försaka allt, och att den som inte lämnade allt var inte honom värdig?”
Låt oss studera dessa bibelställen lite närmare.
Jesus sade till sina lärjungar: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.
Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det."
                 Matt 16:24, 25
Parallellställen hittar vi i Mark 8:34f, Luk 9:23-27; Luk 14:27
När är det aktuellt för Jesu efterföljare att förneka sig själva, alltså avstå från sina egna intressen?
När Herren kallar! 

När lydnad blir till olydnad

Låt mig ta en bild från en hundpromenad i skogen. Opal, min lekfulla hund, tillåts ofta springa lös och göra vad hon vill. Kommandot är ”hopp och lek!” Hon brukar då avvika från min sida och syssla med det som intresserar henne. Hon är nu i min perfekta vilja. Men så ser jag en okänd hund komma mot oss, och eftersom jag inte vill att hon ska försöka leka med den, kallar jag in henne. Om hon lyder (vilket hon oftast gör) fortsätter hon att vara i min perfekta vilja, men eftersom den okända hunden är en frestelse för henne, är hon tvungen att förneka sig själv. Hon avstår för min skull från att göra det hon helst vill.
Om hon nu istället bestämde sig för att inte lyda, utan sprang iväg för att bekanta sig med den främmande hunden hade hon inte förnekat sig själv, utan följt sin egen lusta eller sitt ”kötts begär”. För sig själv kunde hon försvarat det med (om nu hundar kunde resonera så vilket jag självklart inte menar att de gör) att ”Matte sa ju ’hopp och lek’, så jag tar fasta på det och låtsas att jag inte hörde hennes inkallning.”
Ser du nu att det som för en stund sedan var rätt och riktigt, nu blivit olydnad (eller synd). På samma sätt låter Gud oss njuta av vårt liv. Kanske vi har en hobby eller någon annan sysselsättning som ger oss glädje, men som inte direkt främjar utbredandet av hans rike. Men i samma stund som han kallar oss till en uppgift och vi väljer att fortsätta med vårt eget, har vi lämnat hans perfekta vilja och hamnat utanför hans fullkomliga vilja. Vi är fortfarande hans älskade barn, men vi är inte längre mitt på krukmakarskivan (Jer 18).
Lärjungarna jobbade med sitt fiske när Jesus kallade dem att följa honom. Hade de gjort fel yrkesval som fiskare? Nej, visst inte. Men i samma stund som kallelsen att lämna allt och följa Jesus kom, ställdes de inför ett val: Stanna kvar eller lämna allt.
Elisa var fullt upptagen med jordbruket och tjänade Gud i denna uppgift. Han var utvald av Gud till Elias efterträdare. Innebar det att han bara skulle rulla tummarna i väntan på att Elia skulle komma och hämta honom? Nej, han var flitig i den uppgift som hade förelagts honom. Men när Elia kallade honom att följa med, hade han lämnat Guds perfekta vilja om han stannat kvar. Det som var Gud välbehagligt ena dagen hade kunnat bli till synd nästa dag.


Motivet?


En annan mycket viktig fråga vi måste ställa oss när vi vill förneka oss själva och försaka något för Gud är vårt motiv. Varför vill jag så gärna försaka det som är mig kärt? Är det för att bli mer ”andlig”, mer välbehaglig för Gud, mera ”smord”? Eller är det för att imponera på omgivningen – se på mig hur mycket jag försakat för Guds rikes skull? Sistnämnda alternativ ger lätt omgivningen dåligt samvete och en känsla av att de är sämre kristna än den store ”försakaren”.
Oavsett vilket av ovanstående motiv du har, så har de en gemensam nämnare: Det är laggärningar och köttets försök att ersätta Jesu försoningsverk på Golgata.
Det enda giltiga motivet till att försaka något är lydnad för Herren. 
När han specifikt ber dig lämna, då är det dags att lyda. Om Herren kallar dig att bli missionär på livstid i ett avlägset land medför det ju att du måste skiljas från det du har kärt här hemma, din familj, dina djur etc. Men att ”offra” din häst eller hund eller katt bara för ”försakelsens princip” är meningslöst. I kärlekens lov står det:

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
                 1 Kor 13:3
Under Jesusväckelsen, där jag kom till tro, var kärleken till Jesus stor, men läromässigt fanns mycket flum. I de kretsar där jag befann mig var det inne att försaka. Man skröt med sina försakelser, och till slut verkade det tidvis som att den som försakat mest var den andligaste av alla. Rena tävlingen alltså.
En i gruppen hade en dyrbar gitarr. Jag älskade att lyssna på honom när han helt spontant satte melodier till bibelversar och psaltarpsalmer. Det var så inspirerat av den helige Ande, och en ljuvlig Guds närvaro följde med. Men han brottades med frågan om han skulle försaka sin gitarr. Vi skulle ju ge bort det dyrbaraste vi hade – och i hans fall var det gitarren. Jag vet ju inte om det var ett äkta tilltal från Herren han fick. Generellt är det faktiskt så att man ska så ut det bästa man har för att sedan få skörda något ännu dyrbarare. Denna undervisning fanns dock inte alls på kartan vid denna tid. I det här fallet förnam jag (men jag kan ju ha tagit fel) en lagisk ande bakom hans grubbel. Han gav bort sin gitarr, och frukten av denna handling blev att vi i gruppen inte längre betjänades av hans lovsång.
I kyrkohistorien kan vi också läsa om hur betoningen på att ge sitt liv för Jesus utvecklade sig. Den första generationens kristna fick ofta lida martyrdöden, något som glorifierades av senare generationers troende. Säkert var det Johannes syn om hur de som lidit martyrdöden skulle få sitta på troner och regera med Kristus i tusen år som ökade motivationen.

"Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma. Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord och inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen. De levde och regerade med Kristus i tusen år."
                 Upp 20:4
I vissa fall glorifierades detta så till den grad att man medvetet sökte upp situationer där man kunde hoppas på att bli avrättad. Ingen skulle ju få större lön än martyren. (Vi kan jämföra det med dagens muslimska självmordsbombare. Utan löfte om högsta ära i evigheten hade nog inte så många varit villiga att ge sitt liv på det sättet – och offrat så många andras på köpet.)
På sätt och vis är det lättare att dö fysiskt för Herren i unga år, än att dagligen och stundligen behöva dö bort från köttets lusta.
Paulus sa att han led döden varje dag.
"Jag dör varje dag, så sant som jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av er, mina bröder."
                 1 Kor 15:31
Men trots att han ständigt var utsatt för dödsfara tog han inte dessa tillfällen i akt för att snabbare komma till himlen. Hans mål var inte att bli martyr och vinna ”bevisa” för Gud hur mycket han älskade honom. Istället gjorde han ett medvetet val att stanna kvar på jorden, eftersom han förstod att han var till större nytta för församlingen på jorden än i himlen.
"Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.
Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar."
Fil 1:23, 24

Lurad!

Om ”försakelseteologin” genomsyrar oss på fel sätt riskerar vi att bli ett offer för fienden. Glorifierar vi sjukdom till exempel – vilket ofta har gjorts i kristna kretsar – öppnar det dörren för fienden. Hur då? Jo, genom att vi gör mindre motstånd när sjukdomen klappar på dörren. Istället för att se sjukdomen som en potentiellt dödlig fiende, tar vi emot den som en gåva som vi tror ska förhärliga Kristus. Sjukdomen medför att vi får försaka sådant vi annars kunnat göra. Omgivningen (om den delar denna felaktiga lära) beundrar den sjuke som bär ”sitt kors” så tålmodigt och utan att klaga. Men fiendens syfte är att stjäla (hälsan), slakta och förgöra. När vi öppnar dörren för sjukdom kan den leda till en för tidig död. Om vi efter bästa förmåga stänger dörren minimerar vi den risken. 

Jag skriver inte detta för att på något sätt fördöma den som brottas med sjukdom. Vi lever i en fallen värld, och det är få som får nåden att leva i hälsa hela livet. Men jag säger ändå detta med eftertryck, eftersom en felaktig förkunnelse och ett glorifierande av sjukdom öppnar dörren för fiendens härjningar i Kristi kropp. I min bok ”Cancer – och vad Gud lärde mig” kan du läsa om hur jag blev ”erbjuden” cancer i en fas av mitt liv där jag var hårt trängd och inte kunde se någon utväg. Senare fick jag också diagnosen cancer som hade spritt sig. Jag delar i boken också en del forskning som visar att psyket spelar stor roll när det gäller cancer. För somliga är cancer ett sätt att lämna denna värld i förtid. Det kan vara ett sätt att fly undan sorg, bitterhet och besvikelse. För den kristne kan det bli en genväg till himlen, där man försvarar sig med att man villigt försakar denna världens fröjder. För det står ju att vi inte ska älska världen och det som finns i den, 1 Joh 2:15. Hur viktigt är det inte att vi har en sund och balanserad lära! Hur medvetna behöver vi inte vara över de olika vindkasten i läran, Ef 4:14! Vi påverkas tydligen mer än vi tror av förkunnelsen vi lyssnar på. För att behålla balansen behöver vi ta del av ”allt Guds rådslut”, Apg 20:27 (1917).  


Vad är det vi ska försaka?


Jag ska mista mitt liv för Kristi skull. Men vad betyder det?
I samma stund jag bekände Jesus som min Herre erkände jag att han är den som äger allt jag är och har. Min tid, mina pengar, min framtid och alla ägodelar och allt jag håller kärt. Jag satte så att säga in allt på hans konto. Dessutom bytte jag identitet. Nu är han mitt liv. Jag ska förminskas och han växa till i mig.
Men – jag har fortfarande tillgång till kontot. Det som Gud lagt ner i mig av längtan och gåvor, har jag också kvar. Jag är inte kallad att förneka Guds gåvor till mig.
Jag har blivit en förvaltare av de tillgångar som numera är hans. Han låter mig fortsätta njuta av till exempel relationen med mina föräldrar, vänner och så vidare. Men jag bör vara medveten om att inget är mitt längre – det är hans. Och i samma stund han vill ha det för andra ändamål, så måste jag inse att det inte är mitt. Han kanske säger: ”Nu vill jag att du tar ut beloppet du har på banken och ger till organisationen så och så.” Du kan invända och säga att du sparat i årtionden för att ha det till din pension, men det hjälper inte. Det är inte längre ditt. Du har ju erkänt att Jesus är din Herre och Mästare för flera år sedan.
En dag kanske Han säger: ”Det är dags att sluta med din hobby. Jag behöver din tid och din energi till en annan uppgift nu.” Då är det dags att lyda.


När ska vi mer försaka?


Utan att invänta ett speciellt rhema från Herren finns det naturligtvis mycket som vi utifrån sunt förnuft inser att vi måste sluta med om vi vill vara ambassadörer för Herren. När vi läser i Bibeln påminner oss den Helige Ande om att vi behöver lägga av ett och annat i vår livsföring som inte är förenligt med Kristi efterföljd. Men detta är ju en naturlig del av det nya livet som jag mottog när jag bjöd in Jesus att bli min Herre. Min önskan som kristen är nu att bli mer och mer lik Jesus för varje dag, eller hur? Jag vill inte längre ljuga, stjäla (från staten till exempel), förtala, slösa bort Guds pengar på onyttigheter, missköta min kropp och så vidare. Jag längtar efter tillbedjan och bibelstudier, så annat som tidigare upptagit min tid får stryka på foten. Det är att försaka, men motivet är inte att bli mer välbehaglig för Gud eller att sona ovärdighetskänslor. Motivet är kärlek till Herren och mina medmänniskor.
Eftersom jag nu litar på att Herren är min försörjare och att han unnar mig gott, behöver jag aldrig stjäla eller vara girig. Jag vet att han ger mig allt jag behöver och mer därtill.
"Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också."
                 Matt 6:33



2 apr. 2013

Madeleines ögonstenar - lärorika berättelser om Guds ingripanden i djurens liv

Boken "Madeleines ögonstenar" av M Wallgren

Av Peter: 


Madeleine har utkommit med en ny bok Madeleines ögonstenar, som bryter av tidigare utgivning genom att handla om djur.

En intressant bok skulle jag vilja säga, som bland annat ger djurvänner svar på frågan om man får ta med sig sin kelgris till himlen. Ifall man nu själv kommer in, förstås.

Jag tycker att boken uppenbarar sidor av Guds väsen som gått de flesta förbi. Men dessutom är den engagerande att läsa, ibland rolig och ibland sorglig, men aldrig utan hopp. Madeleine berättar om episoder med sina djur alltifrån sin barndom till dags dato. Också några vänner har bidragit till bokens innehåll, bl a Barbro Erling, som är en känd förkunnare och djurvän.

Det är verkligen intressant att se hur Guds omsorg gäller även djuren, där flera under finns bevittnade i berättelserna. Har man kärlek till någon, djur eller människa, så finns tydligen alltid möjligheten att få se Guds ingripande genom tillitsfull bön.

Det skulle vara roligt att få kommentarer från läsare här på bloggen.


Peter Wallgren

21 sep. 2012

Konsert med Never Mind i Perstorps stadpark

Lördag den 22 sept kl 14.00
Var? Vid utescenen bakom ICA i Perstorps centrum.

Var med och känn på draget när Never Mind släpper lsos i Perstorps stadspark! Musikstilen blir något åt countryrock/gospel.

Fritt tillträde.

Vi kommer också att filma händelsen, så du kanske kan komma med på en TV-kanal. Men det beror på hur lyckat det hela blir.

Mellan låtarna berättar vi om några dråpliga händelser om en del av oss varit med om. Och så vill vi presentera det trygga livet som vi funnit.

Arrangörer: Vingården med uppbackning av Missionskyrkan i Perstorp och Församlingen Källan.

Kent Holmberg, gitarr, Alf Svensson, trummor, Ralph Hallbäck ackustisk gitarr och sång, Anders Flyman, piano, sång och kapellmästare, Mats Jeppsson, elbas.

20 juli 2012

Förbered dig för ditt livs viktigaste (semester)resa!


Är du förberedd för ditt livs viktigaste (semester)resa?

Missa inte dessa viktiga böcker om resan in i evigheten!
Konstprofessorn Howard Storms bok är troligtvis den mest innehållsrika nära-döden-upplevelsen som publicerats hittills. Han dog som ateist och kom tillbaka till livet som brinnande kristen!

Så upplevde jag döden - En andra chans till liv av Howard Storm med förord av Anne Rice.Läs mera!

Livet efter döden av Sadhu Sundar Singh
Läs mera...

14 juli 2012

Specialistsekterism


Käpphästar som leder till sekterism

Frestelser till avguderi drabbar oss alla. Vi måste ständigt vara på vår vakt. Förkunnare är nog en speciellt utsatt grupp som fienden försöker snärja. En frestelse för förkunnare är publikdragande tankar som man spinner vidare på och söker stödja med bibelställen.
Hur viktigt är det inte att vi ställer oss under Guds ord och ber den Helige Ande att leda oss in i hela sanningen! Då behöver vi aldrig hamna i försvarsposition, eftersom vi bara varit lydiga den Helige Ande. Guds ord står för sig själv utan vår medverkan. Men om min ”teologi” är ett hemmabygge som grundar sig i mina tankebyggnader, då måste jag försvara den med näbbar och klor.
Förkunnarens käpphäst kan också vara en biblisk sanning, som blivit så kär och omhuldad att predikanten blivit blind för andra delar av bibeln. Paulus sa att han inte försummat att förkunna hela Guds rådslut. Det märkliga är att en biblisk sanning kan bli till en avgud. Det finns specialistpredikanter som enbart undervisar om demoner, eller Jesu tillkommelse eller helande eller vilket ämne som helst. Ämnet blir ”deras” egendom. De är specialister på just detta ämne och kommer in under högmodssynd, då de menar att de är proffs på just detta ämne. De letar ständigt i Skriften efter fler bibelställen som stöder deras sak.
Detta är en orsak till splittring i Kristi kropp. Man biter sig fast vid en specifik lära, till exempel en viss nattvardssyn, och talar för den, vilket får många att ansluta sig till samma tolkning, ofta utan att pröva om den är rimlig.
Vad gäller nattvardssyner brukar dessa klassiskt uppdelas i transubstantiationsläran – den katolska synen, medan den lutherska kallas för konsubstantiationsläran, och så har vi den symboliska. De flesta frikyrkor bekänner sig till en symbolisk tolkning, vilket också är den reformerta synen.
 (Konsubstantiation, beteckning på en kristen lära om Kristi  lekamens och blods närvaro i nattvardens bröd och vin genom konsekrationen. Kristi kropps och blods substanser anses enligt konsubstantiationsläran samexistera med brödets och vinets substanser, till skillnad från transsubstantiationsläran, enligt vilken brödets och vinets substanser upphör att existera.
… Den reformerta delen av kristenheten tar avstånd från konsubstationsläran då man anser att denna saknar stöd i Bibeln. (Wikipedia))
Andra områden där man lätt kan märka vilken hårdhet som ofta följer med en viss lärosats är dopfrågan (barndop eller troendedop), frågan om kvinnliga präster (som ytterst handlar om ämbetssynen). Eller frågan om man kan förlora sin frälsning eller ”en gång frälst – alltid frälst”. Sättet att försvara en viss lärosats kännetecknas inte av den Helige Andes mjukhet och kärlek.
Hårdheten förmedlas till förkunnarens adepter, som ofta är helt omöjliga att diskutera med. De saknar djupare förståelse av läran i fråga och upprepar med en papegojas envishet samma sak om och om igen, samtidigt som de stänger sina sinnen för andra argument.
När en lära blivit en avgud tål man inte att den ifrågasätts. Avgudar måste försvaras med köttsliga metoder. De behöver nämligen förbli intakta så att inte dess dyrkare tappar fotfästet och ansiktet. Men Jesus sade att bara den som är villig att mista sitt liv (sitt ”ansikte”, sin falska livsgrund, sitt egen-liv) kommer att vinna det äkta livet. Samfundsbildning och sekterism kommer av stolthet över läror. Och så snart stolthet fått ett insteg har Guds härlighet, som från början i många fall vilade över församlingen, lämnat gemenskapen.
Sekter fungerar precis så här. Försök att läsa bibeln med ett Jehovas Vittne. De rabblar sina bibelställen, men kan inte lyssna och ta in kontexten eller andra bibelställen som belyser ämnet man diskuterar.
En sådan tilltäppthet kommer sig av fruktan – fruktan för att förlora det man uppnått. Om något som inte är i linje med den egna läran skulle komma fram, riskerar ju hela ”bygget” att rasa. Och då faller även ledarnas trovärdighet. Och sedan faller hela organisationen.
Detta sätt att läsa bibeln utestänger Guds Ande som vill föra oss in i hela sanningen. För att kunna lyssna på den Helige Andes undervisning måste vi i ödmjukhet underordna oss Ordet och den Helige Ande. Vi måste våga låta Honom ifrågasätta våra förutfattade meningar. Allt vi hört från predikstolen kanske inte stämmer. Låt oss aldrig vara rädda att ompröva våra kunskaper! Men låt oss bara göra det i en nära relation med den helige Ande.
(c) Madeleine Wallgren